Skip to main content

Slut på bloggpaus, därmed basta, stjärnstopp och allt såntdär

Bild lånad av ludwigsormlind.se

 

Vänner. Jag gjorde det. Eller ja, tekniskt sett vi. Men jag tänker ta 78% av all cred för denna resan. Det är helt enkelt bara så jag arbetar. Nu kanske ni fortfarande är i ren chock efter att äntligen ha fått något som helst livstecken efter semestern. Jag kunde ju ha ramlat ner i en fjord någonstans i Norge utan att många av er ens hade fått veta någonting.  Jag förstår, men ni behöver inte vara ledsna, låt oss istället se det som så här, vi går en ny spännande höst tillmötes och jag har efter den här semestern noll som helst rätt att skrika bloggtorka. Alot of shit went down om vi säger så. Så pass mycket att vi behöver dela upp det på dagar. Ludwig startade konceptet och har ett försprång på några dagar så om ni vill kan ni gå in och läsa dessa inlägg först så är ni förberedda sedan när sanningen dyker upp här på min blogg. Inte för att vara sådan alls, meeeen jag har efter att ha läst Luddes tolkning av de första dagarna insett att män och kvinnor tolkar samma händelse totalt olika. (Läs Luddes inlägg här.)

 

Paus för harkel och effekt.

 

Men för att snabbt sammanfatta efter semestern. Jag hade en man och två hundar med mig till Norge och samma antal med mig tillbaka (phew). Jag åkte från Bolsvägen med en mjölkvit hudton och har så här flera veckor senare av både sol och sommar precis samma hudton. (Heja solskyddsfaktor en miljon). Jag har ätit otroligt mycket god mat som jag alltid har glömt bort att både fotografera och skriva mer receptet på och jag har utan någon som helst aning om varför färgat håret lila. Vi kan kalla det för en trettioårskris, eller så kan vi kalla det för vad det är. Skitballt.

Så, jag har nu hur många skojiga bilder som helst och sagor från världens alla hörn, läs norden, att dela med er.

Imorgon kör vi. Let´s kick this off.

 

I HAVE MISSED YOU!!

Plaskande X-men

malin sörmlind

Hörrni, vilken sommar vi fick helt plötsligt. Vad hände.. Jo, precis som vanligt var jag inte ens lite beredd på att svettas och dö en smula. Så när skogsmullen från Stockholm, det vill säga Ludde föreslog en dag ute i trädgården log jag utåt men skrek inombords.

 

Okej, sidospår, men jag lovar att det är värt det. En hemlis. Jag fullkomligt avskyr allt som har med trädgård att göra. Allt som har med trädgård att göra älskar dock mig. Jag brukar få höra att jag har gröna fingrar, men nej, det har jag inte. Jag har tur. En väldig tur och otroligt dåligt minne. Förra året glömde jag totalt bort mina tre tomatplantor. Jag vattnade dem typ sex gånger och sen fick moder natur sköta resten av vården. Jag tror att vi plockade runt åttio tomater den sommaren. Minst.

Nu kanske ni tänker att ett hus med en tomt runt tusen kvadratmeter inte är att föredra om man inte njuter av att peta i rabatter. En lägenhet kanske vore smidigare. En liten mysig hyresrätt på sjuttiotre kvadrat, nyrenoverat kök och en balkong i söderläge. Och ja, kanske det. Men jag tycker om att duscha när jag vill och Ludde älskar att klippa gräset. Och jag har nog inga rabatter. Så det är bra. Slut på sidospår.

 

Ludde ville väldigt gärna klippa gräset just denna dag och jag ville väldigt gärna inte det, så jag stapplade till grannen, a.k.a Konsum och köpte en liten pool istället. Jag hade en liten idé att hundarna kanske skulle älska att ha en plats att svalka av sig när det är så förbaskat varmt. Mandus är en liten självplågare och ligger alltid i solen, även om det bara är solfläckarna genom fönstret. Och så flyttar han sig allt eftersom att tiden går. Till slut kokar nästan stackarn, men det är han för korkad för att inse. Jag hade sett så många filmer på youtube innehållande hundar som plaskade och lekte i pooler. De hade så kul och de älskade livet! Mina hundar däremot stod orörliga i en kvart och avskydde livet medans jag plaskade, lekte och hade så kul. Mysfaktorn var på sju av tio. Iso tjurade i flera timmar efteråt.

 

Bildbevis:

mandus-iso-badar

Trots insmörjning av kroppen upprepade gånger med solskyddsfaktor FEMTIO (Va i hela fridens namn??!) brände jag min likbleka rygg till en snygg nyans av beigeröd med mjölk i. Jag fick, som en ren bonus, till ett snyggt kryss över hela ryggen också. Jag har ju nu en given plats i X-men ligan, jag ska bara komma på min superkraft först.

 

Har ni några förslag? Jag är öppen för allt.

BTS från Cecilia Jägenmarks Plåtning med Annika Gustavsson Jewllery

Jag hade den otroligt stora äran att agera fotoassistent och BTS-fotograf till den ytterst talangfulla Cecilia Jägenmark när hon plåtade ursnygga smycken som Annika Gustavsson skapat. Emma Cervin stod för makeupen och modellen var Sofie Lloyd.

 

Vi hade en sjukt kul dag någonstans i Bräkne-Hoby och det var spännande att plåta på ett lite annat vis än vanligt. Att fotografera vad som händer bakom kulisserna och ge en överblick över hela situationen istället för att sikta in sig på modellen, produkten och eventuellt få in lite omgivning är helt annorlunda och helt olikt varandra. Jag tycker att det är nyttigt att ta del av andra delar av processen också för att kunna avancera, låta kreativiteten flöda och lära sig mer. Sen vill jag ju givetvis finnas där för Cecilia så som hon har gjort för mig. Hon är den som gång på gång dragit med mig på roliga saker och mer eller mindre peppat mig hela vägen när min inspiration legat på noll och jag tjurat ihop. Jag är henne evigt tacksam för det. Så när hon än behöver mig så vill jag mer än gärna hänga på. Det är både roligt och otroligt lärorikt, så why not liksom.

 

Jägenmarks bilder blev precis som förväntat helt amazing, ni kan se dem här. (Lämna henne gärna en kommentar!) Men nedan följer ett inlägg med mina bilder från dagen bakom kulisserna, håll tillgodo!

 

sofie-lloyd-jagenmark, malin sörmlind, cecilia jägenmark

Här har ni mig igen

malin sörmlind

Hello.. Long time no blogging. Jag vet jag vet jag vet. Men vi tar oss vidare och går mot nya vanor och erfarenheter istället för att grubbla tycker jag. Men en snabb förklaring; jag tog en välbehövlig paus. Efter att ha bloggat konstant i nästan tio år så hamnade jag rakt framför en vägg och all min inspiration och motivation försvann. Jag började tappa lusten att dela med mig av mig själv. Man kanske skulle kunna se det som att jag befann mig vid ett vägskäl och visste inte om jag hade så mycket mer att säga på “det där” planet. Ni vet väder, vind, smink och roliga iakttagelser. Jag kände att jag kanske skulle behöva släppa fler om inte alla spärrar och öppna upp hela vägen rakt in i min själ. Och det är ganska stort och läskigt. Och det skulle inte vara för er skull. Mer för min egna. Sanningen är att denna publika plats är min dagbok, min fristad. Det enda stället i världen där jag präntar ner mitt liv och delar med mig av mina innersta och mest intima tankar.

 

Jag ville inte ha en jakt på nya läsare. Jag eftersöker inte fame and glory som jag gjorde när jag var tjugotvå. Missförstå mig inte. Jag blir jätteglad när någon ny hittar hit och tycker om det jag gör. Jag älskar att träffa er läsare som kommer fram och säger hej. Den delen är helt amazing. Men press, krav och tvång är något jag haft för vana att fräsa som en katt åt och när jag känner att någon förväntar sig på tok för mycket av mig så sluter jag mig och blir så jäkla introvert. Men jag är nu här för att göra en förändring, jag behöver den, er och den här platsen. Och jag hoppas att ni är några stycken där ute som vill fortsätta att följa den här resan. Jag hjärta er, glöm aldrig det.

 

Så nu tar vi den här erfarenheten med oss och kör framåt. Inga fler ursäkter, inga fler pauser. Framtiden är redan ljus och vacker, låt oss fylla den med skratt och färg!

Ut med det gamla..

.. Och in med det nya. Hela MALINSORMLIND.se har fått sig en rejäl renovering och ett nytt och fräscht utseende. Jag hoppas att det här nu blir startskottet och den spark i rumpan som jag verkar behöva för att komma igång och blogga igen. Ni vet hur det kan vara, dagarna går i en jämn takt av “stannakarusellentack” och när man väl hittar sig till soffan och lutar sig tillbaka, så är inte ögonen öppna i många ögonblick.

 

Jag blir så inspirerad av alla fina bloggar jag följer som har ett jämt flöde med fantastiska bilder, två exempel här är Jennifer Ruuska och Molkan.se. Det är två tjejer som jag verkligen ser upp till. Jag förstår vilket otroligt arbete de lägger ner på sina bloggar och jag blir alltid så motiverad när jag har varit inne hos dem en sväng. Jag inser att planering och att vara motiverad och organiserad är a och o, något som jag kanske inte varit bäst i världen på tidigare. Men jag har bestämt mig för att ge det hela ett nytt ärligt försök. Skriva upp ämnen, planera inlägg och fotografera mer. Jag märker hur mycket bättre jag mår när jag har en ventil. En plats att skriva av mig som bara är min. Att vara hemlig i en dagbok har aldrig varit min grej, jag har alltid ställt mig upp och haft högläsning. Jag behöver ha en publik och människor som uppskattar min brutala ärlighet, som diggar sarkasm och som kanske vill följa mig genom livet, både upp och ner. Jag behöver er.

 

Så, min plan är att kicka igång det här med ett inlägg om dagen, måndag till fredag. Efter den här första veckan kan man se över hur det har gått och kanske öka mängden inlägg beroende på efterfrågan. Hur många inlägg om dagen eller per vecka tycker du är lagom? Ge mig gärna era tips och idéer. Jag är så taggad på det här att jag nästan skäms lite.

 

Låt oss yttra de bevingade orden; Let´s do this.

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.