Skip to main content

Så här ser jag det hela framför mig

Jag är så trött.

Två till tre timmars sömn per natt gör min kropp helt utom sig av ilska. Smärtan är konstant. Finmotoriken far rakt ut genom fönstret och vi kan ju alla i det läget känna oss nöjda över att jag inte arbetar som kirurg eller har som hobby att bygga möbler till ett dockhus inuti ett riskorn.

Ikväll ska jag börja varva ner strax efter nitton noll fem, dricka mängder av te som heter saker som relaxing eller good night och det finns även en stor risk att jag ber Ludde sjunga några vaggvisor. Min plan är att somna så pass hårt att jag eventuellt dreglar lite. Och sedan skall jag falla in i en djup sömn liknande Törnrosa.

Så här ser jag det hela framför mig: Jag ska drömma om gröna ängar, väldoftande blommor och kärlek. Sovrummet skall vara i en perfekt temperatur så att jag varken fryser eller svettas. Kuddarna ska vara fluffiga och ligga på precis det där viset som jag tycker om så att huvudet får rätt stöd. TV´n ska vara på med precis rätt nivå på volymen så att det inte är för högt eller för tyst. Iso ska för en gångs skull drömma utan att pipa och skälla. Mandus skall inte snarka på både in och utandning. Ludwig kommer ihåg att ploppa i sin grej i näsan samt sin skena i munnen så att han låter som den lilla pojken i the Grudge. Vattnet i flaskan som jag alltid har på mitt nattduksbord skall vara kallt och redo att avnjutas under nattens timmar. Ja, jag dricker i sömnen. Ingen vet varför.

Men jag vet inte, jag har inte funderat på det här så länge. Men jag längtar. Sömn är viktigt.

Mandus har en plan som han genomför natt efter natt

Mandus fyller sju år i februari, han börjar alltså bli en ståtlig lite äldre herre. Några grå strån runt ögonen har börjat uppstå men det är inget vi talar om för det är lite känsligt. Sedan Iso blev en medlem i vår familj tycker jag att Mandus nästan blivit yngre rent fysiskt. De busar, springer och leker hela dagarna och det är så härligt att se, de älskar verkligen varandra.

Den där första natten, när Mandus var en liten valp på tio veckor sa Ludde till mig att jag skulle låta honom vara på golvet, inga hundar i sängen sa han bestämt. Men jag gav honom en blick och sa att då min gode herre är det inga män i sängen heller. Du kommer ångra dig sa han på ett sådant där “Jag är äldre än dig och vet mer om livet”-vis ni vet.

Vi spolar fram till nutid, sju år senare. Han hade rätt, jag ångrar mig.

Ett av sättet man märker att Mandus nu har blivit äldre är att han inte längre kan hoppa upp i sängen på egen hand. Men Mandus är en uppfinningsrik snubbe så hans lösning för att få skjuts upp i sängen är att sitta nedanför och gnälla, pipa och skälla gällt och tyst. Han kan sitta så i flera timmar och bara stirra, skälla och gnälla. Otroligt irriterande.

I går natt skrek jag till honom att om han inte slutar att skälla per omgående så kommer jag bita honom hårt i tassen och kalla honom för Svea i en kaxig ton i minst tre dagar. Då viftade han på svansen, han hade ju lyckats med sin kupp. Jag var ju nu vaken och kunde hjälpa honom upp. Jag suckade, hjälpte honom och han la sig på rygg strax intill mig. Han snarkade gott vid mitt öra en bra stund innan det blev för varmt i sängen och han hoppade ner.

En timme senare. – Vaff…. Vaff..

Ludwig skall bygga en trappa till honom, det här är ett pågående projekt. Jag orkar inte bli väckt på det här viset natt efter natt. Eller vem vet, det kanske är en försmak på tiden som komma skall. Lika bra att vänja sig redan nu.

Jag kände mig nästan lite antastad

Om jag hade skrivit att jag har sovit fantastiskt gott inatt och inte vaknat en enda gång, ja då hade jag ljugit. Väldigt mycket. Sanningen är att jag nog egentligen aldrig somnade och vandrade in i någon djupsömn. Jag låg liksom och flöt på ytan hela natten, väldigt irriterande.

Mandus snarkade, jag knäppte med fingrarna precis som att Mandus och jag startat ett band av något slag och det var min uppgift att hålla takten. Nu tycker ni säkert att jag är märklig, men nej skämt åsido så är det ett kommando som jag har lärt in. Om Mandus snarkar och jag knäpper med fingrarna så flyttar han sig. Och Ludde slipper vakna för att jag pratar. Så smart.

När jag väl lyckades somna till, strax innan halv sex på morgonen så vaknade jag med ett ryck när Ludwig krupit upp bakom mig, lagt sig tätt intill och höll om mig. Jag minns att jag blev varm av kärlek och log lite där i mörkret. Men sedan tror jag att Ludde drömde att han var på en hästauktion och skulle inspektera hästens tänder, för helt plötsligt kom Luddes gigantiska hand farandes i tjugo kilometer i timmen. Den tog tag i min käke och började vicka den fram och tillbaka. Jag blev något förvirrad och kände mig nästan lite antastad där en stund. Min käke gjorde iallafall det.

Nu sitter jag här på jobbet och dricker min fjärde kopp av kaffe för dagen och låtsas att koffein har någon effekt på mig. I eftermiddag ska vi kika på lite läppstift, det ska väl bli skojigt kompisar? Men innan dess kommer ju givetvis dagens “Fint på ögonlocken”.

Jag är inte färdig

Jag säger inte att det är så, men det skulle kunna vara så att jag har våta drömmar om min soffa alternativt säng idag. Efter mötet med Fixa igår, som både var trevligt och ytterst jobbigt på samma gång, la jag och Iso oss tillrätta i soffan och tog en välbehövlig nappis på tre timmar. Ludde lagade kvällsmat, vi käkade och innan klockan slog nitton låg jag redan i sängen och sov. Och som jag sov. Likt en sten tills klockan ringde imorse och det var dags att ta sig upp. Det var fantastiskt.

Misstankarna om att jag får tillbringa eftermiddagen i samma anda som gårdagen är stark. Jag är inte färdig, jag har fortfarande en hel del timmar med stängda ögon att ta igen och kroppen ger sig inte, den tar vad den vill och behöver. Det är bara att åka med, annars blir återhämtningen dubbelt så lång.

Jobba färdigt, handla det absolut nödvändigaste, ut med grabbarna så de får springa av sig i trädgården, mata fåglarna med frön och sen.. Sen intar jag soffan. Det låter som en solid plan.

Vi fick något extra

20130105-214407.jpg

Precis som så många andra i Sverige valde vi att äta en pizza på nyårsdagen. Vi fick dock någonting extra på köpet – en trolig matförgiftning. Antingen det eller så vandrade vi samtidigt hand i hand rakt in i en maginfluensa. I nöd och lust ni vet.

Både jag och Ludwig har legat helt utslagna sedan i onsdags kväll och tyckt synd om oss själva. Druckit mängder av blåbärssoppa, kokt ris och annan mild mat för att försöka lindra och laga magen.

De två månader av Viaplay som man fick gratis i senaste glossyboxen har varit en räddare i nöden för mig. Jag har tittat på hur många filmer som helst och bara tagit det lugnt.

Men på måndag är vi på banan igen och jag längtar tillbaka till jobbet och vardagen. Jag är rastlös nu, vill komma igång!

Påminn mig att jag inte tycker om blåbärssoppa.

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.