Skip to main content

Jag så redo att bli mamma

IMG_5361---

 

Ja så här sitter jag nu. Det är söndag, jag har tvättat mitt hår, lagt en ansiktsmask, tagit ett avslappnande bad och tittat på väldigt många avsnitt av Geordie Shore. Så pass många att mina fingrar fortfarande ser ut som russin, fast håret hunnit självtorka. Jag kan inte hjälpa det. Jag är besatt av reality tv. Att se dessa unga människor helt på egen hand bli tokigt berusade av livets alla shots och begå misstag efter misstag för att då lära sig viktiga lärdomar som de kan bära med sig för resten av sitt liv tilltalar liksom modern inom mig på en förbluffande ny nivå. Jag vet inte varför.

Det är också väldigt bra tv att liksom ha på i bakgrunden medans man gör andra saker för när man kommer tillbaka kan man nästan vara säker på att samma människor bråkar fast om en helt ny sak efter en helt annan utekväll. Men det slutar alltid med att alla är vänner igen så man får den där gosiga känslan i magen och det gör mig glad.

 

Den här helgen har jag nog sovit mer än Törnrosa gjorde. Hela förra veckan låg jag hemma med en feber och något som jag så här i efterhand känner igen som urinvägsinfektion. Som njurbarn har man en del sådana per år så man känner inte av dem förrän de är borta nu för tiden. Varenda gång jag vaknade var jag törstig eller hungrig så tillslut kände jag mig som ett spädbarn som vaknade var sjätte timme och behövde omtanke. Eller hur ofta behöver bebisar typ äta..? Jag är så redo att bli mamma, hör ni?!

 

Vi nu är redo inför en ny spännande arbetsvecka och diverse läkarsamtal. Mer om det kommer vid ett annat tillfälle. Nu ska jag stänga ner datorn, släcka mer alla miljoner av myggljus som tänts, packa in mig från altanen och poppa mig lite popcorn innan sängen väntar.

 

Imorgon kommer ett spännande inlägg som jag arbetat på i några dagar. Saker jag önskar att jag hade vetat som sextonåring. Ooooh. Spicy.

Hembesök av arbetsterapeut och kommunen, jobbiga grejor

malin sörmlind

Igår var en tung dag.

Ett hembesök med arbetsterapeut samt kommunen var inplanerat för att se över möjligheterna inför ytterligare handikappsanpassning. Min kropp har varit så spänd och nervös i en hel vecka. Sömnen har varit nästintill obefintlig och energin har inte direkt flödat varken in eller ut. Men så var dagen kommen. Jag skulle välkomna dessa människor in i mitt innersta. Min borg, mitt hem, min säkerhetsfilt. Den plats där jag valt att plantera mina rötter, den plats som ser allt det där som jag inte vill att någon skall se. Min säkerhetsfilt i livet. Jag drog en lättnadens suck när kvinnorna som så graciöst stegade in gjorde så med ett leende på läpparna. Jag var så rädd att fadäsen från 2009 skulle upprepa sig. Den upplevelse som gjorde att jag backade tillbaka förra gången trapphiss var uppe för diskussion. Tro mig, ingen ska få ett sådant bemötande som jag fick då. Personen i fråga har bett om ursäkt, ett antal gånger. Men såren och rädslan finns kvar och jag slickar dem fortfarande. Men för att citera Sarah Dawn Finer, I´m moving on.

Jag har varit tvungen att acceptera en hel mängd saker under den här resans gång. Och det tillkommer fler och fler saker ju längre tiden går. Bland annat det faktum att en trappa är livsfarliga saker för mig. Att det inte direkt är en optimal lösning att kasa ner på rumpan precis som att det vore en rutschkana. Inte ens om man säger weeee under tiden. Jag vet, mindblowing! Ner kommer man ju faktiskt alltid, på ett eller annat vis och jag är väldigt uppfinningsrik. Det är upp som är riktigt svårt, energikrävande, tårfyllt och nästintill omöjligt. I dagsläget kan jag inte sitta i soffan, komma på att jag behöver något i badrummet, rusa upp och vara tillbaka på min plats innan reklamen är slut och Dr.Phil drar igång igen. Åh, men jag minns dessa tider, när det var vardagsmat och jag inte uppskattade det. Som jag tog min kropp för given, gång på gång.

Acceptans är ett väldigt svårt och laddat ord för mig, det är ett helt inlägg i sig självt men låt oss sammanfatta det hela med att jag tycker inte om det. Jag har så länge klingat fast vid orden ”att acceptera är att ge upp.” Och i den kampen har jag blivit snöblind, man slåss mot någonting som är så mycket större än du själv.

”Nej. Absolut inte. Jag ska inte ha någon trapphiss. Hell no. Bär mig..? Jag känner att det här är ett fabricerat problem people. Vi har det ju så mysigt när vi tar en paus halvvägs i trappan. Vi hade kunnat ha en matsäck med oss. Ni måste se möjligheterna här! Jag vill inte att en hiss är det första människor ser när de kommer in i vårt hem. Inte ens om de vill ta sig ett provåk.”

Vi vet alla att jag är envis. Vi vet alla att jag är lite för envis. Och ibland balanserar både stolthet, fördom och envishet på toppen av kakan. Jag hade påbörjat resan mot acceptans vad gäller trapphissen inne. Jag förstod att tiden var inne, gott och ont, bra för mig, det här är inte hållbart i längden yaddi yaddi yadda. Men där kom bomben, jag har ju en trappa till. Utanför mitt hus. Fullt synlig för omvärlden. Skit också. Ny mur att försöka ta sig över. Jag tror inte att någon var beredd på min reaktion. Jag var verkligen inte det. Det här är lite jobbigt sa jag innan tårarna började rulla ner för min kind och totalt sabbade min foundation. Direkt började Ludde högt spåna hur man kunde göra för att dölja den, så att den skulle bli vår lilla hemlighet. Nu blev det så verkligt att jag nästan inte fick luft. Om vi lät det här fortlöpa linan ut skulle det bli definitivt. Min fristad där jag inte var sjuk skulle försvinna. Alla förändringar skulle dagligen påminna mig om hur skevt mitt liv blivit utifrån de drömmar jag en gång hade. Är man någonsin redo för det..?

Jag skickade med de båda kvinnorna utskrifter från teambedömningen, som inte direkt är en vacker läsning utan mer påminner om Dostojevskij. Men jag tänkte att det var enklare att de fick läsa i lugn och ro än att jag skulle glömma bort hälften för att jag var nervös och stressad och framförallt för arbetsterapeuten som kanske kan komma med tips och idéer längre fram. Jag kände att vi fick en god relation och framförallt kände jag mig säker i deras närvaro. Det är stort för mig. Ni vet lite we come in peace så där.

Nu ska vi tydligen brevväxla en stund. Fullmakter skall skrivas, beslut skall fattas och jag ska få träffa en snubbe som kan det här med hissar. Och om allt går vägen och det hela beviljas så kanske hissarna har flyttat in på Bolsberget innan höstens kalla vindar når oss. Jag håller alla tummar jag någonsin kan. Bara tänk så mycket energi jag kommer att spara. Och hur många blåmärken jag slipper dölja. Och framförallt, min familj slipper ha en klump av oro i magen. Jag kanske inte slår mig sönder och samman mer.

Jag har iallafall bestämt följande; Jag kommer absolut spela Darth Vaders intro varenda gång jag åker ner och alla vet att jag kommer pimpa min hiss med en blomma och eventuellt.. En silverbricka.

 

Hörrni, det här med inredning

Nu ska jag skriva ett inlägg som innehåller några av mina vardagliga funderingar. Det är fullt möjligt att dessa stycken uppfattas som helt ologiska, men hade ni praktiserat en dag inuti min kaotiska och smätt märkliga hjärna så hade det varit mycket mer förståeligt. Vi vet alla hur mina fantasier kan sväva ut.

Hörrni, det här med inredning. Va svårt det är! Jag förstår inte. För min bästa vän, tillika fru, Hanna är det här som en andra natur, hon bara tittar på en brädbit, en tandpetare och någon form av durkslag och nickar lite när hon direkt tänker tanken att du herr bräda, du ska bli en turkos fågelbur som är helt fantastisk. Hon är som en MacGyver, fast med inredning. Jag är så imponerad. En sådan talang ska man vara rädd om.

Jag är en tjej som inte direkt känner mig bekväm i klänningar, färgen vitt är inte en personlig favorit och får jag någonting på mig som har spets och volanger. Då går jag runt hela tiden och pratar som att jag vore adlig och bor i ett slott. Jag tycker om färg men jag drar mig mer åt den lite mörkare, rockiga stilen med nitar och en och annan döskalle är inte fel, men det är med moderation. NU kommer vi till den märkliga delen av min personlighet. Ett hem med mörka möbler, nitar samt en och annan döskalle tilltalar inte mig alls. Jag skulle nog må fysiskt dåligt. Fast det är samma stil som jag riktigt myser i när jag rör mig utanför hemmets väggar. What´s up with that mrs brain?

I vårt hushåll är vi två vuxna individer varav den ena, jag nämner inga namn men det börjar på L, inte alls är intresserad av inredning. Han uppskattar vårt hem och uppmärksammar i sinom tid om en förändring har skett då jag älskar att flytta rundor på saker och ting. Jag å andra sidan kan mer eller mindre få en hjärnorgasm om jag ser en pryl jag genast känner att vi måste ha i vår ägo. Jag anser att även om inte L har ett intresse och vill prata om dörrkrokar med mig en timme varje kväll så måste hemmet också spegla vem han är och han ska må bra där. Det är vår fristad, där vi laddar våra batterier och umgås som familj.

Man måste också ha i åtanke vad huset vill tror jag. Äldre hus har personlighet och om de inte uppskattar det du gör, så kommer de att hämnas. Vi bor i ett hus från 1700-talet. Så att renovera till ett modernt flygande tefat är inte direkt något vi känner att vi vill göra.

Vi tycker båda om ljust och vitt, vi tycker båda om den franska lantliga stilen minus spets och gullilull-delen. Fattigmanssilver, öppna ytor, vitt, lavendel, matt turkos, äldre möbler som fått nytt liv och betong. Så skulle man nog kunna beskriva planen för vårt hem. Jag tycker om detaljer. Jag tycker om att åka på loppis eller second hand och köpa mig en näve silverbrickor i olika utföranden och sedan dekorera den med diverse saker som jag samlat på mig genom åren. Japp, fru Sörmlind är en bra och ha hoarder. I källaren samlar jag mina fynd och då rullar det hela liksom runt hela tiden.

Kök skall bytas, golv skall läggas, dörrkarmar skall breddas, väggar ska målas, trappor ska oljas in och så slänger vi in lite välbehövd handikappanpassning på det. Jag snurrar redan vändor över hela den vilda webben för inspiration och undrar nu om detta är en resa ni vill följa med på. Det kan tänkas att det blir lite DIY (Do it yourself) då vi tänker att vi vill göra det mesta själva. Då är det himla tur att man har en make som tycker om att snickra och greja.

Jag vill mer än gärna ha era idéer och tips. Även på bloggar om ni följer sådana samt inrednings shoppar med skojiga saker. Jag är även väldigt nyfiken på vilken stil du har i ditt hem? Berätta vänner, låt oss inspirera varandra!

Hus eller lägenhet?

20130613-192538.jpg

God kväll!

Denna kropp har nu lagt sig i ett bad. Det är bubblor precis överallt och jag har tänt ett ljus för mysfaktorns skull.

Iso är tre sekunder från att hoppa i badkaret precis hela tiden och jag gör mitt bästa för att försöka slappna av till ljudet av regnet som slår mot fönsterrutan. Går så där.

Imorgon är det fredag igen. Jag förstår verkligen inte vart all tid tar vägen! Svosch svosch så är det helg och jag försöker åter igen ignorera det faktum att jag är rastlös. Men den här helgen blir produktiv! Taket på altanen skall skuras och golvet ska oljas in. Bilen skall tvättas, hundarna skall tränas och mat skall lagas. Visserligen så är hundarna och maten det enda jag skall göra, det andra skall jag mest.. Övervaka och nicka nöjt åt.

Jag älskar att bo i hus. Men jösses vilket jobb det är! Ibland tänker jag att man kanske skulle bott i en tvåa inne i stan någonstans, utan trädgård. Fast de tankarna försvinner alltid när jag ligger där raklång på min gräsmatta och tittar på molnen. Att bo i hus må vara jobbigt. Men för oss är det värt varenda droppe av svett. Vi älskar det!

Bor du i hus eller lägenhet?

Det är detaljerna som gör det

sminkrum_detalj, malinsörmlind

Hej vänner!

Jag hoppas att ni har haft en fin eftermiddag, det kändes som att min bara flög iväg. Eller hela dagen försvann egentligen. Jag och PAJ tog oss in till Christines för att dricka en Mallan Special. Jag kände att jag behövde se lite människor, höra lite skratt och dricka en kaffe i lugn och ro. Sitta där med min lilla groda och planera mitt liv. Boka in olika fotograferingar, svara på lite mail, skriva ner lite idéer och bara rensa hjärnan efter en fullsmäckad arbetsdag. Jag hade lika gärna kunnat göra det hemma i min soffa, men man blir nästan piggare av att sitta på ett levande café. Där det rör sig och händer lite saker som man kan tjuvlyssna på i några sekunder innan hjärnan lägger ner. Fast så trött som jag är efter jobbet stänger jag av det mesta runt omkring ändå, tids nog, utan att egentligen ens kunna hjälpa det. Okej, jag ska erkänna, jag kan inte göra detta hemma för Iso respekterar inte min privara sfär.

När vi kom hem klättrade jag upp till våning tre för att visa er vart mina penslar bor samt att jag nu för tiden har en söt liten mugg till diverse läppglans som står framme hela tiden. Jag har även provat en ny BB Cream från Deborah som jag tänker förtälja om i ett eget inlägg under morgondagen.

Det är de där små detaljerna som gör hela grejen i mitt sminkrum enligt mig. Jag vill komma in dit och känna mig inspirerad. Färg och form inspirerar mig, det är kanske en arbetsskada. Sedan vet vi ju alla att jag har en förkärlek till rosa och små rosor. Det är min grej.

Nu blir det en snabb kopp kaffe, ett varmt bad och sedan tidig sänggång. Jag är så trött att jag ser lite dubbelt.

Men allt som allt, bra dag. Mängder av mer sådana tack!

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.