Skip to main content

Adapt or die ni vet

Malin Sörmlind, tid

Tid..

Om du frågar tio personer så tror jag att nio utav dem skulle svara dig att de önskar att dygnet hade fler timmar. Bara några till! Fast om man spånar vidare på det så tror jag att kanske sju utav de nio personerna skulle använda den extra tiden till att proppa på med nya saker som de vill hinna med. Typ.

Jag säger inte att det är fel. En gång i tiden var jag också en flitig liten myra som med exakt precision fyllde mina dagar med måsten, intressen och nöjen. Non stop från morgon till kväll. Men sedan fick jag en kalldusch och tvingades att anpassa mig till ett nytt sätt att leva. Adapt or die ni vet.

Grundprincipen är densamma hos alla människor. Kort sagt, man har en viss mängd energi att fördela ut på dygnets alla timmar och när den är slut är det najtinajt. Ta sedan i beaktning att alla har olika förutsättningar, olika återhämtningstid och alla har inte samma startsumma av energi. Alltså, om du inte hinner återhämta dig, så har du mindre mängd energi att arbeta med nästkommande dag.

I mitt fall tar allt en otrolig mängd energi. Varenda andetag, varenda rörelse, varenda tanke skopas ur en hink av energi och det var länge sedan den hinken var full. Jag minns inte ens en tid då hinken var hel. Nej nu är den full av hål i varierande storlekar som energin bara sipprar ut ur i ett jämt flöde och jag har försökt att både limma och plåstra om min lilla hink. Det är omöjligt. Så utöver den energi som förbrukas genom rörelser och dylikt läcker hinkfan också. Adapt or die.

Om man inte lever i det så tror jag inte att man någonsin kan relatera. Ränderna går aldrig riktigt ur så jag är fortfarande en arbetsnarkoman, man skulle också kunna säga att jag är hörselskadad/envis för ni ska inte tro att jag lyssnar på min kropp alla gånger. En hörselskadad/envis tidvis korkad handikappad kvinna mot världen. Kroppen säger stopp, vädjar att jag ska lugna ner mig och jag säger schhh talk to the hand miss brain. Jag måste bara hinna med det här, detta och kanske det här också innan jag går hem. Kom igen nu, var ingen partypooper. Alla andra är ju med!

Det kan vara så att jag senare blir bestraffad många gånger om, att kroppen tar ut sin hämnd men det tänker jag aldrig erkänna. Tårar kan man torka bort. Poff! Inga bevis.

Jag arbetar fyra timmar om dagen, men jag gör allt jag kan för att pressa in fem eller nittio timmar inuti de fyra timmarna. Alla som är begåvade inom det matematiska ser ju direkt att den ekvationen inte går ihop alls. Fyra timmar som jag tillsammans med försäkringskassan, diverse läkare, psykologer, arbetsterapeuter, sjukgymnaster och gemensamt folk och fä bestämt är toppen av berget, mer än så går inte för mig och det får jag acceptera. Adapt or die. Summan av kardemumman är att när min arbetsdag är slut är jag också det. Slut som artist, på återseende, hej svejs. Det tar ofta en halvtimme av tystnad innan hjärnan är ikapp och jag kan ge mig på någonting gigantiskt svårt som att handla lite påfyllnad till kylskåpet. Sedan far jag hem, vilar, plockar, lagar mat och inväntar Ludde. När han är hemma och vi har ätit handlar det egentligen bara om att varva ner och försöka hålla sig vaken en liten stund innan man sedan går till sängs för att vakna upp till samma karusell igen. Jag minns att en psykolog en gång frågade mig om det var så mitt liv så ut och om jag var nöjd med det. Och jag svarade honom att jag älskar mitt jobb, mina arbetskamrater och det sociala som mitt arbete innehåller, så länge jag orkar är det så här jag väljer att spendera mina dagar. Fördela min tid.

Jag har den ofantliga turen att vara omringad av vänner och familj som har en otrolig förståelse för min situation. Kravlösa relationer fulla av kärlek och omtanke. De vet om att jag ibland behöver avboka med kort varsel och skulle aldrig få för sig att ge mig dåligt samvete för att min kropp inte orkar med. Det är ju inte direkt självvalt och det tjänar ingenting till att jag ska må dåligt i både kropp och själ för att jag inte kan. Så pass förstående människor måste man vara rädd om och jag gör mitt bästa för att visa dem min ofantliga uppskattning. Jag hoppas att de vet hur mycket de betyder för mig.

Tid är ett värdefullt ord, framförallt när man inser hur ömtåligt och flyktigt ett ögonblick är. Jag försöker ta vara på dessa ögonblick och leva för livet. För om man tar in hela utsikten, så är världen bitvis en magiskt vacker plats full av äventyr, skratt, kärlek, relationer och glädje. Okej, den är inte så värst handikappanpassad än, men jag är en fena på att krypa. Adapt or die ni vet.

Vänner ger energi precis som solens strålar

Jag har druckit så mycket kaffe idag att hela min kropp går på högvarv. I förmiddags åkte jag och Luddepludd till Lisa för att kela lite med dottern Saga och bara umgås en stund utan att prata om arbete, planering och framtidens alla spännande projekt. När vi parkerade bilen på deras infart fick jag ett sms med informationen om att vår gemensamma vän Alexandra också var där.

Min första tanke var – Åh herregud. Det här kan sluta hur som helst.

Alexandra är en vän som jag lärde känna i nionde klass. Jag drogs till henne för att hon alltid vågade vara sig själv, hon vågade säga vad hon tyckte och brydde sig inte ett dugg om vem som lyssnade. På både gott och ont, skall tilläggas. Jag, som var väldigt mobbad under denna period av mitt liv. (Från femte klass till gymnasiet, världens karusell av ångest, tårar och polisanmälningar.) Jag behövde någon som Alexandra. Någon som kunde ”skydda” mig. Vi började umgås, blev snabbt vänner och även om vi inte umgås nu som vi gjorde förr så har vi hållit ihop i alla dessa år. Jag kan på rak hand svära på att nästan varenda historia som låter helt ofattbar fast den är sann, är Alex alltid högst inblandad. Jag tror att alla har en Alexandra i sitt liv. För någon är jag säkert deras Alexandra, för nu i vuxen ålder har jag åsikter, som jag står för och våga slåss för. Jajjemän, jag gjorde precis ditt namn till ett verb Alexandra. Deal with it.

Vi satt ute i solen i flera timmar, drack kaffe, skrattade så tårarna sprutade när vi började dra den ena rövarhistorien efter den andra där på Lisas gräsmatta. Kaffet hann bli kallt innan jag hann dricka upp det. Men det gör ingenting, för som mina skrattmuskler har arbetat idag!

När vi kom hem tvättade Ludde bilen medans jag tränade hundarna i trädgården. Både tillsammans och individuell träning idag och jag är otroligt nöjd. Någon dag till, sedan kan Iso nog knyta upp mina skor, vi är på god väg. Mandus briljerade på de tysta kommandona och sökte väldigt mycket ögonkontakt, vilket jag uppskattar om en situation skulle uppkomma.

När jag var färdig med träningen kom min finaste Embla cyklandes och vi drack lite kolsyrat vatten och umgicks en lång stund. Den här helgen har inte betytt så mycket vila för denna fru, men det gör ingenting för vänner ger den vackraste av energi, precis som solens strålar.

Nu beger jag mig dock mot sängen, tröttheten infann sig för ungefär tre immar sedan, så det är på tiden. God natt finaste människor, vi ses imorgon!

Bakelser, chaílatte, fint sällskap och en magiskt god schnitzel

Efter jobbet igår for jag och PAJ in till stadens gator. Jag skulle ha ett möte med Christines angående några spännande, kommande arbeten, som jag är sjukt peppad inför(!). Jag och min vän och tilika min största markandsföringsguru i livet köpte oss varsin chailatte och slog oss ner vid fönstret, man måste ju se vilka som går förbi. Och eftersom att Christines ligger på Drottninggatan, som här på landet är the main road om man så säger har verkligen det mest ultimata spaningsläget.

Vi fick senare sällskap av vår vän Helena, hennes sambo Erik och deras son Love. De käkade lite lunch och jag och Lisa gjorde vårt yttersta för att lura Erik att han skulle titta åt ett annat håll så att vi kunde stjäla några av hans pommes som var så goda att man bara inte kunde stjäla en. Som vi skrattade och så roligt vi hade!

Men till slut blev jag ju så där hungrig som bara en gastric bypass opererad människa kan relatera till. Jag blev som en lejonhona och sökte av hela lokalen efter ett byte att förtära. Jag insåg snabbt att det var smartare att gå fram till disken och beställa någonting, så jag beställde en schnitzel och nu vill jag aldrig mer äta någonting annat i hela mitt liv. Det låg så mycket känsla i maten, så mycket omtanke och känsla. Otroligt gott!

Efter någon timme viskade jag till Lisa att jag inte varit så här länge på ett fik sedan jag var tonåring, då tyckte jag att man hängde där hela tiden, återigen – spaningsmöjligheterna och latte. Jag bestämde mig för att jag skulle starta en ny trend, latteNOmama, istället för lattemamma.

Är ni på Karlshamns gator och vandrar så tycker jag absolut att ni ska ta en tur inom till Christines, käka en schnitzel, dricka en chailatte och hälsa från mig! Gilla gärna deras sida på Facebook där ni får ta del av erbjudanden, tävlingar och mycket mer!

Vänner för livet

Mina grabbar Mandus och Iso får idag illustrera de känslor jag känner just nu. Ledordet är vänskap.

Jag har den stora förmånen och lyckan av att få omge mig med otroligt fina människor som alltid finns där när det stormar lite extra kring mitt bo. Människor som lyfter mig när jag känner mig liten på jorden. Människor som lite försiktigt puttar ner mig om jag mot all förmodan skulle sätta mig på en piedestal över andra.

De vägleder mig om jag står inför val och tuffa beslut och de är människor som jag kan både skratta och vara ledsna tillsammans med. De är människor som framförallt får mig att känna mig bra. Att jag duger precis som jag är. Nej, rättelse – Att jag är grym så som jag är och de lyfter mig alltid mot skyarna.

Till er vill jag bara skriva ett stort tack. Ni anar inte hur värdefulla ni är för mig, var och en av er. Utan er vore jag som blåbärsmuffins utan blåbär! Och det är ju egentligen bara en muffins utan smak.

Ni får mig att vilja lyckas, ni får mig att vilja kämpa och ni får mig att le. Jag älskar er!

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.