Skip to main content

Plaskande X-men

malin sörmlind

Hörrni, vilken sommar vi fick helt plötsligt. Vad hände.. Jo, precis som vanligt var jag inte ens lite beredd på att svettas och dö en smula. Så när skogsmullen från Stockholm, det vill säga Ludde föreslog en dag ute i trädgården log jag utåt men skrek inombords.

 

Okej, sidospår, men jag lovar att det är värt det. En hemlis. Jag fullkomligt avskyr allt som har med trädgård att göra. Allt som har med trädgård att göra älskar dock mig. Jag brukar få höra att jag har gröna fingrar, men nej, det har jag inte. Jag har tur. En väldig tur och otroligt dåligt minne. Förra året glömde jag totalt bort mina tre tomatplantor. Jag vattnade dem typ sex gånger och sen fick moder natur sköta resten av vården. Jag tror att vi plockade runt åttio tomater den sommaren. Minst.

Nu kanske ni tänker att ett hus med en tomt runt tusen kvadratmeter inte är att föredra om man inte njuter av att peta i rabatter. En lägenhet kanske vore smidigare. En liten mysig hyresrätt på sjuttiotre kvadrat, nyrenoverat kök och en balkong i söderläge. Och ja, kanske det. Men jag tycker om att duscha när jag vill och Ludde älskar att klippa gräset. Och jag har nog inga rabatter. Så det är bra. Slut på sidospår.

 

Ludde ville väldigt gärna klippa gräset just denna dag och jag ville väldigt gärna inte det, så jag stapplade till grannen, a.k.a Konsum och köpte en liten pool istället. Jag hade en liten idé att hundarna kanske skulle älska att ha en plats att svalka av sig när det är så förbaskat varmt. Mandus är en liten självplågare och ligger alltid i solen, även om det bara är solfläckarna genom fönstret. Och så flyttar han sig allt eftersom att tiden går. Till slut kokar nästan stackarn, men det är han för korkad för att inse. Jag hade sett så många filmer på youtube innehållande hundar som plaskade och lekte i pooler. De hade så kul och de älskade livet! Mina hundar däremot stod orörliga i en kvart och avskydde livet medans jag plaskade, lekte och hade så kul. Mysfaktorn var på sju av tio. Iso tjurade i flera timmar efteråt.

 

Bildbevis:

mandus-iso-badar

Trots insmörjning av kroppen upprepade gånger med solskyddsfaktor FEMTIO (Va i hela fridens namn??!) brände jag min likbleka rygg till en snygg nyans av beigeröd med mjölk i. Jag fick, som en ren bonus, till ett snyggt kryss över hela ryggen också. Jag har ju nu en given plats i X-men ligan, jag ska bara komma på min superkraft först.

 

Har ni några förslag? Jag är öppen för allt.

Say it don´t spray it Bro

Den här veckan leker vi en otroligt rolig lek i det Sörmlindska hushållet. Vi har lekt något som jag valt att kalla;

Say it don´t spray it Bro..

Ni vet själva hur det kan vara ibland, man kommer in i perioder då man fastnar för olika uttryck och sedan använder man dem så frekvent att ens omgivning fnittrandes börjar räkna hur ofta du faktiskt säger just detta ord eller denna fras. Och ofta är man inte ens medveten om att man gör det. Det bara händer.

När jag var liten hade familjen en vän som alltid och då menar jag alltiiid använde ordet vettu. Jag räknade en gång och i en spännande berättelse på fem minuter använde han ordet vettu med en liten paus efteråt för reaktion hela 78 gånger. Det är ändå ganska imponerande. Framförallt om man inte alls är medveten om det hela.

Under åren har även jag haft några personliga favoriter. En liten hall of fame if you will En utav dem var “Hoppsan Kerstin!” Men sedan skaffade vi ju katten Kerstin och det blev en sådan taskig stämning varje gång jag sa det och hon trodde att jag ville henne någonting. En annan är whaddapp people. Den kan fortfarande slinka in ibland om man inte passar sig väldigt noga. Fantastiska nyheter är en som jag har kampats med de senaste månaderna. Problemet med den är inte själva orden i sig, för de är ju faktiskt ganska trevliga att mötas av. Nej, det är tonfallet. Orden spottas ut i ton som är en härlig kompott av ironi och bitterhet. Om något går helt fel, om jag till exempel ramlar eller spiller så är det enligt min åsikt bättre att säga "Men.. Fantastiska nyheter" än att gå direkt till trucker mouth.

En annan är "Jooo då.." Också sagt i en ganska bitter ton. Om något är så urbota dumt att det inte ens finns något att säga, eller man lyckas göra någonting som absolut inte alls var som man tänkte sig, liksom helt fel.. Det är här frasen kikar in och kirrar jobbet. Det är lite nuff said efter det. Man kan säga ABSOLUT istället om man hellre vill det. Båda fungerar, jag har provat massa gånger.

Ludwig däremot är en liten kameleont när det kommer till att använda speciella fraser. Han delar upp det så pass att man inte reagerar. Eller så säger han det hela tiden, jag har ju så taskigt närminne numer så han kanske säger det tjugo gånger på en timme. Ingen vet.

Regler:

Ni väljer vardera tre ord eller fraser som den andra icke får säga under hela veckan och skriver upp dessa på någon form av lokal anslagstavla. När ni sedan råkar säga något utav dessa ord eller fraser som står på tavlan är det fullt tillåtet att både peka, skratta och eventuellt lite hån. Sedan skriver ni helt enkelt upp detta fatala misstag på anslagstavlan och tro mig under veckans gång kommer pappret att bli fullt med små pinnar och streck. Iallafall under mitt namn. Vad man vinner bör man bestämma innan leken börjar. För allas trevnad.

De ord eller fraser jag icke får säga:

“Men, vad säger du nu för dumt..?” (Används av mig när jag inte förstår vad Ludde säger eller frågar mig. Ganska ofta med andra ord.)

“Okej.. Det var så här..” (Används när jag ska förtälja en fantastisk saga från mitt liv.)

De ord eller fraser som Ludde icke får säga:

“Tror du…” (Tätt följt av frågor så som att man kan fiska där, eller parkera där, eller köpa det där. Du har bott här i sju år, det finns typ sju gator. Come on dude.”)

“Men…” (Används av Ludde när han ska motbevisa mig, tydligen viktigt att ha händerna på höften och köra någon form av vickning på rumpan.)

————

Game on. Bring it. Let´s do this.

Spänningen är sisådär olidlig. Man skulle kunna säga att jag leder på det icke braiga viset.

Att jaga en gädda som eventuellt inte existerar

Malin Sörmlind, Ludwig sörmlind

I helgen for vi för att fiska. Ludwig packade iordning sin gigantiska fiskelåda som han byggt upp de senaste 25+ åren och jag såg över min lilla låda som jag byggt upp de senaste tio timmarna. Den är så liten och söt och alla mina fina drag har fått ett dragname. Firre Laguna, Lickmy Hook och Sahara Ocean för att nämna några. Jag hade givetvis fått en mindre livskris om någon utav dem fastnat på botten. Möjligtvis hade jag tagit ett dopp för att rädda dem och sedan sjungit en vaggvisa innan jag la ner dem i säkerhet i sitt lilla rum. Vi håller det lite öppet.

Nej, jag äter inte ens fisk. Men jag sväljer kapslar som säger sig innehålla fiskleverolja i stora mängder men nej, jag varken äter eller valfritt tuggar på någonting som kan ha varit med i den lilla sjöjungfrun, det gäller även statister. Men jag tycker att det är mysigt att vara vid havet och låtsas att jag jagar dem. Ni vet, stövlar, pippitröja, lugn musik i öronen, doften av hav och en magisk utsikt. Den delen gillar jag. Själva fiskandet brukar bara pågå i någon minut. Att kasta med spö är inte direkt något min kropp är helt bekväm med. Så jag sitter där på en klippa, metar och låtsas att jag är fullt delaktig. I själva verket fikar jag mest. Det stavas nästan likadant som fiskar. Så det räknas.

Vi var ute i många timmar. Den sista timmarna satt jag mest och kärleksfullt tittade på Ludwig hur han tålmodigt slogs med en gädda vars blotta existens jag tvivlar på. När vi kom hem så tog jag ett långt varmt bad och Ludde lagade kvällsmat. Jag säger inte att det är så, men det kan ha varit så att jag somnade med hela munnen full av tacos.

Tre gånger.

Bildkaravan: Kyrkö Mosse

I lördags for jag och maken till Ryd med ett specifikt mål i sikte. Vi skulle till Kyrkö Mosse. Som kanske är mer känt för namnet Åkes Bilskrot eller helt enkelt Bilkyrkogården i Ryd. Jojjomän, mitt ute i skogen finns en plats dit bilar rullade mot den eviga vilan. Det hela är nästintill en poetisk upplevelse. Det är något vackert över hur naturen har tagit över och till viss del beklätt bilarna i mossa och gräs.

Bilarna står inte i någon direkt ordning utan det hela är väldigt mycket “här kan man va” och jag måste medge att pedanten inom mig skrek och höll för sina ögon bitvis. Om man har vägarna förbi Ryd så tycker jag absolut att man ska sticka inom för en visit. Det är sannerligen en majestätisk syn.

MEN. Förutom bilarna och en ström av turister måste man vara medveten om att i skogen bor också enmiljonfemhundrasextiotusen blodtörstiga myggor samt min nya vän Hugge.

Akta dig för ormen där sa Ludde lugnt och jag insåg direkt att min stund var kommen. Nu skulle jag dö med sexhundra färska myggbett, rött läppstift och en hatt. För jag var helt övertygad om att bakom mig var en sjutton meter lång anakonda med nyvässade tänder och en taskig attityd. Jag hade nästan rätt, det var en svart farlig huggorm som vaknat på helt fel sida och jag svär att han hade för avsikt att använda mig för att statuera ett exempel att i hans skog, där bär man icke hatt och läppstift. Jag undkom med nöd och näppe trots Hugges många försök. Jag skrek givetvis som en liten skolflicka under hela episoden.. Mot slutet var det mer en jojk i väldigt hög tonart. Hugge ville inte då längre ta del av min fantastiska konsert så han gav upp och slingrade iväg. Nailed it.

Jag bjuder er på en mindre bildkaravan från vårt besök. Ta gärna ett besök in på Luddes blogg också. Killen har onekligen en talang. Du hittar hans blogg på ludwigsormlind.se <— Ta en kik vetja!

Lämna gärna en kommentar, era ord gör mig barnsligt glad!

bilkyrkogård_ryd

Vila, pussla, fotografera och laga mat

malin sörmlind

Helgen är åter förbi. Det går så fort. I det Sörmlindska hushållet har vi dessa dagar lagt fokus på vila. Vädret var emot oss så våra ursprungliga planer att vara ute i trädgården blev nästintill en omöjlighet. Jag passade då på att verkligen bädda ner mig i soffan, starta Netflix, kicka igång en omgång av 308-bitars pussel på min ipad och deklarerade att nu, nu är jag inte här. Stör mig icke om huset inte brinner ner förstås. Och om det brinner, snälla vänta med att skrika tills jag har lagt hörnbitarna bara, för hela pusslet hänger på dem. Sedan var jag borta. Helt plötsligt sov jag med paddan i knät och jag kände inte igen någon på tvn. Oklart hur länge jag hade haft ögonen stängda. Men skönt var det.

Vi trotsade vädret på lördagen och gav oss ut på en fotografisk expedition av det Blekingska landskapet. Ludde kör sina HDR bilder och är så fantastiskt duktig (Ludde på instagram) och jag låg raklång längs stranden med grus och små musslor på ställen där grus och små musslor icke skall vara.

Någon timme senare var jag hemma i min soffa igen och tillbringade resten av helgen med att laga mat, planera och pussla. Nu känner jag mig utvilad och laddad inför kommande arbetsvecka. Det är mycket på gång nu. I veckan har jag ett möte som jag dragit mig för att ta tag i. Något som jag inte varit redo för men som nu är oundvikligt, det måste liksom ske för så här kan jag inte ha det längre. Och när den stenen väl föll känns det okej. Inte bra, men okej. Mer om detta kommer i ett separat inlägg, men ni som hängt med mig länge vet nog vad det kan gälla.

Jag har en hel mängd recept till er som jag har knåpat ihop också! Ni ser, veckan har bara börjat men jag känner redan att vi är på gång. NU KÖR VI!

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.