Skip to main content

Hej, här är jag igen…

malin sörmlind

När någon frågar hur jag mår svarar jag nästan alltid samma sak; Trött, men det är okej.. För jag är inte den som vill stå på konsum och prata om mig själv, gå in på detaljer och släppa in människor på mitt innersta. På det som är fel på mig, som det måndagsexemplar jag är.

För när jag mår riktigt dåligt stänger jag ute omvärlden helt. Jag låser in mig i mitt bo och slickar mina djupa sår tills jag tror mig ha kontroll över situationen igen. Då drar jag på mitt pokerface, tar ett djupt andetag och ger mig ut i världen ännu en gång. Med en tjock rustning som skydd. Jag vill inte prata med någon. Och absolut inte om min hälsa. Det spelar egentligen ingen roll vem det är. Folket som genuint bryr sig om mitt välmående eller fäna som flinar bakom min rygg. Alla dras över samma kam tyvärr. Det är nästan som att jag skäms för det. Skäms för att min kropp inte är som alla andras.

Här, på min blogg släpper jag till lite mer. För jag kan formulera mina känslor på ett annat vis i skrift. Jag kan ta tid på mig och fundera ut vilka ord jag vill använda och vad jag vill förmedla. Vilken information jag vill dela med mig av. Det kan jag inte göra i en konversation på konsum. Det här är en trygg zon för mig. En neutral zon där jag kan växla mellan ämnen. Allt handlar inte bara om kroppen, för jag är så mycket mer än demonerna som härjar inuti mig. Här handlar lite om det magiska vi kallar för livet och lite handlar om min briljans.

Truth time:

Hörrni, för en månad sedan somnade foten ganska ordentligt. Mitt under ett möte med en säljare såg jag hur den nästan drog en suck och slappnade av åt höger. Jag blev väldigt förvånad, tog av mig skon och började försöka trycka och vicka den upp och ner. Det var precis som att min kropp glömt bort hur man gjorde. Ingen respons trots att jag kämpade mig blå. Jag väntar fortfarande att den ska vakna från sin tupplur. Att det är lite felkopplingar någonstans som kroppen helt sonika upptäcker och skriker NÄMEN och sen är jag lagad. Läkaren som undersökte mig för någon vecka sedan tyckte att jag skulle kontakta min neurolog för det var väl inte riktigt okej att en fot gör så bara liksom lite spontant. Men nej nej. Jag måste få tro att det är en tillfällig grej. En fix idé kroppen fått, som tonårstrots. Jag måste ge mig själv lite tid att bearbeta det här.

Jag hinner inte med.

Jag hade vant mig vid att inte ha någon känsel. Jag hade vant mig vid att manövrera runt i världen med en klumpig kropp som gör lite som den vill. Jag hade börjat känna mig lite säker på kroppen. Jag hade börjat lära känna den igen. Men att snubbla över sig själv när man står still är en begåvning i sig vänner. Att behöva kasta foten framåt och sedan snabbt dansa sig vidare för att foten bara viker sig är någonting som jag känner är ganska tråkigt i längden. Jag ramlar ganska ofta, det vet vi, så pass ofta att jag nästan inte ens tänker på det längre. Men jag blev rädd på riktigt när jag var en halv sekund ifrån att ramla med huvudet först rakt in i en stenvägg. Ramlade, det gjorde jag. Men jag fick kämpa som ett odjur för att sikta ifrån väggen. Jag hade inte bara mitt huvud att vara rädd om, jag hade två flaskor glutenfri öl till Ludwig som jag gömde i min famn som ett spädbarn. De klarade sig, för de som blev oroliga här. Det var nästan väggen en cm från toppen av min kropp som jag behövde för att få den här aha upplevelsen. PANG som en lavett slog det mig att det här går inte, det är inte värt det. Var inte så förbannat envis jämt, spara din energi. Det är inte meningen att du ska behöva gå och lägga dig strax efter sju på kvällen för att du är utmattad.

Vi vet alla vilket stormigt förhållande jag och min rullstol har. Han älskar mig, men kärleken är knappast besvarad. Det heter hjälpmedel, inte stjälpmedel.. Använd stolen säger människor i min omgivning och då blir jag som ett trotsigt barn. Aldrig i livet säger jag och räcker ut tungan så att ögonbrynen försvinner långt upp i pannan.

Men nu gav jag med mig. Envis och dumhet är snarlika varandra och kan vara svåra att se skillnad på. Men nu var det mitt val och det känns okej för stunden. Jag rullar fram genom livet och hör och häpna, jag kan vara vaken till nio.. Ibland halv tio.

SCORE.

Att torka vid en golvbrunn

Precis som alla andra blev jag ju givetvis kraftigt besviken på snön som fallit under natten. Men alla ni som tycker att det är så jobbigt när det är kallt och blött överallt, tänk på oss som åker runt i rullstol. Skor tar inte in hälften så mycket snö och mög som en rullstol gör. Och skorna lämnar du vid dörren om du inte bor i Amerika. Rullstolen rullar omkring i ditt hem och pedanten inom mig skriker i falsett tills jag nästan svimmar.

När jag kom till jobbet idag var hjulen fulla av detta kalla, blöta vita pulver och jag fick hjälp med att torka av med en handduk. Sedan satt jag en stund och torkade vid en golvbrunn.

Om jag är bitter?

Nej, nej men det tror jag inte. Gubben med snökanonen siktade fel bara. Han kommer rätta till detta inom kort.

Tips från coachen; Tippa inte bakåt med rullstolen när tippskydden är uppfällda för det är inte en angenäm upplevelse

Ludde pumpade däcken i min räser. Jag körde runt i trettio sekunder och skrek ööööörn ööööörn ööööörn innan pappa påkallade min uppmärksamhet och menade på att jag kanske skulle kunna arbeta lite istället för att leka rally. Party pooper mumlade jag innan jag rullade bort till honom för att hjälpa honom med någonting som jag nu inte minns.

När jag backar där ifrån frågar mamma om jag kan hjälpa henne med någonting som jag nu inte minns och jag skulle svänga runt med rullstolen. Ett två tre så åkte jag bakåt och låg plötsligt på golvet med benen lite överallt. Tippskydden som ALLTID är nere just för att rullstolen är så lätt var just idag självfallet inte nere och det var då inget som tog emot när jag lutade mig bakåt.

FAIL.

Smärtan går inte att beskriva med ord. Inte chocken heller. Tårarna bara sprutade och sminket smetades över mina kinder.

Pappa blev rädd och skrek MEN MALIN, mamma drog efter andan och när jag väl öppnade ögonen så stod de lutade över mig med ögon stora som tefat. Det var då jag insåg att jag hade mini-Kaj i ryggsäcken som hänger på stolen liksom bakom min rygg. Alltså nu under mig.

En Canon 1000D med tillhörande 85 millimeters objektiv är inte skönt att få i ländryggen. TACKA gudarna att den klarade sig utan en skråma. Jag misstänker att den upplevde händelsen som när man lägger huvudet på en kudde gjort av memoryskum ni vet?

Nu mår jag nästan lite illa av all smärta. Men jag är en tapper själ och jobbar vidare min sista halvtimme innan jag beger mig mot rehabcentret. Jag tror att jag tänker unna mig en liten tripp till Make up store när jag ändå är i de krokarna och rullar. Som kompensation för mina tårar.

Tycker ni inte?

Fortsättningen på fadäsen – Vad har hänt sedan sist?

Nu har det gått en vecka sedan jag startade det lilla rabaldret om rehabcentret utan handikappanpassning. Vad har då hänt sedan sist?

Jo det skall jag förtälja på ett ack så spännande vis.

Snön föll utanför det Sörmlindska hemmet när min telefon plötsligt ringde, det var handläggaren på försäkringskassan och det var med förvåning som jag insåg att jag log. Det är kanske inte en känsla man brukar känna när man har med försäkringskassan att göra tänkte jag innan jag svarade. Handläggaren berättade att hon hade tagit upp detta med sin chef, som hade blivit så irriterad att han tagit upp det med sin chef, som i sin tur blivit ännu mer irriterad och tagit upp det med sin chef. Denna chef hade tappat hakan och ringt med sin magiska telefon till den chef som pekar och bestämmer att DU får vara ett rehabcenter, du verkar bra!

Nu har vi alltså fem personer som är väldigt irriterade och som alla försöker ringa och få tag på chefen för centret. Ingen lyckas. Högst märkligt må jag säga. Fem personer söker läkaren i över en vecka och ingen får tag på honom. Spänningen började bli olidlig.

Jag fick alternativ om att åka ner till Lund istället och göra undersökningarna där nere, fördelat på två dagar med övernattning på ett patienthotell. Då hade jag även fått göra om psykologidelen vilket jag tyckte var tråkigt i och med att vi fick en sådan bra kontakt psykologen och jag. Min handläggare ringde igår och sa att de ger honom en dag till, nu har alla mailat, ringt och lämnat meddelande att han ska höra av sig snabbast möjliga och att jag inte ska åka dit om jag inte hör någonting från dem.

Så jag väntade snällt.

Idag ringde handläggaren igen och hade då fått informationen om att det rum jag satt i, det var det rum som de använde till de kunder som på ett eller annat vis inte kunde ta sig upp för trappan. Att allt var i sin ordning enligt chefen för rehabcentret. Jag lovade handläggaren att direkt ringa till henne om jag kände på något vis att det var en otrevlig stämning mot mig på centret under mina besök de nästkommande dagarna och att de kanske inte var objektiva nu när jag ställt till med att de hamnade i försäkringskassans onda nåd en kort period. Jag har väldigt svårt att tänka mig att det skulle vara så, de är väl förhoppningsvis professionella. Ska jag lägga detta bakom mig och ge dem en ny seriös chans så får de väl göra detsamma med mig, tänker jag.

Läkaren på rehabcentret hade fått en uppmaning av någon lite högre upp att ringa mig innan mitt nästa besök och förklara situationen och be om ursäkt för situationen som uppstod. Det mailet läste handläggaren upp för mig i telefon när vi talade med varandra. Så jag var redan beredd när telefonen ringde. Till viss del.

– Hej det är ***** från *****.

– Hej hej!

– Jag gillar din blogg.

– Tack, det gör jag också.

Vad han ville säga med det kortfattade lilla uttalande vet jag inte. Han kanske inte uppskattade mina ord och ville att jag skulle förstå att han läst dem och inte var en glad campare, eller så menade han allvar. Jag kanske har blivit en favorit hos honom. Han kanske har skapat ett litet bokmärke till min blogg och njuter till fullo av mina smarta små texter och bilder på smink. Man vet helt enkelt inte. Min blogg är ju helt klart en av Sveriges bästa. (Självutnämt)

Han berättade att de är i full gång med att öppna ett annat center som givetvis är helt handikappanpassat. Det kommer att vara igång i mars månad. Men det hjälper ju tyvärr inte mig imorgon och i övermorgon deklarerade jag lite försiktigt. Nej, det gjorde ju inte det. Någon ursäkt kom aldrig tyvärr. Han erkände att de “tappat bollen” lite, för ingen hade kryssat i rutan “avvikelser”. Där skulle det tydligen stå “sitter i rullstol” och när det nu inte stod “sitter i rullstol” så blev de ju naturligtvis chockade över denna syn när jag satt där nedanför trappan och såg allmänt fundersam ut. Jag tänker inte ens kommentera att det tydligen skulle vara en avvikelse att jag sitter i rullstol. Passar man inte i mallen så är man väl en avvikelse då.

Det enda jag hoppas på nu är att det lilla rummet är så pass stort att de kan utföra undersökningen på rätt vis, så att jag har en ärlig chans att visa vad jag kan göra och inte göra. Det är inte lätt att dansa balett i en garderob.

Så, jag får återigen åka den lilla hissen upp för de två små trappstegen, köra min rullstol genom hela gymmet fullt av muskulösa människor som lyfter skrot och svänga in i det lilla rummet.

Jag tror att jag ska le under tiden. Bara för att jag kan.

Jag vill också poängtera hur mycket arbete Försäkringskassan lagt ner på detta ärende den senaste veckan. Handläggaren och jag har talats vid nästan varje dag sedan incidenten och de har varit precis lika upprörda och tagit lika illa vid sig som många av er har gjort. De har inte haft en aning om att centret inte varit anpassat på rätt sätt och de har klargjort väldigt tydligt att detta är ingenting de kommer att släppa. För så här får och ska det inte gå till. Men jag väl ändå tacka min handläggare som varit så snäll och lugnat ner mig när jag har varit ledsen och haft full förståelse för mina känslor. Jag känner verkligen att de har tagit kritiken till sig och att de från och med nu kommer ha större insyn och bättre koll på de lokaler som dessa rehab använder sig utav.

För er som missat de andra två inläggen om rehabcentret så kan du hitta dem här och här!

Tillsammans gjorde vi skillnad!

Jag har nu pratat med min handläggare på försäkringskassan och hon har läst alla era kommentarer och åsikter angående måndagens besök på det inte så anpassade rehabcentret.. Jag kan säga att hon håller med oss alla. Hon blev totalt skogstokig när jag berättade om trappan och använde ord som "fruktansvärt", "förkastligt", "fasansfullt". Så här får det inte gå till fnös hon ilsket.

Hon blev ärligt talat riktigt förvånad, upprörd och besviken.

Hon hade ingen aning om att rehabcentret inte var anpassat med en hiss eller lift. Hon skulle genast ringa till dem och kräva att de löser det omedelbart annars ska de se sig om efter ett annat center som de kan använda sig utav. Rehabcentret ska givetvis vara lika tillgängligt för alla. Jag tackade henne för att hon var så förstående och då sa hon:

"Men det är väl klart Malin, det är ju jag som har skickat dit dig, förlåt för det och tack för att du ringde och talade om detta och engagerade så många människor för att göra något åt saken. Det är inte alla som hade gjort det.” 

Så jag vill återigen tacka för alla era kommentarer och åsikter! Ni är helt fantastiska!

Vi lyckades, tillsammans gjorde vi skillnad!

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.