Skip to main content

Hembesök av arbetsterapeut och kommunen, jobbiga grejor

malin sörmlind

Igår var en tung dag.

Ett hembesök med arbetsterapeut samt kommunen var inplanerat för att se över möjligheterna inför ytterligare handikappsanpassning. Min kropp har varit så spänd och nervös i en hel vecka. Sömnen har varit nästintill obefintlig och energin har inte direkt flödat varken in eller ut. Men så var dagen kommen. Jag skulle välkomna dessa människor in i mitt innersta. Min borg, mitt hem, min säkerhetsfilt. Den plats där jag valt att plantera mina rötter, den plats som ser allt det där som jag inte vill att någon skall se. Min säkerhetsfilt i livet. Jag drog en lättnadens suck när kvinnorna som så graciöst stegade in gjorde så med ett leende på läpparna. Jag var så rädd att fadäsen från 2009 skulle upprepa sig. Den upplevelse som gjorde att jag backade tillbaka förra gången trapphiss var uppe för diskussion. Tro mig, ingen ska få ett sådant bemötande som jag fick då. Personen i fråga har bett om ursäkt, ett antal gånger. Men såren och rädslan finns kvar och jag slickar dem fortfarande. Men för att citera Sarah Dawn Finer, I´m moving on.

Jag har varit tvungen att acceptera en hel mängd saker under den här resans gång. Och det tillkommer fler och fler saker ju längre tiden går. Bland annat det faktum att en trappa är livsfarliga saker för mig. Att det inte direkt är en optimal lösning att kasa ner på rumpan precis som att det vore en rutschkana. Inte ens om man säger weeee under tiden. Jag vet, mindblowing! Ner kommer man ju faktiskt alltid, på ett eller annat vis och jag är väldigt uppfinningsrik. Det är upp som är riktigt svårt, energikrävande, tårfyllt och nästintill omöjligt. I dagsläget kan jag inte sitta i soffan, komma på att jag behöver något i badrummet, rusa upp och vara tillbaka på min plats innan reklamen är slut och Dr.Phil drar igång igen. Åh, men jag minns dessa tider, när det var vardagsmat och jag inte uppskattade det. Som jag tog min kropp för given, gång på gång.

Acceptans är ett väldigt svårt och laddat ord för mig, det är ett helt inlägg i sig självt men låt oss sammanfatta det hela med att jag tycker inte om det. Jag har så länge klingat fast vid orden ”att acceptera är att ge upp.” Och i den kampen har jag blivit snöblind, man slåss mot någonting som är så mycket större än du själv.

”Nej. Absolut inte. Jag ska inte ha någon trapphiss. Hell no. Bär mig..? Jag känner att det här är ett fabricerat problem people. Vi har det ju så mysigt när vi tar en paus halvvägs i trappan. Vi hade kunnat ha en matsäck med oss. Ni måste se möjligheterna här! Jag vill inte att en hiss är det första människor ser när de kommer in i vårt hem. Inte ens om de vill ta sig ett provåk.”

Vi vet alla att jag är envis. Vi vet alla att jag är lite för envis. Och ibland balanserar både stolthet, fördom och envishet på toppen av kakan. Jag hade påbörjat resan mot acceptans vad gäller trapphissen inne. Jag förstod att tiden var inne, gott och ont, bra för mig, det här är inte hållbart i längden yaddi yaddi yadda. Men där kom bomben, jag har ju en trappa till. Utanför mitt hus. Fullt synlig för omvärlden. Skit också. Ny mur att försöka ta sig över. Jag tror inte att någon var beredd på min reaktion. Jag var verkligen inte det. Det här är lite jobbigt sa jag innan tårarna började rulla ner för min kind och totalt sabbade min foundation. Direkt började Ludde högt spåna hur man kunde göra för att dölja den, så att den skulle bli vår lilla hemlighet. Nu blev det så verkligt att jag nästan inte fick luft. Om vi lät det här fortlöpa linan ut skulle det bli definitivt. Min fristad där jag inte var sjuk skulle försvinna. Alla förändringar skulle dagligen påminna mig om hur skevt mitt liv blivit utifrån de drömmar jag en gång hade. Är man någonsin redo för det..?

Jag skickade med de båda kvinnorna utskrifter från teambedömningen, som inte direkt är en vacker läsning utan mer påminner om Dostojevskij. Men jag tänkte att det var enklare att de fick läsa i lugn och ro än att jag skulle glömma bort hälften för att jag var nervös och stressad och framförallt för arbetsterapeuten som kanske kan komma med tips och idéer längre fram. Jag kände att vi fick en god relation och framförallt kände jag mig säker i deras närvaro. Det är stort för mig. Ni vet lite we come in peace så där.

Nu ska vi tydligen brevväxla en stund. Fullmakter skall skrivas, beslut skall fattas och jag ska få träffa en snubbe som kan det här med hissar. Och om allt går vägen och det hela beviljas så kanske hissarna har flyttat in på Bolsberget innan höstens kalla vindar når oss. Jag håller alla tummar jag någonsin kan. Bara tänk så mycket energi jag kommer att spara. Och hur många blåmärken jag slipper dölja. Och framförallt, min familj slipper ha en klump av oro i magen. Jag kanske inte slår mig sönder och samman mer.

Jag har iallafall bestämt följande; Jag kommer absolut spela Darth Vaders intro varenda gång jag åker ner och alla vet att jag kommer pimpa min hiss med en blomma och eventuellt.. En silverbricka.

 

Adapt or die ni vet

Malin Sörmlind, tid

Tid..

Om du frågar tio personer så tror jag att nio utav dem skulle svara dig att de önskar att dygnet hade fler timmar. Bara några till! Fast om man spånar vidare på det så tror jag att kanske sju utav de nio personerna skulle använda den extra tiden till att proppa på med nya saker som de vill hinna med. Typ.

Jag säger inte att det är fel. En gång i tiden var jag också en flitig liten myra som med exakt precision fyllde mina dagar med måsten, intressen och nöjen. Non stop från morgon till kväll. Men sedan fick jag en kalldusch och tvingades att anpassa mig till ett nytt sätt att leva. Adapt or die ni vet.

Grundprincipen är densamma hos alla människor. Kort sagt, man har en viss mängd energi att fördela ut på dygnets alla timmar och när den är slut är det najtinajt. Ta sedan i beaktning att alla har olika förutsättningar, olika återhämtningstid och alla har inte samma startsumma av energi. Alltså, om du inte hinner återhämta dig, så har du mindre mängd energi att arbeta med nästkommande dag.

I mitt fall tar allt en otrolig mängd energi. Varenda andetag, varenda rörelse, varenda tanke skopas ur en hink av energi och det var länge sedan den hinken var full. Jag minns inte ens en tid då hinken var hel. Nej nu är den full av hål i varierande storlekar som energin bara sipprar ut ur i ett jämt flöde och jag har försökt att både limma och plåstra om min lilla hink. Det är omöjligt. Så utöver den energi som förbrukas genom rörelser och dylikt läcker hinkfan också. Adapt or die.

Om man inte lever i det så tror jag inte att man någonsin kan relatera. Ränderna går aldrig riktigt ur så jag är fortfarande en arbetsnarkoman, man skulle också kunna säga att jag är hörselskadad/envis för ni ska inte tro att jag lyssnar på min kropp alla gånger. En hörselskadad/envis tidvis korkad handikappad kvinna mot världen. Kroppen säger stopp, vädjar att jag ska lugna ner mig och jag säger schhh talk to the hand miss brain. Jag måste bara hinna med det här, detta och kanske det här också innan jag går hem. Kom igen nu, var ingen partypooper. Alla andra är ju med!

Det kan vara så att jag senare blir bestraffad många gånger om, att kroppen tar ut sin hämnd men det tänker jag aldrig erkänna. Tårar kan man torka bort. Poff! Inga bevis.

Jag arbetar fyra timmar om dagen, men jag gör allt jag kan för att pressa in fem eller nittio timmar inuti de fyra timmarna. Alla som är begåvade inom det matematiska ser ju direkt att den ekvationen inte går ihop alls. Fyra timmar som jag tillsammans med försäkringskassan, diverse läkare, psykologer, arbetsterapeuter, sjukgymnaster och gemensamt folk och fä bestämt är toppen av berget, mer än så går inte för mig och det får jag acceptera. Adapt or die. Summan av kardemumman är att när min arbetsdag är slut är jag också det. Slut som artist, på återseende, hej svejs. Det tar ofta en halvtimme av tystnad innan hjärnan är ikapp och jag kan ge mig på någonting gigantiskt svårt som att handla lite påfyllnad till kylskåpet. Sedan far jag hem, vilar, plockar, lagar mat och inväntar Ludde. När han är hemma och vi har ätit handlar det egentligen bara om att varva ner och försöka hålla sig vaken en liten stund innan man sedan går till sängs för att vakna upp till samma karusell igen. Jag minns att en psykolog en gång frågade mig om det var så mitt liv så ut och om jag var nöjd med det. Och jag svarade honom att jag älskar mitt jobb, mina arbetskamrater och det sociala som mitt arbete innehåller, så länge jag orkar är det så här jag väljer att spendera mina dagar. Fördela min tid.

Jag har den ofantliga turen att vara omringad av vänner och familj som har en otrolig förståelse för min situation. Kravlösa relationer fulla av kärlek och omtanke. De vet om att jag ibland behöver avboka med kort varsel och skulle aldrig få för sig att ge mig dåligt samvete för att min kropp inte orkar med. Det är ju inte direkt självvalt och det tjänar ingenting till att jag ska må dåligt i både kropp och själ för att jag inte kan. Så pass förstående människor måste man vara rädd om och jag gör mitt bästa för att visa dem min ofantliga uppskattning. Jag hoppas att de vet hur mycket de betyder för mig.

Tid är ett värdefullt ord, framförallt när man inser hur ömtåligt och flyktigt ett ögonblick är. Jag försöker ta vara på dessa ögonblick och leva för livet. För om man tar in hela utsikten, så är världen bitvis en magiskt vacker plats full av äventyr, skratt, kärlek, relationer och glädje. Okej, den är inte så värst handikappanpassad än, men jag är en fena på att krypa. Adapt or die ni vet.

God jul Malin önskar världen

En envis förkylning att vårda och värna, det vill vi ge dig, vår lilla tärna. God Jul Malin önskar världen. Tack, precis vad jag önskat mig!

Tajmingen är precis som vanligt helt vedervärdig, men så är väl livet. Man får icke välja. Jag är förvånad. Jag äter mer vitaminer, mineraler, kosttillskott, medikament och dylikt än vad som finns på samtliga apotek i södra Sverige. Men den här envisa lilla saken vägrar att ge med sig. Det har gått över en vecka nu av rinnande näsa, feber och allmänt sugig attityd mot livet och alla dess äventyr. Jag måste av misstag ha klickat i rutan för att vara konstant sjuk år 2013. Eller hur? Det är ju högst sorgligt. Jag som är så snäll jämt. 2014 ska jag vara som en vandrande reklampelare för en person vars näsa inte rinner en enda gång under ett helt år. Med undantag för gråtsnor som eventuellt skulle kunna förekomma om lusten föll på.

Turen ligger väl i att jag redan är klar med mina julklappar, typ. Så i år behöver jag inte stissa runt på coop tre timmar innan Kalle Anka börjar och fundera på om inte pappa vill ha en burk marmelad och om mamma kanske inte sagt i ett svagt ögonblick att hon önskar sig dammsugarpåsar eller en påse dillchips. – VICTORY!

Med endast tre.. eller va.. två?… dagar av arbete kvar känner jag mig lite lätt stressad fast på ett väldigt Grace Kelly-vis. Så jag skriver som alltid. Whaddapp people.. Let´s do this.

Sorglig poesi om svunna tider

Förra veckan sög så hårt att jag ett tag funderade på att börja skriva sorglig poesi om svunna tider. Jag hade feber i flera dagar. Orkade ingenting mer än att bara ligga och blunda. Tillslut var jag så utmattad att min kropp mer eller mindre sa hej då och checkade ut i bokstavligt talat lite mer än ett dygn. Mardröm efter mardröm, alla under samma festliga tema, död av nära och kära. Jag vaknade kallsvettig och med ett ryck för att direkt somna om och kastas in i ett nytt brinnande inferno. Om och om igen.

Inte kul. Jag gick säkert ner femton kilo av all skräck.

Jag underhöll mig själv med att titta på “The real housewives of Beverly Hills”. När de avsnitten var slut gav jag mig på New York, Vancouver och till sist Atlanta. Vid det laget var jag så trött och fnittrig. Jag hade umgåtts med dessa fruar för länge och allt blev roligt. Fruarna Nene och Sheree döptes om till Shänaynay och Shärayray. Innan jag visste ordet av var allt omvänt. Jag drack inte te, jag drack shätaytay. Det visade sig fort att allt kunde bli roligt och shäskojskoj. Och det smittade av sig. Hanna kallade sina barn för shäbabies. Prova själv. Step into my world. Det är löjligt roligt. Eller jag tyckte det i min feberyra.

Nu är det måndag. Jag har kaffe och är laddad inför den här sista veckan i tomtefabriken. Med en vecka minus har jag löjligt mycket att göra för att hinna ikapp men jag har redan börjat planera inför år 2014 och den totala makeover som kommer att ske i mitt liv. På alla möjliga plan. Bloggen är en stor del av denna plan. Ni kommer förhoppningsvis inte att bli besvikna. Eller ja, alla kommer nog inte att bli nöjda. Men så får det nog lov att bli.

Uppdateringen fram till jul kommer att bli lite gullig och sporadisk, många inlägg via mobilen. Men jag saknar er så mycket och om kvällarna sitter jag aldrig framför en dator. Hur märkligt det kanske än låter. Är det någonting särskilt ni vill att jag skriver om?

PUSS!

Jag gillar inte oväntat besök

Ibland får man oväntat besök. Uppfattningen som jag har fått är att min generation uppskattar någon form av kontroll innan det plingar på dörren. Ett samtal, sms, röksignaler. Vad tusan som helst. Missförstå mig icke, när den initiala chocken har lagt sig, finns det en stor chans att jag tycker att ditt besök är ganska trevligt, men allt som oftast inte. Låt oss vara ärliga här. Om klockan är runt halv nio, du sitter i dina pyjamasbyxor, bh´n har åkt av, du har poppat popcorn, sminket är avtvättat och du kanske har en mintgrön ansiktsmask, då studsar iallafall inte jag över att någon får ett spontant infall, känner sig ensam och vill ha kaffe. Inte ens om de har en kaka med sig.

Ja, jag inser att jag kommer bli den där kärringen som alla skolungar pallar äpplen av bara för att det är så roligt när hon blir upprörd och kastar sin käpp. Och jag skall gladeligen ta mig an denna roll. Men jag har inga äpplen, bara körsbär, så vi får alla anpassa oss, både jag och barnen.

Vart ville jag komma med det här nu då… JO! Jag tycker inte om oväntat besök, jag lever inte i en reklamfilm för kaffe. Så döm om min totala besvikelse när jag vaknade upp igår med en oväntad gäst inuti min kropp. En bacill kände sig som hemma och stegade rakt in. Detta yttrade sig i feber och ett dunkande huvud som ekade vid varje steg jag tog. Men jag var tapper, tills jag ringde min pappa och genast blev fem år igen. I samråd med mappsi bestämdes det att jag skulle vara hemma och vila bort det. Så mot soffan vi stegade och jag satt med dubbla filtar, tjock tröja, dubbla strumpor och innetofflor. Vatten, kaffe, alvedon, youtube, värmeljus och jag hade en dejt hela långa dagen och nu mår jag bättre.

Ludde däremot… Han är ju… Man. Nuff said där känner jag.

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.