Skip to main content

Det är mitt val, de är mina svar, det är mitt liv

Nu har jag suttit i flera dagar och varit lite bitter på mänskligheten. Det är inte snällt att dra alla över en kam men eftersom att jag inte vill hänga ut människor i min omgivning så får jag helt enkelt generalisera det hela lite. Ha lite överseende. Det är en lite mer bitter ton än vad ni är vana vid, men jag känner att jag på något vis måste markera här. Feel free att lämna en kommentar om dina åsikter och tankar kring detta ämne.

Då kör vi.

Människor har en tendens att vara nyfikna. Vi vill stilla vårt begär efter kunskap eller i vissa fall skvaller. Vi googlar, söker över hela facebook, granskar bilder på instagram och ströläser bloggar tills vi har hittat svaret på frågan vi ställt oss. Vi måste veta, vi måste sprida vidare denna information som vi nu har tagit oss tiden att leta fram och vi bara måste ha en åsikt. Mitt i allt detta har många av oss helt tappat all rim och reson av vad vi helt enkelt inte har med att göra. Vad som är privat, den gränsen har suddats ut någonstans längs vägen. Har du dessutom en blogg så menar en del människor att du faktiskt har suddat ut denna gräns helt på egen hand.  Jag får väldigt ofta kommentarer här på bloggen och flera mail i veckan från människor som jag absolut inte känner där de vill veta vilken sjukdom jag har, varför jag är sjuk och vad som har hänt. Såg ni hur den där gränsen för vad som är privat bara suddades ut, mitt framför era ögon.

Poff.

Du kan inte släppa in människor på väl valda delar av ditt liv längre, nej det är inte acceptabelt i dagens samhälle. Vi kräver allt eller inget.

Att bo i en liten småstad där ens föräldrar drivit eget företag i över trettio år gör inte dig direkt anonym, alla känner apan men apan känner ingen. Det finns bara en enda Malin Sörmlind i hela stora vida världen och det gör världen märkligt nog otroligt liten. På både gott och ont. Jag tycker om uppmärksamhet och kan absolut söka mig till den, på mina premisser. Jag uppskattar inte alltid denna uppmärksamhet.

Det jag skriver här på bloggen som har med min kropp att göra är sådant som jag pratat igenom med min familj innan jag publicerar, både make och föräldrar. För även om det är min kropp så rör det också dem i allra högsta grad. De får precis lika många frågor som jag får. Men det är inte deras svar att ge. De är mina och jag vill själv välja vilka jag anförtror mig åt.

Summan av kardemumman är detta;

Om du träffar mig inne på stadens gator eller där jag försöker ta mig fram med rullstolen i en trång klädesaffären så är risken ganska så stor att jag inte vill sitta där och berätta för dig om mina senaste läkarbesök eller om den ovissheten jag och min familj går igenom. Det är i sådana situationer som du får svar som jag har övat på länge. Korta snabba svar utan någon direkt information, meningen brukar börja med en tung suck, för att ladda inför de följdfrågor som nästan alltid kommer. Jag kan konversationen utantill och behöver egentligen inte ens lyssna.

Flera gånger har jag bett PAJ (personlig assistent Jessica) att hålla utkik efter människor som jag kanske känner så att jag kan gömma mig lite snyggt för att jag helt enkelt inte orkar ibland. Jag orkar inte med blickarna, jag orkar inte bli intervjuad och i sin tur bli påmind om att livet inte riktigt blev som jag hade tänkt.

Och för guds skull, titta inte rakt in i mina ögon för att sedan vandra ner med din blick på min rullstol för att direkt efter det ge mig ett litet försiktigt leende som att du antingen tycker synd om mig där jag sitter, eller att du är lättad över att du slipper sitta där. Det händer, tro det eller ej, ganska ofta och jag får bita mig otroligt hårt i tungan för att inte fråga om du kanske vill ta en liten åktur eller två. För om du är sugen kan du få låna mitt vrålåk precis när du vill. Så du kan få känna de granskande blickarna. Så att du kan få känna att du är i vägen lite hela tiden och känna på hur det känns att bli ännu mer handikappad än du redan är för att du inte kan ta dig fram i en stad full av små backar, jobbig kullersten och trappor. Så att du får känna på hur det känns att två människor, helt främmande för dig, tar tag i din rullstol och lyfter in dig i den affär eller restaurang som du gärna vill besöka. Har du inte känt dig liten innan, så gör du det då. Men om du vill så kan jag mer än gärna ge dig ett försiktigt litet leende. Då kanske det känns lite lättare.

Missförstå mig inte. Jag kan absolut förstå att du kanske tycker synd om mig och det är ju faktiskt ganska fint av dig att du kan känna sådana känslor för en annan människa i det smått egoistiska klimat vi verkar leva i. Men nu kommer dagens stora hemlighet. Är du beredd..?

Det hjälper inte mig att du tycker synd om mig, jag mår inte bättre av det. Det ger inte mig styrka att orka ta mig fram.

Jag vet. Du tänkte kanske inte på det. Men det kommer du göra från och med nu. Mitt tips är som följer; Säg istället någonting som peppar mig, som gör mig glad och som får mig att skratta. Då har vi garanterat en trevligare stund tillsammans.

Frågor på detta kompisar..?

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.