Skip to main content

Say it don´t spray it Bro

Den här veckan leker vi en otroligt rolig lek i det Sörmlindska hushållet. Vi har lekt något som jag valt att kalla;

Say it don´t spray it Bro..

Ni vet själva hur det kan vara ibland, man kommer in i perioder då man fastnar för olika uttryck och sedan använder man dem så frekvent att ens omgivning fnittrandes börjar räkna hur ofta du faktiskt säger just detta ord eller denna fras. Och ofta är man inte ens medveten om att man gör det. Det bara händer.

När jag var liten hade familjen en vän som alltid och då menar jag alltiiid använde ordet vettu. Jag räknade en gång och i en spännande berättelse på fem minuter använde han ordet vettu med en liten paus efteråt för reaktion hela 78 gånger. Det är ändå ganska imponerande. Framförallt om man inte alls är medveten om det hela.

Under åren har även jag haft några personliga favoriter. En liten hall of fame if you will En utav dem var “Hoppsan Kerstin!” Men sedan skaffade vi ju katten Kerstin och det blev en sådan taskig stämning varje gång jag sa det och hon trodde att jag ville henne någonting. En annan är whaddapp people. Den kan fortfarande slinka in ibland om man inte passar sig väldigt noga. Fantastiska nyheter är en som jag har kampats med de senaste månaderna. Problemet med den är inte själva orden i sig, för de är ju faktiskt ganska trevliga att mötas av. Nej, det är tonfallet. Orden spottas ut i ton som är en härlig kompott av ironi och bitterhet. Om något går helt fel, om jag till exempel ramlar eller spiller så är det enligt min åsikt bättre att säga "Men.. Fantastiska nyheter" än att gå direkt till trucker mouth.

En annan är "Jooo då.." Också sagt i en ganska bitter ton. Om något är så urbota dumt att det inte ens finns något att säga, eller man lyckas göra någonting som absolut inte alls var som man tänkte sig, liksom helt fel.. Det är här frasen kikar in och kirrar jobbet. Det är lite nuff said efter det. Man kan säga ABSOLUT istället om man hellre vill det. Båda fungerar, jag har provat massa gånger.

Ludwig däremot är en liten kameleont när det kommer till att använda speciella fraser. Han delar upp det så pass att man inte reagerar. Eller så säger han det hela tiden, jag har ju så taskigt närminne numer så han kanske säger det tjugo gånger på en timme. Ingen vet.

Regler:

Ni väljer vardera tre ord eller fraser som den andra icke får säga under hela veckan och skriver upp dessa på någon form av lokal anslagstavla. När ni sedan råkar säga något utav dessa ord eller fraser som står på tavlan är det fullt tillåtet att både peka, skratta och eventuellt lite hån. Sedan skriver ni helt enkelt upp detta fatala misstag på anslagstavlan och tro mig under veckans gång kommer pappret att bli fullt med små pinnar och streck. Iallafall under mitt namn. Vad man vinner bör man bestämma innan leken börjar. För allas trevnad.

De ord eller fraser jag icke får säga:

“Men, vad säger du nu för dumt..?” (Används av mig när jag inte förstår vad Ludde säger eller frågar mig. Ganska ofta med andra ord.)

“Okej.. Det var så här..” (Används när jag ska förtälja en fantastisk saga från mitt liv.)

De ord eller fraser som Ludde icke får säga:

“Tror du…” (Tätt följt av frågor så som att man kan fiska där, eller parkera där, eller köpa det där. Du har bott här i sju år, det finns typ sju gator. Come on dude.”)

“Men…” (Används av Ludde när han ska motbevisa mig, tydligen viktigt att ha händerna på höften och köra någon form av vickning på rumpan.)

————

Game on. Bring it. Let´s do this.

Spänningen är sisådär olidlig. Man skulle kunna säga att jag leder på det icke braiga viset.

Malin mitt i smeten

Vi vet alla att Malin tycker om att dra igång projekt säger Ludde och skrattar som en elak Disneyfigur. Där mitt på köksgolvet sitter jag och är helt nollställd. Jag hade totalt missuppfattat hur stort det lilla växthuset som jag köpt veckan innan skulle vara. I min värld var den som en pallkrage i storlek och jag hade utan svårigheter kunnat klicka ihop alltihop där i köket och sedan i princip kasta ut hela grejen genom köksfönstret. Bam kapp boom, klart ba. Inga problem, max en kvarts arbete.

Nej då.

Ludwig skulle hävda att det beror på min totala brist av respekt för instruktionsböcker. Jag kör mer trial and error metoden, jämt. Man kan nästan applicera det på hela mitt liv och allt jag tar för mig. Jag är en liten rebell. Att vara försiktig, sitta och läsa femton sidor av komplicerad svenska samt högst märkliga ritningar som mer är streck och små små siffror får mig till att vilja ringa någon och fråga hur jag över huvud taget kunde klara av grundskolan. Nej, aint nobody got time for that.

Det sorgliga är att Ludwig alltid, med en sådan stark betoning på alltid att det nästan är löjligt, gör sin entré när jag misslyckas fatalt. Inte när jag lyckas med någonting, utan alltid det ögonblick där jag misslyckas på så många plan, samtidigt. Ni vet, när man har kastat sig upp och greppat tag i en gardinstång för att man får ett infall halv två på natten att gardinerna i sovrummet borde bytas, per omgående. Kamikaze-style. Och där likt en apa hänger man och gardinerna är överallt och ingenstans innan de i en spiral faller mot golvet. Och jag med dem. DÄR kommer Ludde in i rummet med en flin på läpparna. RIDÅ! Skit också. Ännu en grej han kan lägga i minnesbanken och använda emot mig.

Men jag tänker så här, varför ändra ett vinnande koncept. Jag är fantastisk på mitt egna lilla vis. Och alla mina små infall blir roliga minnen och i slutändan är det ju det enda man har.

Vila, pussla, fotografera och laga mat

malin sörmlind

Helgen är åter förbi. Det går så fort. I det Sörmlindska hushållet har vi dessa dagar lagt fokus på vila. Vädret var emot oss så våra ursprungliga planer att vara ute i trädgården blev nästintill en omöjlighet. Jag passade då på att verkligen bädda ner mig i soffan, starta Netflix, kicka igång en omgång av 308-bitars pussel på min ipad och deklarerade att nu, nu är jag inte här. Stör mig icke om huset inte brinner ner förstås. Och om det brinner, snälla vänta med att skrika tills jag har lagt hörnbitarna bara, för hela pusslet hänger på dem. Sedan var jag borta. Helt plötsligt sov jag med paddan i knät och jag kände inte igen någon på tvn. Oklart hur länge jag hade haft ögonen stängda. Men skönt var det.

Vi trotsade vädret på lördagen och gav oss ut på en fotografisk expedition av det Blekingska landskapet. Ludde kör sina HDR bilder och är så fantastiskt duktig (Ludde på instagram) och jag låg raklång längs stranden med grus och små musslor på ställen där grus och små musslor icke skall vara.

Någon timme senare var jag hemma i min soffa igen och tillbringade resten av helgen med att laga mat, planera och pussla. Nu känner jag mig utvilad och laddad inför kommande arbetsvecka. Det är mycket på gång nu. I veckan har jag ett möte som jag dragit mig för att ta tag i. Något som jag inte varit redo för men som nu är oundvikligt, det måste liksom ske för så här kan jag inte ha det längre. Och när den stenen väl föll känns det okej. Inte bra, men okej. Mer om detta kommer i ett separat inlägg, men ni som hängt med mig länge vet nog vad det kan gälla.

Jag har en hel mängd recept till er som jag har knåpat ihop också! Ni ser, veckan har bara börjat men jag känner redan att vi är på gång. NU KÖR VI!

Adapt or die ni vet

Malin Sörmlind, tid

Tid..

Om du frågar tio personer så tror jag att nio utav dem skulle svara dig att de önskar att dygnet hade fler timmar. Bara några till! Fast om man spånar vidare på det så tror jag att kanske sju utav de nio personerna skulle använda den extra tiden till att proppa på med nya saker som de vill hinna med. Typ.

Jag säger inte att det är fel. En gång i tiden var jag också en flitig liten myra som med exakt precision fyllde mina dagar med måsten, intressen och nöjen. Non stop från morgon till kväll. Men sedan fick jag en kalldusch och tvingades att anpassa mig till ett nytt sätt att leva. Adapt or die ni vet.

Grundprincipen är densamma hos alla människor. Kort sagt, man har en viss mängd energi att fördela ut på dygnets alla timmar och när den är slut är det najtinajt. Ta sedan i beaktning att alla har olika förutsättningar, olika återhämtningstid och alla har inte samma startsumma av energi. Alltså, om du inte hinner återhämta dig, så har du mindre mängd energi att arbeta med nästkommande dag.

I mitt fall tar allt en otrolig mängd energi. Varenda andetag, varenda rörelse, varenda tanke skopas ur en hink av energi och det var länge sedan den hinken var full. Jag minns inte ens en tid då hinken var hel. Nej nu är den full av hål i varierande storlekar som energin bara sipprar ut ur i ett jämt flöde och jag har försökt att både limma och plåstra om min lilla hink. Det är omöjligt. Så utöver den energi som förbrukas genom rörelser och dylikt läcker hinkfan också. Adapt or die.

Om man inte lever i det så tror jag inte att man någonsin kan relatera. Ränderna går aldrig riktigt ur så jag är fortfarande en arbetsnarkoman, man skulle också kunna säga att jag är hörselskadad/envis för ni ska inte tro att jag lyssnar på min kropp alla gånger. En hörselskadad/envis tidvis korkad handikappad kvinna mot världen. Kroppen säger stopp, vädjar att jag ska lugna ner mig och jag säger schhh talk to the hand miss brain. Jag måste bara hinna med det här, detta och kanske det här också innan jag går hem. Kom igen nu, var ingen partypooper. Alla andra är ju med!

Det kan vara så att jag senare blir bestraffad många gånger om, att kroppen tar ut sin hämnd men det tänker jag aldrig erkänna. Tårar kan man torka bort. Poff! Inga bevis.

Jag arbetar fyra timmar om dagen, men jag gör allt jag kan för att pressa in fem eller nittio timmar inuti de fyra timmarna. Alla som är begåvade inom det matematiska ser ju direkt att den ekvationen inte går ihop alls. Fyra timmar som jag tillsammans med försäkringskassan, diverse läkare, psykologer, arbetsterapeuter, sjukgymnaster och gemensamt folk och fä bestämt är toppen av berget, mer än så går inte för mig och det får jag acceptera. Adapt or die. Summan av kardemumman är att när min arbetsdag är slut är jag också det. Slut som artist, på återseende, hej svejs. Det tar ofta en halvtimme av tystnad innan hjärnan är ikapp och jag kan ge mig på någonting gigantiskt svårt som att handla lite påfyllnad till kylskåpet. Sedan far jag hem, vilar, plockar, lagar mat och inväntar Ludde. När han är hemma och vi har ätit handlar det egentligen bara om att varva ner och försöka hålla sig vaken en liten stund innan man sedan går till sängs för att vakna upp till samma karusell igen. Jag minns att en psykolog en gång frågade mig om det var så mitt liv så ut och om jag var nöjd med det. Och jag svarade honom att jag älskar mitt jobb, mina arbetskamrater och det sociala som mitt arbete innehåller, så länge jag orkar är det så här jag väljer att spendera mina dagar. Fördela min tid.

Jag har den ofantliga turen att vara omringad av vänner och familj som har en otrolig förståelse för min situation. Kravlösa relationer fulla av kärlek och omtanke. De vet om att jag ibland behöver avboka med kort varsel och skulle aldrig få för sig att ge mig dåligt samvete för att min kropp inte orkar med. Det är ju inte direkt självvalt och det tjänar ingenting till att jag ska må dåligt i både kropp och själ för att jag inte kan. Så pass förstående människor måste man vara rädd om och jag gör mitt bästa för att visa dem min ofantliga uppskattning. Jag hoppas att de vet hur mycket de betyder för mig.

Tid är ett värdefullt ord, framförallt när man inser hur ömtåligt och flyktigt ett ögonblick är. Jag försöker ta vara på dessa ögonblick och leva för livet. För om man tar in hela utsikten, så är världen bitvis en magiskt vacker plats full av äventyr, skratt, kärlek, relationer och glädje. Okej, den är inte så värst handikappanpassad än, men jag är en fena på att krypa. Adapt or die ni vet.

Tack, till var och en av er.

Responsen efter mitt senaste inlägg har varit, för min del, otroligt överväldigande. Kommentarer, mail, sms, brev och vykort har ramlat in och jag har tagit till mig era vackra, peppande och härliga tankar.

Att ha så många människor omkring sig som finns där bakom för att hjälpa till att bana väg genom livet är förunnat få och jag är ytterst tacksam för var och en av er. Ni hjälpte mig upp ur det svarta djupa hål jag gömt mig i de senaste veckorna. Man skulle kunna säga att ni gav mig en spade.

Jag är nu på väg emot någonting magiskt. Jag vet inte vad. Jag känner bara inom mig att jag har ett mål, en destination. Ingen vet hur lång tid det tar att komma fram, eller om man någonsin gör det. Det viktigaste är nog att man är på väg mot någonting.

Det enda nyårslöfte jag gav mig själv var att jag skulle vara lycklig. Att jag skulle känna fjärilar i magen och att jag skulle ha ett äkte leende på läpparna. Och det kan jag faktiskt säga att jag har nu.

Det känns stort.

Från djupet av mitt hjärta vill jag skriva tack till er. Ni skiner starkare än solen och finns alltid där för att plocka upp mig. Jag är så tacksam. Så tacksam att ord inte kan beskriva den värme jag känner.

Tack.

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.