Skip to main content

Han är hunden

mandus och iso, malin sörmlind

Det är ganska så precis ett år sedan denna bild togs. I lite mer än ett år har alltså detta yrväder vi kallar för Iso sprungit runt våra fötter, hoppat graciöst över hela rum och studsat runt i en cirkel. Han är hunden som springer rakt fram till vinbärsbusken och tuggar sig fram. Han är hunden som du inte kan lämna ensam i ett rum med kaffe utan att han står på bordet och slickar för allt han är värd.

Han är den hunden som sätter i sig en hel burk av tryfflar och försöker spela oskyldig när han har kakao i hela sitt vita fluffiga ansikte. Han är hunden som sedan kräker upp all tryffel och tycker väldigt synd om sig själv. Han är hunden som älskar att vi käkar popcorn och kollar på film tillsammans.

Han är hunden som tror att han heter Ey Dude!! Han är hunden som lär sig saker fortare än mig.

Mandus har fått en bästa vän, katterna har fått en stalker, jag har fått en kurator och Ludde har fått någon att klippa som ett får. It´s a win win.

Helgen är här people!

20130921-151759.jpg

Lördagen är kommen, jag är vacker i håret och kylskåpet är laddat för hela helgen och lite till.

Det enda jag har planerat för dagen är att plocka, fixa och pimpa lite uppe i hallen på ovanvåningen. Jag köpte en helt magiskt vacker kandelaber igår och har funderat ut hur jag ska få det dit jag vill. Jag ska bara orka resa mig ur soffan. Lördag är ju till för vila här hemma. Men jag blir snabbt rastlös här under filten. Kanske för att jag tillbringade hela veckan här under, haha!

Jag hoppas att ni alla har en fantastisk helg!

Vänner ger energi precis som solens strålar

Jag har druckit så mycket kaffe idag att hela min kropp går på högvarv. I förmiddags åkte jag och Luddepludd till Lisa för att kela lite med dottern Saga och bara umgås en stund utan att prata om arbete, planering och framtidens alla spännande projekt. När vi parkerade bilen på deras infart fick jag ett sms med informationen om att vår gemensamma vän Alexandra också var där.

Min första tanke var – Åh herregud. Det här kan sluta hur som helst.

Alexandra är en vän som jag lärde känna i nionde klass. Jag drogs till henne för att hon alltid vågade vara sig själv, hon vågade säga vad hon tyckte och brydde sig inte ett dugg om vem som lyssnade. På både gott och ont, skall tilläggas. Jag, som var väldigt mobbad under denna period av mitt liv. (Från femte klass till gymnasiet, världens karusell av ångest, tårar och polisanmälningar.) Jag behövde någon som Alexandra. Någon som kunde ”skydda” mig. Vi började umgås, blev snabbt vänner och även om vi inte umgås nu som vi gjorde förr så har vi hållit ihop i alla dessa år. Jag kan på rak hand svära på att nästan varenda historia som låter helt ofattbar fast den är sann, är Alex alltid högst inblandad. Jag tror att alla har en Alexandra i sitt liv. För någon är jag säkert deras Alexandra, för nu i vuxen ålder har jag åsikter, som jag står för och våga slåss för. Jajjemän, jag gjorde precis ditt namn till ett verb Alexandra. Deal with it.

Vi satt ute i solen i flera timmar, drack kaffe, skrattade så tårarna sprutade när vi började dra den ena rövarhistorien efter den andra där på Lisas gräsmatta. Kaffet hann bli kallt innan jag hann dricka upp det. Men det gör ingenting, för som mina skrattmuskler har arbetat idag!

När vi kom hem tvättade Ludde bilen medans jag tränade hundarna i trädgården. Både tillsammans och individuell träning idag och jag är otroligt nöjd. Någon dag till, sedan kan Iso nog knyta upp mina skor, vi är på god väg. Mandus briljerade på de tysta kommandona och sökte väldigt mycket ögonkontakt, vilket jag uppskattar om en situation skulle uppkomma.

När jag var färdig med träningen kom min finaste Embla cyklandes och vi drack lite kolsyrat vatten och umgicks en lång stund. Den här helgen har inte betytt så mycket vila för denna fru, men det gör ingenting för vänner ger den vackraste av energi, precis som solens strålar.

Nu beger jag mig dock mot sängen, tröttheten infann sig för ungefär tre immar sedan, så det är på tiden. God natt finaste människor, vi ses imorgon!

Mumsiga godisbitar för fyrbenta

Jag ville prova på att göra lite eget godis till grabbarna. Så jag vet vad de stoppar i sig på ett annat vis. Ett kex utan spannmål och ett kex som  både är gott och bra för dem! Jag googlade runt som en galning och fann ett recept som jag ändrade lite grann så det skulle passa mig och grabbarna. Jag blev förvånad över hur lätt det var! Fyra steg så hade grabbarna något riktigt gott att tugga på. En av burkarna ska även Hannas hund Lillebror få. Han kommer älska mig för alltid,

Prova gärna receptet och berätta gärna vad din fyrbenta vän tyckte!

Vad behöver du:


2 äggulor
2 dl naturell yoghurt
Tre matskedar olivolja
2 matskedar fond (fisk fågel eller mittemellan.)
Tre matskedar flytande honung
3-4 dl havregryn

Valfri smaksättning – Jag använde två brukar tonfisk till den ena sorten och en rejäl bit blodpudding till den andra.

Hur gör du:

1. Mixa samman ägg, yoghurt, olja samt fond.

2. Häll i grynen och mixa till en gröt. Är det för slabbigt häller du i mer gryn, är det för torrt häller du i lite vatten. Mixa sedan i din valda smaksättning. Jag gjorde en laddning med blodpudding och en laddning med tonfisk. Man kan liksom ha i lite vad som helst. Nötfärs, rester från gårdagens kyckling, en stek.

3. Klä en plåt med bakplåtspapper. En lösare smet kan klickas ut med sked och en fastare smet kan formas på önskat vis.

4. Grädda i 175 grader i cirka femton minuter. Sänk sedan temperaturen till 100 grader och låt kexen stå tills de är torra. Stäng av ugnen och låt dem eftertorka tills ugnen svalnat, gärna med en glipa i ugnsluckan.

Kexen håller ungefär i en vecka i en tättslutande burk eller påse. Man kan även frysa in dem!

Vi är i den studsiga fasen just nu

Många har mailat mig och skrivit kommentarer där de undrar hur det går med grabbarna. Om de kommer överens och hur lilla Iso mår här hemma i det galna hemmet fullt av djur.

Som bilden ovan visar trivs grabbarna otroligt bra tillsammans. Mandus är Iso´s säkerhetspunkt i livet. När han är osäker på vad som händer springer han direkt till Mandus och sätter sig typ ovanpå honom. Mandus, som inte direkt är den vi tänker på när man säger ordet – ledare, tar faktiskt sin roll på största allvar och visar Iso vad som är okej och var man inte riktigt uppskattar. Bita på ett ben, helt okej. Tugga på min pung, nej tack. Och Iso studsar runt som en bumbibjörn.

Vi är alltså i studsfasen nu. Exempel:

Jag: Iso, sätt dig ner.

Iso: Hon vill nog att jag studsar. *Studs studs*

Jag: Iso, sätt dig ner.

Iso: Jo men jag tror att hon vill att jag studsar ändå alltså… *studs studs*

Jag: Men god dammit hund…. *andas* Iso, sitt!

Iso: Jag känner på nått sätt att vi kommer tillbaka till det här med studsandet alltså. Jo, vi kör på det.. *Studs studs*

Jag: MEN… ISO, VÄNLIGEN SÄTT DIN RUMPA MOT MARKEN.

Iso: Varför sa du inte det på en gång istället?! *sätter sig ner*

Det gäller att inte ha nerverna utanpå i det läget. Man glömmer bort ibland att han bara är en liten bebis och att man får trappa ner lite på vad man tror att man kan förvänta sig av honom redan. Han är jätteduktig, kommer på inkallning, går fint både i koppel och lös, ett nej räcker för att han ska avlägsna sig och han  är väldigt kontaktsökande. Älskar att träna och busa. Han tycker inte om när han blir smutsig utan visar då på alla sätt han kan komma på att ett bad hade minsann och dá inte varit fel just nu hörrni.

Han och Mandus är som två handskar, de hör liksom bara ihop och är aldrig mer än någon meter i från varandra. Vilket är otroligt roligt att se för mig som matte. Hur bra de samspelar och leker. Jag är otroligt taggad med träningen och grabbarna verkar tycka att det är lika roligt som jag gör. Alla tummar upp!

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.