Skip to main content

Bildkaravan: Kyrkö Mosse

I lördags for jag och maken till Ryd med ett specifikt mål i sikte. Vi skulle till Kyrkö Mosse. Som kanske är mer känt för namnet Åkes Bilskrot eller helt enkelt Bilkyrkogården i Ryd. Jojjomän, mitt ute i skogen finns en plats dit bilar rullade mot den eviga vilan. Det hela är nästintill en poetisk upplevelse. Det är något vackert över hur naturen har tagit över och till viss del beklätt bilarna i mossa och gräs.

Bilarna står inte i någon direkt ordning utan det hela är väldigt mycket “här kan man va” och jag måste medge att pedanten inom mig skrek och höll för sina ögon bitvis. Om man har vägarna förbi Ryd så tycker jag absolut att man ska sticka inom för en visit. Det är sannerligen en majestätisk syn.

MEN. Förutom bilarna och en ström av turister måste man vara medveten om att i skogen bor också enmiljonfemhundrasextiotusen blodtörstiga myggor samt min nya vän Hugge.

Akta dig för ormen där sa Ludde lugnt och jag insåg direkt att min stund var kommen. Nu skulle jag dö med sexhundra färska myggbett, rött läppstift och en hatt. För jag var helt övertygad om att bakom mig var en sjutton meter lång anakonda med nyvässade tänder och en taskig attityd. Jag hade nästan rätt, det var en svart farlig huggorm som vaknat på helt fel sida och jag svär att han hade för avsikt att använda mig för att statuera ett exempel att i hans skog, där bär man icke hatt och läppstift. Jag undkom med nöd och näppe trots Hugges många försök. Jag skrek givetvis som en liten skolflicka under hela episoden.. Mot slutet var det mer en jojk i väldigt hög tonart. Hugge ville inte då längre ta del av min fantastiska konsert så han gav upp och slingrade iväg. Nailed it.

Jag bjuder er på en mindre bildkaravan från vårt besök. Ta gärna ett besök in på Luddes blogg också. Killen har onekligen en talang. Du hittar hans blogg på ludwigsormlind.se <— Ta en kik vetja!

Lämna gärna en kommentar, era ord gör mig barnsligt glad!

bilkyrkogård_ryd

Malin mitt i smeten

Vi vet alla att Malin tycker om att dra igång projekt säger Ludde och skrattar som en elak Disneyfigur. Där mitt på köksgolvet sitter jag och är helt nollställd. Jag hade totalt missuppfattat hur stort det lilla växthuset som jag köpt veckan innan skulle vara. I min värld var den som en pallkrage i storlek och jag hade utan svårigheter kunnat klicka ihop alltihop där i köket och sedan i princip kasta ut hela grejen genom köksfönstret. Bam kapp boom, klart ba. Inga problem, max en kvarts arbete.

Nej då.

Ludwig skulle hävda att det beror på min totala brist av respekt för instruktionsböcker. Jag kör mer trial and error metoden, jämt. Man kan nästan applicera det på hela mitt liv och allt jag tar för mig. Jag är en liten rebell. Att vara försiktig, sitta och läsa femton sidor av komplicerad svenska samt högst märkliga ritningar som mer är streck och små små siffror får mig till att vilja ringa någon och fråga hur jag över huvud taget kunde klara av grundskolan. Nej, aint nobody got time for that.

Det sorgliga är att Ludwig alltid, med en sådan stark betoning på alltid att det nästan är löjligt, gör sin entré när jag misslyckas fatalt. Inte när jag lyckas med någonting, utan alltid det ögonblick där jag misslyckas på så många plan, samtidigt. Ni vet, när man har kastat sig upp och greppat tag i en gardinstång för att man får ett infall halv två på natten att gardinerna i sovrummet borde bytas, per omgående. Kamikaze-style. Och där likt en apa hänger man och gardinerna är överallt och ingenstans innan de i en spiral faller mot golvet. Och jag med dem. DÄR kommer Ludde in i rummet med en flin på läpparna. RIDÅ! Skit också. Ännu en grej han kan lägga i minnesbanken och använda emot mig.

Men jag tänker så här, varför ändra ett vinnande koncept. Jag är fantastisk på mitt egna lilla vis. Och alla mina små infall blir roliga minnen och i slutändan är det ju det enda man har.

Hanna har ett par små frågor, jag svarar givetvis!

1. Vad är det du jobbar med?

Jag arbetar sedan 2007 på familjeföretaget Sörmlinds Reklam. Jag har en hel del arbetsuppgifter här, för att nämna några så svarar jag i telefonen, sköter mailen samt vår facebook sida, en hel del originalarbete och tar hand om kunder samt säljare som besöker oss här på Norra infarten. Jag har även fotograferingar när kroppen tillåter. Företagsporträtt, kärleksfotograferingar, barnporträtt samt bröllop. Men min roll är först och främst säljare samt.. Internet Guru. Jag arbetar fyra timmar om dagen, det är min maxgräns innan kroppen totalt checkar ut.

2. Hur mycket använder du din rullstol? I detta fallet, du använder den istället för att gå, alltså att ta sig till platser, men inne i kontoret när du kom fram, använder du då rullstolen och så eller går du då?

Min rullstol och jag har ett ack så komplicerat förhållande. Den avgudar mig, men jag replikerar inte hans känslor. Det är en inre kamp som jag vet att jag inte kommer att vinna, men jag försöker. Jag är otroligt envis och det både hjälper och stjälper. Jag tar varje chans jag kan att gå armkrok med någon istället för att sitta i stolen. Så.Himla.Dumt.

När det blir kallt ute eller jag springer rakt in i väggen och tappar fotfästet finns det inget alternativ för mig. Det är rullstol som gäller och det måste jag bara köpa. Jag kan gråta precis hur mycket jag vill. Men ni må tro att jag njuter av de perioder som jag inte har behovet av att sitta (enligt mig.) Okej, jag ramlar lite titt som tätt, jag tappar balansen, det gör ont. Men jag är.. Som alla andra en liten stund.

Jag har i dagsläget  tre rullande stolar. Två stycken i huset, en på vardera våning. Och en som är specialanpassad för mig, det är den som jag har ute i den stora vida världen. Jag har även en permobil så att jag till exempel kan gå ut och “gå” mina promenader med hundarna. Under stora perioder av året är det rullstol som gäller och jag har fått berättat för mig av både läkare, psykologer och familj att jag måste sluta vara så envis, för jag förstör mer än jag hjälper ibland. Låt mig förklara, jag måste koncentrera mig som en tok för att inte tappa balansen, att sätta den ena foten framför den andra och röra sig framåt är en kamp som tar en otrolig mängd energi och gör obeskrivligt ont. Så om jag sitter i stolen, som jag borde göra, så sparar jag energi och kan vara pigg längre. De står redo och väntar på mig as we speak.

Så för att svara på din fråga, jag använder min stol nästan hela tiden. Och för att känna mig fin i en situation som jag inte känner mig bekväm i har jag snygga skor som piggar upp det hela. Skor är magiska. De är snygga när du står, går, sitter eller rullar.

3. Är din assistent med dig hela tiden eller bara vissa stunder?

Assistansen är någonting som jag nästan aldrig skriver om här. Anledningen till det är att jag fick en hel del hot och jag blev och är faktiskt uppriktigt rädd. Vi har valt att lägga min assistans på de tider som jag inte arbetar. För här på min arbetsplats finns mina arbetskamrater, min man, min mamma och min far som alltid finns här för att hjälpa mig. På det viset känner jag mig lite självständig iallafall fyra timmar om dagen. PAJ (personlig assistent Jessica) hämtar mig här när arbetsdagen är slut och sedan är hon klistrad  vid min sida tills jag går och lägger mig strax efter åtta. Ett inlägg om hur det är att leva med personlig assistans är efterfrågat och det kommer i sinom tid.

Jag måste alltid ha en “Malinvakt” som vi kallar det. Jag är aldrig ensam. Någonsin. Inte ens på toaletten. Sug på den vetskapen en stund. Jag har så lätt för att ramla, skada mig när jag lagar mat eller sätta i halsen för att jag inte kan svälja för att nämna några saker som kan hända under en vanlig dag. Så jag måste alltid ha någon vid min sida som ser till att allt är okej, hjälper mig med tunga saker, att tolka mina små märkliga tecken och charader, personlig hygien, att minnas vad jag håller på med och förflyttning. Det är några av de hundratals saker som PAJ gör. Utan henne skulle inte någonting i mitt liv fungera, mitt liv hade sett helt annorlunda ut och jag vill aldrig tillbaka dit. Det är min värsta mardröm. Så ni förstår säker att jag är så otroligt tacksam för henne.

———-

Hanna, jag älskar att du älskar min blogg och instagram, jag har funderat så många gånger på att bara lägga ner och sluta. Men det är ni som håller det levande, jag älskar er, var och en av er. Era kommentarer sporrar mig, inspirerar mig och ger mig sådan otrolig lycka. Från djupet av mitt hjärta – TACK.

Ryggmärgsprov var beställt – min upplevelse

För en vecka sedan tog jag nya ryggmärgsprov. En hel del av er ville veta mer, inte varför, men hur. Mina tankar om provtagningen, hur det kändes och lite mer praktiska saker.

Ni som har varit med mig länge minns kanske att inte upplevelsen var så angenäm sist. Jag minns och jag blir kallsvettig bara jag tänker på det. Den neurologen stack fel sju gånger och sa till mig att jag skulle sluta pipa när jag grät. Jo, jag vet. Jag borde kanske ha anmält händelsen.

Som ni förstår var jag alltså ganska nervös när måndagen väl var kommen. Sköterskan mötte mig och Ludde vid dörren och jag fick gå in i undersökningsrummet direkt. Med oss hade vi en söt (typ posterboy söt) AT-läkare som var där för att lära sig. Det hela kändes väldigt “Scrubs".

Sköterskan förklarade återigen hur provtagningen skulle gå till och jag deklarerade högt att alla skulle få vara med om en magisk upplevelse som är förunnat få, de skulle få se mig gråta och eventuellt be till en gud som jag vanligtvis inte har så stor tilltro till. Dörren öppnades och narkosläkaren kom in. Han ingav en himla massa pondus. Lite som Persbrandt. Jag frågade honom om han sovit gott, ätit en bra frukost och inte var ovän med någon så att han kände att han hade en massa ilska inombords. Han skrattade och vi blev kompisar direkt på en bästishjärta nivå.

Jag hörde orden ingen bedövning, två ord som aldrig ska vara nära varandra enligt min mening. Men jag nickade och la mig ner på den lilla britsgrejen. Nu blev det stimmigt. Sköterskan började springa runt i rummet, narkosläkaren och AT-läkaren hade någon form av lektion och innan jag visste ordet av hade jag byxorna i knävecken, tröjan upp i nacken och en uppknäppt BH med kroppen halvt liggandes utanför sängen och snett på sidan. Inte en smickrande vinkel. Det var ungefär här som jag insåg att mina underkläder inte direkt var, läkaranpassade. Men han kanske tycker om lila spets, vad vet jag.

Nu börjar jag att andas sakta och visualisera, som jag har lärt mig på yogan. Jag blundade och kände att jag hade kontroll tills Ludwig la sin hand på min kind och började klappa mig. Tårarna kom och jag fortsatte bara att blunda, andas lugnt och gå in i mig själv. Läkaren försöker skämta och liva upp stämningen. Alla skrattar, men inte jag. Sköterskan frågar om jag vill ha en kudde men jag ligger skönt på min arm, det går bra svarar jag utan att ens titta på henne. Är du säker, det finns kuddar utbrister hon och jag bara säger nej tack gång på gång. Jag är löjligt fokuserad på smärtan och rädslan som komma skall. Försöker förbereda mig mentalt. Hon stör mig, men jag inser att hon vill bara väl.

När nålen går igenom huden känns det som ett getingstick. Det bränner till i en sekund. Efter det tappade jag andan, mådde illa och när nålen nuddade min ryggrad viskade jag ett tyst aj samtidigt som en tår rullade ner för min kind. Andas Malin, andas. Jag minns att jag tänkte att läkaren skulle vara grym på att knacka sten. För så kändes det. Precis som att han knackade till på nålen hårt två gånger och sedan kom igenom till någonting som var mjukt.

Så där frun, då var nålen inne konstaterade han precis som att det vore världens mest naturliga grej att ha ett svärd på tre meter i sin ryggrad. Vi skulle ha sju rör med olika mängd droppar, tjugo eller fyrtio droppar i vardera rör. Sköterskan räknade medans läkaren försökte ta tillfället i akt och lära AT-läkaren ett och annat om provtagningen och hur kroppen fungerade. Vi fick oss några goda skratt när den unga AT-läkaren rättade den erfarna narkosläkaren gång på gång. Till slut bollade narkosläkaren över våra frågor till AT-läkaren istället. Sköterskan räknade, vi väntade, narkosläkaren pratade med den unge och nu något malliga AT-läkaren om Stockholm och en fiskebåt som han eventuellt hade någonstans i en sjö som jag inte minns namnet på.

Trettio minuter senare skulle nålen ut och det kändes som en ilning i hela kroppen. Du känner ingenting under hela provtagningen, mer än rastlöshet för att du måste ligga still i en halvtimme. Det är tjugo sekunder i början där du tror att din stund är kommen, nu avlider jag. Och sedan femton sekunder när nålen skall ut. Det är en halv minut av trettio som är jobbig och olidlig. Men där emellan är du ganska social och busig, iallafall om du heter Malin Sörmlind.

Ryggmärgsvätskan skulle nu skickas till olika ställen för olika analyser. Några rör skulle till Karolinska, några till Lund och några skulle vara kvar här i Karlshamn. Nu skulle blodprov tas som skulle jämföras med ryggmärgsvätskan. Jag vet, jag visste inte heller det. Jag har ätit kortison i över femton år, mina kärl är tunna som löv och rullar som att det vore julafton. Den stackars sköterskan hade inte en chans. Hon stack två gånger men fick tomhänt backa ut och börja undersöka min kropp efter andra kärl. Hon kallade in en annan sköterska som också försökte på två ställen. De bad om ursäkt gång på gång när de letade efter ett kärl som skulle godkänna ett inträde. Jag svarade att det är bara att köra på damen, jag har haft en nål i min rygg i över en halvtimme, jag är ganska kaxig nu.

Precis när vi skulle ge upp gav kärlet med sig och vi fick lite blod. Alla jublade nästan. Jag fick rådet av läkaren att vila resten av dagen, ligga med huvudet i samma linje som ryggraden för att slippa huvudvärk och dricka massa kaffe och coca cola. Koffein var nyckeln. Det gjorde att man producerade ny vätska fortare enligt narkosläkaren. Nemas problemas svarade jag. I´m on it.

Jag fick en kopp kaffe av sköterskorna och de bestämde att jag skulle ligga kvar i en halvtimme och vila. Jag måste verkligen ge en stor eloge och en hel bukett med rosor till personalen som var med mig. Vilka människor. Jag kände mig så säker och omhändertagen under hela processen. Jag fick till och med deras direktnummer så att jag kunde ringa när helst jag ville om jag hade några frågor.

Om cirka tre veckor får vi svar på ryggmärgsprovet och jag får komma in och träffa min nya neurolog. Nu håller vi alla tummarna för bra svar, det känns som att det skulle vara min tur att vinna på någon form av kroppsligt lotteri. För att reklamera är ju inte direkt ett alternativ här.

Det var alltså hela min upplevelse. Har du gjort samma undersökning och i så fall vill jag gärna veta hur du upplevde det? Låt oss finnas här för varandra!

Tack för att ni tog er tiden att läsa hela den här långa texten, ni anar inte hur mycket ni betyder för mig. Var och en av er. ♥

En helg där frasen jag borde inte existerar

malin sörmlind, mandus iso, mandus, iso, malinsormlind

Helgens ledord har varit vila. Både mental och fysiskt. Ludwig var förkyld med feber och jag var löjligt trött, nästintill utmattad efter den djävulska veckan som var. Så jag välkomnade helgen med öppna armar och ett stort leende. Hela familjen samlades i soffan, vi åt gott, pratade och drack mängder av honungsvatten. Tittade på film efter film, säsong efter säsong och bara tog det lugnt.

Ibland behöver man sådana helger, där man inte gör någonting vettigt och inte skäms för det. Sådana helger där dåligt samvete eller frasen “jag borde” inte existerar.

Jag behövde all energi och lugn som jag kunde frambringa inför måndagens provtagning på sjukhuset. Man är inte direkt så kaxig med en tio centimeter lång nål i ryggen. Men mer om det i nästa inlägg.

Tills dess, love you sweeties!

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.