Skip to main content

Slut på bloggpaus, därmed basta, stjärnstopp och allt såntdär

Bild lånad av ludwigsormlind.se

 

Vänner. Jag gjorde det. Eller ja, tekniskt sett vi. Men jag tänker ta 78% av all cred för denna resan. Det är helt enkelt bara så jag arbetar. Nu kanske ni fortfarande är i ren chock efter att äntligen ha fått något som helst livstecken efter semestern. Jag kunde ju ha ramlat ner i en fjord någonstans i Norge utan att många av er ens hade fått veta någonting.  Jag förstår, men ni behöver inte vara ledsna, låt oss istället se det som så här, vi går en ny spännande höst tillmötes och jag har efter den här semestern noll som helst rätt att skrika bloggtorka. Alot of shit went down om vi säger så. Så pass mycket att vi behöver dela upp det på dagar. Ludwig startade konceptet och har ett försprång på några dagar så om ni vill kan ni gå in och läsa dessa inlägg först så är ni förberedda sedan när sanningen dyker upp här på min blogg. Inte för att vara sådan alls, meeeen jag har efter att ha läst Luddes tolkning av de första dagarna insett att män och kvinnor tolkar samma händelse totalt olika. (Läs Luddes inlägg här.)

 

Paus för harkel och effekt.

 

Men för att snabbt sammanfatta efter semestern. Jag hade en man och två hundar med mig till Norge och samma antal med mig tillbaka (phew). Jag åkte från Bolsvägen med en mjölkvit hudton och har så här flera veckor senare av både sol och sommar precis samma hudton. (Heja solskyddsfaktor en miljon). Jag har ätit otroligt mycket god mat som jag alltid har glömt bort att både fotografera och skriva mer receptet på och jag har utan någon som helst aning om varför färgat håret lila. Vi kan kalla det för en trettioårskris, eller så kan vi kalla det för vad det är. Skitballt.

Så, jag har nu hur många skojiga bilder som helst och sagor från världens alla hörn, läs norden, att dela med er.

Imorgon kör vi. Let´s kick this off.

 

I HAVE MISSED YOU!!

Nämen hallå där lilla nostalgibilden

malin sörmlind, malin, sormlind, ludde, ludwig sörmlind

Nämen hallå där lilla nostalgibilden som man hittar om man letar tillräckligt länge i hårddisken. På den här bilden mina damer och herrar är inte vårt förhållande gammalt.. Alls. Året var 2006, platsen var hemma hos min mor och far, årstiden var sommar och Ludwig hade lika långt hår som Pocahontas.

Ser ni hur jag vant flinar mot kameran som att det gällde en tidningsintervju, hur jag lägger min arm om honom precis som att om jag bara får den här bilden, då har jag honom för alltid, eller iallafall hans själ. Ludwig ser inte alls lika road ut, men han har ju alltid varit en blyg viol.

Mammas torkvinda kör en photobomb också. Well played mister torkvinda. Well played indeed.

Jaja, något fångade jag iallafall, både själ och hjärta skulle jag tro. Och tur var väl det, för vad hade jag gjort utan honom. Han är mitt ljus i livets mörka tunnlar. Jag vet, det var så otroligt djupt och inte alls min stil egentligen. Men jo. Så är det. Jag är så beroende av honom för att överhuvudtaget överleva, känn ingen press Luddmeister. Det finns hemtjänst och väldigt mysiga hem som du kan skicka mig till om vinden skulle blåsa åt det hållet.

… Vänta.

Snälla sätt mig inte på ett hem. ?

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.