Skip to main content

Bildkaravan: Kyrkö Mosse

I lördags for jag och maken till Ryd med ett specifikt mål i sikte. Vi skulle till Kyrkö Mosse. Som kanske är mer känt för namnet Åkes Bilskrot eller helt enkelt Bilkyrkogården i Ryd. Jojjomän, mitt ute i skogen finns en plats dit bilar rullade mot den eviga vilan. Det hela är nästintill en poetisk upplevelse. Det är något vackert över hur naturen har tagit över och till viss del beklätt bilarna i mossa och gräs.

Bilarna står inte i någon direkt ordning utan det hela är väldigt mycket “här kan man va” och jag måste medge att pedanten inom mig skrek och höll för sina ögon bitvis. Om man har vägarna förbi Ryd så tycker jag absolut att man ska sticka inom för en visit. Det är sannerligen en majestätisk syn.

MEN. Förutom bilarna och en ström av turister måste man vara medveten om att i skogen bor också enmiljonfemhundrasextiotusen blodtörstiga myggor samt min nya vän Hugge.

Akta dig för ormen där sa Ludde lugnt och jag insåg direkt att min stund var kommen. Nu skulle jag dö med sexhundra färska myggbett, rött läppstift och en hatt. För jag var helt övertygad om att bakom mig var en sjutton meter lång anakonda med nyvässade tänder och en taskig attityd. Jag hade nästan rätt, det var en svart farlig huggorm som vaknat på helt fel sida och jag svär att han hade för avsikt att använda mig för att statuera ett exempel att i hans skog, där bär man icke hatt och läppstift. Jag undkom med nöd och näppe trots Hugges många försök. Jag skrek givetvis som en liten skolflicka under hela episoden.. Mot slutet var det mer en jojk i väldigt hög tonart. Hugge ville inte då längre ta del av min fantastiska konsert så han gav upp och slingrade iväg. Nailed it.

Jag bjuder er på en mindre bildkaravan från vårt besök. Ta gärna ett besök in på Luddes blogg också. Killen har onekligen en talang. Du hittar hans blogg på ludwigsormlind.se <— Ta en kik vetja!

Lämna gärna en kommentar, era ord gör mig barnsligt glad!

bilkyrkogård_ryd

Ryggmärgsprov var beställt – min upplevelse

För en vecka sedan tog jag nya ryggmärgsprov. En hel del av er ville veta mer, inte varför, men hur. Mina tankar om provtagningen, hur det kändes och lite mer praktiska saker.

Ni som har varit med mig länge minns kanske att inte upplevelsen var så angenäm sist. Jag minns och jag blir kallsvettig bara jag tänker på det. Den neurologen stack fel sju gånger och sa till mig att jag skulle sluta pipa när jag grät. Jo, jag vet. Jag borde kanske ha anmält händelsen.

Som ni förstår var jag alltså ganska nervös när måndagen väl var kommen. Sköterskan mötte mig och Ludde vid dörren och jag fick gå in i undersökningsrummet direkt. Med oss hade vi en söt (typ posterboy söt) AT-läkare som var där för att lära sig. Det hela kändes väldigt “Scrubs".

Sköterskan förklarade återigen hur provtagningen skulle gå till och jag deklarerade högt att alla skulle få vara med om en magisk upplevelse som är förunnat få, de skulle få se mig gråta och eventuellt be till en gud som jag vanligtvis inte har så stor tilltro till. Dörren öppnades och narkosläkaren kom in. Han ingav en himla massa pondus. Lite som Persbrandt. Jag frågade honom om han sovit gott, ätit en bra frukost och inte var ovän med någon så att han kände att han hade en massa ilska inombords. Han skrattade och vi blev kompisar direkt på en bästishjärta nivå.

Jag hörde orden ingen bedövning, två ord som aldrig ska vara nära varandra enligt min mening. Men jag nickade och la mig ner på den lilla britsgrejen. Nu blev det stimmigt. Sköterskan började springa runt i rummet, narkosläkaren och AT-läkaren hade någon form av lektion och innan jag visste ordet av hade jag byxorna i knävecken, tröjan upp i nacken och en uppknäppt BH med kroppen halvt liggandes utanför sängen och snett på sidan. Inte en smickrande vinkel. Det var ungefär här som jag insåg att mina underkläder inte direkt var, läkaranpassade. Men han kanske tycker om lila spets, vad vet jag.

Nu börjar jag att andas sakta och visualisera, som jag har lärt mig på yogan. Jag blundade och kände att jag hade kontroll tills Ludwig la sin hand på min kind och började klappa mig. Tårarna kom och jag fortsatte bara att blunda, andas lugnt och gå in i mig själv. Läkaren försöker skämta och liva upp stämningen. Alla skrattar, men inte jag. Sköterskan frågar om jag vill ha en kudde men jag ligger skönt på min arm, det går bra svarar jag utan att ens titta på henne. Är du säker, det finns kuddar utbrister hon och jag bara säger nej tack gång på gång. Jag är löjligt fokuserad på smärtan och rädslan som komma skall. Försöker förbereda mig mentalt. Hon stör mig, men jag inser att hon vill bara väl.

När nålen går igenom huden känns det som ett getingstick. Det bränner till i en sekund. Efter det tappade jag andan, mådde illa och när nålen nuddade min ryggrad viskade jag ett tyst aj samtidigt som en tår rullade ner för min kind. Andas Malin, andas. Jag minns att jag tänkte att läkaren skulle vara grym på att knacka sten. För så kändes det. Precis som att han knackade till på nålen hårt två gånger och sedan kom igenom till någonting som var mjukt.

Så där frun, då var nålen inne konstaterade han precis som att det vore världens mest naturliga grej att ha ett svärd på tre meter i sin ryggrad. Vi skulle ha sju rör med olika mängd droppar, tjugo eller fyrtio droppar i vardera rör. Sköterskan räknade medans läkaren försökte ta tillfället i akt och lära AT-läkaren ett och annat om provtagningen och hur kroppen fungerade. Vi fick oss några goda skratt när den unga AT-läkaren rättade den erfarna narkosläkaren gång på gång. Till slut bollade narkosläkaren över våra frågor till AT-läkaren istället. Sköterskan räknade, vi väntade, narkosläkaren pratade med den unge och nu något malliga AT-läkaren om Stockholm och en fiskebåt som han eventuellt hade någonstans i en sjö som jag inte minns namnet på.

Trettio minuter senare skulle nålen ut och det kändes som en ilning i hela kroppen. Du känner ingenting under hela provtagningen, mer än rastlöshet för att du måste ligga still i en halvtimme. Det är tjugo sekunder i början där du tror att din stund är kommen, nu avlider jag. Och sedan femton sekunder när nålen skall ut. Det är en halv minut av trettio som är jobbig och olidlig. Men där emellan är du ganska social och busig, iallafall om du heter Malin Sörmlind.

Ryggmärgsvätskan skulle nu skickas till olika ställen för olika analyser. Några rör skulle till Karolinska, några till Lund och några skulle vara kvar här i Karlshamn. Nu skulle blodprov tas som skulle jämföras med ryggmärgsvätskan. Jag vet, jag visste inte heller det. Jag har ätit kortison i över femton år, mina kärl är tunna som löv och rullar som att det vore julafton. Den stackars sköterskan hade inte en chans. Hon stack två gånger men fick tomhänt backa ut och börja undersöka min kropp efter andra kärl. Hon kallade in en annan sköterska som också försökte på två ställen. De bad om ursäkt gång på gång när de letade efter ett kärl som skulle godkänna ett inträde. Jag svarade att det är bara att köra på damen, jag har haft en nål i min rygg i över en halvtimme, jag är ganska kaxig nu.

Precis när vi skulle ge upp gav kärlet med sig och vi fick lite blod. Alla jublade nästan. Jag fick rådet av läkaren att vila resten av dagen, ligga med huvudet i samma linje som ryggraden för att slippa huvudvärk och dricka massa kaffe och coca cola. Koffein var nyckeln. Det gjorde att man producerade ny vätska fortare enligt narkosläkaren. Nemas problemas svarade jag. I´m on it.

Jag fick en kopp kaffe av sköterskorna och de bestämde att jag skulle ligga kvar i en halvtimme och vila. Jag måste verkligen ge en stor eloge och en hel bukett med rosor till personalen som var med mig. Vilka människor. Jag kände mig så säker och omhändertagen under hela processen. Jag fick till och med deras direktnummer så att jag kunde ringa när helst jag ville om jag hade några frågor.

Om cirka tre veckor får vi svar på ryggmärgsprovet och jag får komma in och träffa min nya neurolog. Nu håller vi alla tummarna för bra svar, det känns som att det skulle vara min tur att vinna på någon form av kroppsligt lotteri. För att reklamera är ju inte direkt ett alternativ här.

Det var alltså hela min upplevelse. Har du gjort samma undersökning och i så fall vill jag gärna veta hur du upplevde det? Låt oss finnas här för varandra!

Tack för att ni tog er tiden att läsa hela den här långa texten, ni anar inte hur mycket ni betyder för mig. Var och en av er. ♥

Mallan svarar: När föddes ditt intresse för smink?

Jag får väldigt många frågor per mail så då tänkte jag att jag lika gärna kan göra en kategori för dessa och besvara dessa skönhetsfrågor så att samtliga får se mina visa svar. Ja, jag bor på en bergstopp, har skägg och ett mystiskt ljust sken runt omkring mig.

Första frågan kommer från Klara.

Svar: (Här kommer dagens novell.)

Hej Klara! Tack för dina varma ord, det skänker en gammal dam lycka. Mitt intresse för makeup började i en väldigt tidig ålder. Jag är ett så kallat sladdbarn och det skiljer nio respektive åtta år mellan mig och mina två syskon. Jag tror att när min syster började gymnasiet och påbörjade sin resa mot frisöryrket och började ta hem vänner att öva på så tyckte jag att det var sjukt spännande. När de skulle ut och svira stod jag där i dörröppningen som en jobbig liten snorvalp och väntade på ett varsågod, kom in.

När jag var nio år hade jag en egen liten låda med smink som jag fått av mamma och storasyster. Gamla saker, felköp eller sådant som inte var helt längre, men det gjorde detsamma för mig. Jag satt där med min lilla låda och stirrade ner på sminket, min skatt i livet.

Jag började använda sminket i min lilla låda, liksom ute bland andra dödliga när jag var tio år och hade börjat fjärde klass. Då började alla andra och det var väl inte direkt någon utav oss som var en makeupartist. Vi misshandlade mest våra ansiktet med en turkosblå ögonskugga, rött läppstift, mängder av mascara och en vinröd murrig rouge mitt i pannan. Jag fick dock inte ha läppstift för min mamma förrän högstadiet och jag kan i ärlighetens namn tycka att om jag ser tillbaka i backspegeln så hade jag velat vara barn lite längre. Men det kliade i hela min kropp efter att få visa alla min skatt. Det här att smink skulle framhäva min inre skönhet, att smink skulle anpassas efter person förstod jag inte i den åldern. Jag trodde att alla skulle sminka sig på samma vis.

När jag började i högstadiet hade vi den här fina perioden att alla skulle raka bort sina ögonbryn och istället rita två svarta fiskmåsar i pannan. Man skulle ha likblekt puder, tjock kajal eller brun ögonskugga upp till sina ritade nya ögonbryn. Och inte att förglömma, läppenna, inget läppstift, bara pennan runt om läppen.

Jag ryser när jag tänker på det. Jag får på riktigt ilningar längs hela kroppen.

Väl på gymnasiet började jag att experimentera med färg, form, underlag och symbios. Jag flyttade hemifrån som sextonåring och min lilla låda av smink hade växt till en väldigt stor necessär. Ni ska inte för ett ögonblick tro att det var någon ordning i den. Den var smutsig på insidan av en ögonskugga som gått sönder och det låg använda tops, örhängen och hårklämmor i botten. Jag ägde tre penslar och jag kan inte påstå att jag använde dem.

Senare delen av gymnasiet började folk att ge mig komplimanger för mina färgglada sminkningar och det var i samma veva som jag började sminka alla flickorna innan partaj och galej, även om jag inte var medbjuden på själva galejet. Jag älskade det. Jag kände riktigt hur hela mitt väsen sa nom nom nom när någon satte sig framför mig och jag fick göra precis vad jag ville. Jag utvecklades otroligt mycket under den tiden.

Sen kom dippen. Förälskelsen svalnade, jag började bli trött på att det alltid var jag som skulle sminka och att allt mitt smink användes upp utan någon som helst ersättning från vänner och bekanta. Jag hade blivit antagen till Mariart i Stockholm men kärleken drog mig åt ett annat håll. Så jag la mina tre penslar på hyllan och det gällde även mig själv. Jag slutade att använda smink helt och hållet. Så pass trött var jag på det och jag mådde inte bra i min själ heller om vi ska vara riktigt ärliga.

Ett år senare träffade jag Ludde på en fest som jag helt sonika bjöd in mig själv till och då väcktes intresset åter till liv sakta men säkert. Nu var det gult och grönt som var min melodi. Åh herregud va jag tyckte att det var snyggt! Det tyckte Ludde också, tror jag.

När jag sedan blev sjuk två år senare blev ju allt helt fel. Jag är ju högerhänt och då handen försvann mer och mer så fick jag hitta nya sätt att arbeta på. Jag fick pausa, vila och ta mig tid att utvecklas igen. Jag fick öva som en jäkla dåre för att eyelinern inte skulle hamna vid näsan. Lära mig att sikta, använda tryck och blanda.

Det var en liten balansgång ett tag, att använda vänster hand blev helt märkligt, men sakta men säkert lärde jag mig det också. Jag började kika på mängder av tutorials, handlade på mig obscena mängder av smink och för att jag skulle slippa momentet att hålla mig stående i badrummet föreslog Ludde att det så kallade “barnrummet” skulle bli mitt sminkrum. Där kunde jag sitta i lugn och ro, med bra musik och bara njuta av upplevelsen. En fin möbel inhandlades och jag fick själv sortera in allt smink för att jag skulle minnas vart det bodde.

Ett år senare började jag sminka väl valda vänner igen och jag mådde dåligt i början för att det inte riktigt blev som jag tänkte mig inuti mitt huvud. Jag känner mitt ansikte, vet precis vart jag skall lägga skuggan för att den ska falla rätt i ljuset men det var svårt nu när jag behövde arbeta bakvänt, sittandes framför någon annan. Jag kände alltid att jag behövde be om ursäkt att jag kanske trycker lite för hårt och mascaran ville och vill jag helst inte kladda på om jag slipper. Det känns lite farligt.

Men nu är jag på en plats att jag fullkomligt älskar smink igen, nästan så att man skulle kunna säga att det börjar bli lite jobbigt för min omgivning att jag alltid måste granska varenda liten pinal i sminkhyllorna i affären. Jag kan sitta i mitt rum, lyssna på bra musik och bara låta dagens humör bestämma i vilket riktning sminket skall gå. Jag väljer ofta kläder utefter dagens looky och jag synar allting i minsta detalj samtidigt som jag tillåter mig själv att göra misstag. Då försöker jag bara hitta ett sätt som fungerar för mig.

Om jag hade kunnat hade jag sminkat alla mina modeller helt själv till varenda plåtning vi har. Men då hade min kropp mördat mig sakta med en rostig skruvmejsel fasttejpad på en spade. Då är man glad att man har så duktiga muor i sitt bagage. Emma och Amelia är guld och jag lär mig otroligt mycket av dem varje gång. Jajjemän, jag studerar dem – noggrant.

Smink är så.. Individuellt och det berättar så otroligt mycket om en människa. Jag har full respekt för människor som väljer att inte bära smink, de är otroligt vackra människor ändå, på riktigt! Jag använder inte smink för att jag tycker att jag är ful utan. Jag använder smink för att jag älskar att sminka mig. Slutresultatet som sådant är inte så viktigt, det är resan dit som är rolig för mig.

Jag blir alltid så glad när någon berömmer min ögonskugga eller hur jag lagt min eyeliner och det gör att jag vill sträva efter att utvecklas ännu mera. Våga mer och inte backa i sista sekunden för att det kanske inte blir som jag vill. Men man måste våga prova, göra de där misstagen och lära sig av dem. Och sen försöker man tusen gånger till!

Jag vill givetvis bara använda smink som inte skadar varken mig eller små söta vita kaniner så jag lägger ganska mycket tid på att läsa om, lära mig och hitta märken som inte testar på djur, är de ekologiska är det ett stort plus och mår min hud bra av dem, så blir jag ännu mer glad.

Det viktigaste är att du har roligt med din makeup, att du sminkar dig för att försköna det fantastiska som du redan är. Täck inte över ditt ansikte, framhäv det!

Om du orkat läsa är du värd en puss. Jag som har skrivit hela den här novellen vill mer än gärna ha en kommentar med dina tankar, din resa!

Tillägg: Det här var inlägg nummer femhundra – WOOP WOOP WOOP!

Make Up Theme Week – Cirkus

Cirkus. Ingen vet varför jag valde detta tema till Make Up Theme Week för cirkus är ett med det läskigaste jag vet. För på cirkusen, där bor clownen. Och clownen hänger med tomten om helgerna. Båda två skrämmer mig så jag blir tårögd. Ingen vet vad som orsakat detta djupa trauma, men så är det. Jag frågade mina vänner på facebook efter inspiration och min vän Missmaddis lät givetvis högst och önskade självklart clown.

Du ska veta Maddis, jag försökte. På riktigt försökte jag. När det ena ögat var klart och jag började på det andra blev jag så rädd för min egna spegelbild att det nästan var sorgligt. Så jag var tvungen att tvätta bort det hela och försöka igen.

Jag bestämde mig för att vara en tuff brud som jonglerar. Att vi redan hade sådana bollar här hemma är inget jag vill fördjupa mig i om varför. För jag vet helt ärligt inte och jag blev djupt chockad när jag fann dem. Men det är Luddes. Och nej, han använder dem inte, jag vet inte ens om han kan jonglera.

Jag ger er tema cirkus – Malin, den mystiskt söta jonglerarbruden som mest kastar saker rakt upp!

Tadaa!

mall-make-up-week-cirkus, malin sörmlind, sörmlind, malin sörmlind sminkös, make up cirkus,

  • Maxfactor Foundation – Facefinity / 40, Light Ivory  (Länk)
  • e.l.f Under Eye Concealer & Highlighter / Glow/Fair (Länk)
  • Sleek MakeUP – Face Form / Light (Länk)
  • Sleek Makeup – Blush / Pomegranate (Länk)
  • e.l.f High Definition Powder / Shimmer (Länk)

  • Max Factor Colour Elixir Giant Pen Stick / Vibrant Pink (Länk)

  • NYX Eyeshadow Base / Vit (Länk)
  • Sleek MakeUP – I-Divine Palette / Lagoon / Limited Edition / Färgerna Night Sky, Deep Water & Oyster (Länk)
  • IsaDora Eyephoria / Amethystic (Länk)
  • Wet n Wild Mega Liner Liquid Eyeliner (Länk)
  • Jelly Pong Pong 2 in 1 Eyeliner & Shadow / Black (Länk)
  • IDUN Minerals Mascara (Länk) 

          Och där har vi hela veckans teman klara. Vilken rolig vecka vi har tillsammans! Nästa vecka kör vi en paus för att ladda samtliga batterier och fylla på med mängder av inspiration tills vi kör igång igen. Ha du förslag på teman så lämna dem gärna i en kommentar!

          Jag hoppas att ni har haft lika roligt som jag! 🙂

          Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.