Skip to main content

Adapt or die ni vet

Malin Sörmlind, tid

Tid..

Om du frågar tio personer så tror jag att nio utav dem skulle svara dig att de önskar att dygnet hade fler timmar. Bara några till! Fast om man spånar vidare på det så tror jag att kanske sju utav de nio personerna skulle använda den extra tiden till att proppa på med nya saker som de vill hinna med. Typ.

Jag säger inte att det är fel. En gång i tiden var jag också en flitig liten myra som med exakt precision fyllde mina dagar med måsten, intressen och nöjen. Non stop från morgon till kväll. Men sedan fick jag en kalldusch och tvingades att anpassa mig till ett nytt sätt att leva. Adapt or die ni vet.

Grundprincipen är densamma hos alla människor. Kort sagt, man har en viss mängd energi att fördela ut på dygnets alla timmar och när den är slut är det najtinajt. Ta sedan i beaktning att alla har olika förutsättningar, olika återhämtningstid och alla har inte samma startsumma av energi. Alltså, om du inte hinner återhämta dig, så har du mindre mängd energi att arbeta med nästkommande dag.

I mitt fall tar allt en otrolig mängd energi. Varenda andetag, varenda rörelse, varenda tanke skopas ur en hink av energi och det var länge sedan den hinken var full. Jag minns inte ens en tid då hinken var hel. Nej nu är den full av hål i varierande storlekar som energin bara sipprar ut ur i ett jämt flöde och jag har försökt att både limma och plåstra om min lilla hink. Det är omöjligt. Så utöver den energi som förbrukas genom rörelser och dylikt läcker hinkfan också. Adapt or die.

Om man inte lever i det så tror jag inte att man någonsin kan relatera. Ränderna går aldrig riktigt ur så jag är fortfarande en arbetsnarkoman, man skulle också kunna säga att jag är hörselskadad/envis för ni ska inte tro att jag lyssnar på min kropp alla gånger. En hörselskadad/envis tidvis korkad handikappad kvinna mot världen. Kroppen säger stopp, vädjar att jag ska lugna ner mig och jag säger schhh talk to the hand miss brain. Jag måste bara hinna med det här, detta och kanske det här också innan jag går hem. Kom igen nu, var ingen partypooper. Alla andra är ju med!

Det kan vara så att jag senare blir bestraffad många gånger om, att kroppen tar ut sin hämnd men det tänker jag aldrig erkänna. Tårar kan man torka bort. Poff! Inga bevis.

Jag arbetar fyra timmar om dagen, men jag gör allt jag kan för att pressa in fem eller nittio timmar inuti de fyra timmarna. Alla som är begåvade inom det matematiska ser ju direkt att den ekvationen inte går ihop alls. Fyra timmar som jag tillsammans med försäkringskassan, diverse läkare, psykologer, arbetsterapeuter, sjukgymnaster och gemensamt folk och fä bestämt är toppen av berget, mer än så går inte för mig och det får jag acceptera. Adapt or die. Summan av kardemumman är att när min arbetsdag är slut är jag också det. Slut som artist, på återseende, hej svejs. Det tar ofta en halvtimme av tystnad innan hjärnan är ikapp och jag kan ge mig på någonting gigantiskt svårt som att handla lite påfyllnad till kylskåpet. Sedan far jag hem, vilar, plockar, lagar mat och inväntar Ludde. När han är hemma och vi har ätit handlar det egentligen bara om att varva ner och försöka hålla sig vaken en liten stund innan man sedan går till sängs för att vakna upp till samma karusell igen. Jag minns att en psykolog en gång frågade mig om det var så mitt liv så ut och om jag var nöjd med det. Och jag svarade honom att jag älskar mitt jobb, mina arbetskamrater och det sociala som mitt arbete innehåller, så länge jag orkar är det så här jag väljer att spendera mina dagar. Fördela min tid.

Jag har den ofantliga turen att vara omringad av vänner och familj som har en otrolig förståelse för min situation. Kravlösa relationer fulla av kärlek och omtanke. De vet om att jag ibland behöver avboka med kort varsel och skulle aldrig få för sig att ge mig dåligt samvete för att min kropp inte orkar med. Det är ju inte direkt självvalt och det tjänar ingenting till att jag ska må dåligt i både kropp och själ för att jag inte kan. Så pass förstående människor måste man vara rädd om och jag gör mitt bästa för att visa dem min ofantliga uppskattning. Jag hoppas att de vet hur mycket de betyder för mig.

Tid är ett värdefullt ord, framförallt när man inser hur ömtåligt och flyktigt ett ögonblick är. Jag försöker ta vara på dessa ögonblick och leva för livet. För om man tar in hela utsikten, så är världen bitvis en magiskt vacker plats full av äventyr, skratt, kärlek, relationer och glädje. Okej, den är inte så värst handikappanpassad än, men jag är en fena på att krypa. Adapt or die ni vet.

5 ovanor jag behöver sluta med

1. Bita på naglarna.

Jag har bitit på mina naglar så länge jag kan minnas. Jag vet inte varför jag gör det, oftast reflekterar jag inte ens över att jag sitter med hela handen i munnen och tuggar som att den vore en majskolv. Och det är inte så att jag har någon hemlig gräns att hit men inte längre. Nej, jag biter så pass långt ner att det gör ont i någon dag.. Ibland börjar det till och med att blöda. Skämskudde på den.

Stopp & väx fungerar inte, man vänjer sig vid den smaken. Lösnaglar är som en extra rolig hinderbana innan man kommer till den riktiga nageln. Inte ens gellack fungerar på mig. Jag är för inbiten. Pun intended. Man skulle kunna tro att den envishet som jag känner inför att bita på naglarna borde kunna omplaceras till att inte bita på naglarna. Det kan fungera, en gång höll jag uppe i tre veckor och mina naglar var fantastiskt fina. Men sedan glömde jag bort att jag inte bet på naglarna längre och mitt tre veckor långa uppdrag föll på mindre än fem minuter. Jag vet inte vad jag skall göra. Men jag måste verkligen sluta, jag vill verkligen det. Hypnos kanske vore något?

2. Snusa.

En otroligt ful ovana, på alla plan. Dyrt, ohälsosamt och inte direkt smickrande för leendet. Det här är höstens stora projekt. Vi kan ha mycket roligare för alla de pengar vi lägger på snus, helt klart. Varenda gång jag ska klicka en selfie får jag plocka ut snusen och jag saknar att kunna le ordentligt utan att läppen måste hålla upp någonting. För att inte tala om att jag alltid ser ut som en ekorre som sparar nötter inför vintern. Inte attraktivt.

3. Vara så godtrogen.

Jag sätter människor på en hög piedestal och tror på vartenda ord de säger. Utan att vara källkritisk eller rädd om mitt eget hjärta. För sårad, det blir jag. Jag lägger ofta ner hela min själ i något eller någon och ibland besvarar de min godtrohet genom att sticka en kniv i min rygg eller fullständigt köra över mig utan att ens se sig om.

Jag har väldigt många bekanta, men jag kan räkna på en hand de vänner som alltid står vid min sida och finns i mitt hjärta. Ordet vän är ett starkt ord för mig. Jag har väldigt mycket mobbing i bagaget så att jag faktiskt har en vän är stort för mig. Jag är så otroligt tacksam för dem. Men jag måste helt klart sluta vara så himla godtrogen. Jag borde kanske köra efter Luddes regel; Alla är idioter tills de har bevisat motsatsen, på så vis blir man väldigt sällan sårad. Det ligger kanske något i det.

4. Pilla på sårskorpor

Varenda kväll när jag sitter i soffan och tittar på tv så kan jag inte låta bli att med hjälp av mina fingertoppar liksom skanna av mitt ansikte för att se om det finns någon liten sårskorpa att pilla på. Någonting som jag borde låta bli, men jag kan inte. Det är helt omöjligt! Jag vet inte ens varför jag tycker om det, för det är ju ganska nasty. Men när jag hittar en liten finne, en skorpa eller ett skäggstrå på hakan (!) så bara måste jag pilla. Det tar ju längre tid att läka, men jag bara måste.

5. Vara en vandrande poster för “Shut up and take my money!”

Jag arbetar med reklam, jag borde veta bättre, men varenda gång det rullar en reklam på tv med en ny tandkräm, tvål, body lotion, smink, sköljmedel, hundben, eller någonting som har med mat att göra så kan du vara helt säker på att det finns i mitt hushåll inom tjugofyra timmar. Jag kan inte hjälpa det.

Står det NYHET är jag direkt där och nosar som ett fnittrigt barn. Det kanske faller inom ramen för godtrohet, för jag litar helt blint på mannen som säger att aldrig förr har tänderna blivit så vita. Eller kvinnan som säger att hennes barn kan rulla i gyttja, kasta sig i rosa målarfärg och det går ändå bort i tvätten. Jag litar till och med på den talande hunden som säger att den nya formulan i tuggbenet både smakar gott och är bra för tänderna. Jag vet.. Det är skämskudde på den också.

Det här var min lista med fem ovanor som jag behöver sluta med. Vilka är dina? Om du vill skriva ett eget inlägg på din blogg länka gärna hit så att jag kan se den! Vore roligt att känna att man kanske inte var så ensam i sina konstiga små egenheter och fula ovanor!

Som alltid, love ya!

Vänner ger energi precis som solens strålar

Jag har druckit så mycket kaffe idag att hela min kropp går på högvarv. I förmiddags åkte jag och Luddepludd till Lisa för att kela lite med dottern Saga och bara umgås en stund utan att prata om arbete, planering och framtidens alla spännande projekt. När vi parkerade bilen på deras infart fick jag ett sms med informationen om att vår gemensamma vän Alexandra också var där.

Min första tanke var – Åh herregud. Det här kan sluta hur som helst.

Alexandra är en vän som jag lärde känna i nionde klass. Jag drogs till henne för att hon alltid vågade vara sig själv, hon vågade säga vad hon tyckte och brydde sig inte ett dugg om vem som lyssnade. På både gott och ont, skall tilläggas. Jag, som var väldigt mobbad under denna period av mitt liv. (Från femte klass till gymnasiet, världens karusell av ångest, tårar och polisanmälningar.) Jag behövde någon som Alexandra. Någon som kunde ”skydda” mig. Vi började umgås, blev snabbt vänner och även om vi inte umgås nu som vi gjorde förr så har vi hållit ihop i alla dessa år. Jag kan på rak hand svära på att nästan varenda historia som låter helt ofattbar fast den är sann, är Alex alltid högst inblandad. Jag tror att alla har en Alexandra i sitt liv. För någon är jag säkert deras Alexandra, för nu i vuxen ålder har jag åsikter, som jag står för och våga slåss för. Jajjemän, jag gjorde precis ditt namn till ett verb Alexandra. Deal with it.

Vi satt ute i solen i flera timmar, drack kaffe, skrattade så tårarna sprutade när vi började dra den ena rövarhistorien efter den andra där på Lisas gräsmatta. Kaffet hann bli kallt innan jag hann dricka upp det. Men det gör ingenting, för som mina skrattmuskler har arbetat idag!

När vi kom hem tvättade Ludde bilen medans jag tränade hundarna i trädgården. Både tillsammans och individuell träning idag och jag är otroligt nöjd. Någon dag till, sedan kan Iso nog knyta upp mina skor, vi är på god väg. Mandus briljerade på de tysta kommandona och sökte väldigt mycket ögonkontakt, vilket jag uppskattar om en situation skulle uppkomma.

När jag var färdig med träningen kom min finaste Embla cyklandes och vi drack lite kolsyrat vatten och umgicks en lång stund. Den här helgen har inte betytt så mycket vila för denna fru, men det gör ingenting för vänner ger den vackraste av energi, precis som solens strålar.

Nu beger jag mig dock mot sängen, tröttheten infann sig för ungefär tre immar sedan, så det är på tiden. God natt finaste människor, vi ses imorgon!

Vänner för livet

Mina grabbar Mandus och Iso får idag illustrera de känslor jag känner just nu. Ledordet är vänskap.

Jag har den stora förmånen och lyckan av att få omge mig med otroligt fina människor som alltid finns där när det stormar lite extra kring mitt bo. Människor som lyfter mig när jag känner mig liten på jorden. Människor som lite försiktigt puttar ner mig om jag mot all förmodan skulle sätta mig på en piedestal över andra.

De vägleder mig om jag står inför val och tuffa beslut och de är människor som jag kan både skratta och vara ledsna tillsammans med. De är människor som framförallt får mig att känna mig bra. Att jag duger precis som jag är. Nej, rättelse – Att jag är grym så som jag är och de lyfter mig alltid mot skyarna.

Till er vill jag bara skriva ett stort tack. Ni anar inte hur värdefulla ni är för mig, var och en av er. Utan er vore jag som blåbärsmuffins utan blåbär! Och det är ju egentligen bara en muffins utan smak.

Ni får mig att vilja lyckas, ni får mig att vilja kämpa och ni får mig att le. Jag älskar er!

Ännu en midsommar är över

_MG_0389

Allt började för fyra år sedan. Min mamma och pappa skulle iväg på midsommar och jag var inte medbjuden. (Sjukt dålig stil, jag vet. Mina egna föräldrar!) Jag kände mig ensam, liten och rädd då min vän Hanna och hennes lillasyster frågade om inte jag och Ludde ville fira midsommar med dem hemma hos deras mamma och hennes man. Gunilla är ju lite som en extramamma för mig, jag har tillbringat så många timmar vid hennes köksbord med en kopp kaffe i handen och problem i hjärnan som hon hjälpt mig att lösa. Hon är en sådan fin människa den där Gunilla. Jag tror inte att hon riktigt greppar hur bra hon är. Hon förtjänar allt det vackra i världen!

Jag var inte så svårövertalad som ni säkert förstår. Klart som korvspad att vi skulle fira midsommar där! Det blev en liten tradition av det hela om vi säger så.

De har en stor tomt och hela gräsmattan är alltid fylld av olika aktiviteter. Kasta hästsko, spela kub, kasta pil, boccia eller boule. Alla får sysselsätta sig precis hur de vill. Barnen springer runt och leker och vi pratar strunt och skrattar i flera timmar. Det serveras mat och dryck i överflöd. Hallå paradiset liksom!

Varje år smider jag och Helena olika planer på hur vi ska kunna gömma Gunillas fantastiska köttbullar så att ingen annan än vi äter dem. Vi har ännu inte lyckats.

Tusen tack Gunilla för ännu en fantastisk midsommar. Du är en fantastisk kvinna och jag älskar dig!

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.