Skip to main content

Mandus har en plan som han genomför natt efter natt

Mandus fyller sju år i februari, han börjar alltså bli en ståtlig lite äldre herre. Några grå strån runt ögonen har börjat uppstå men det är inget vi talar om för det är lite känsligt. Sedan Iso blev en medlem i vår familj tycker jag att Mandus nästan blivit yngre rent fysiskt. De busar, springer och leker hela dagarna och det är så härligt att se, de älskar verkligen varandra.

Den där första natten, när Mandus var en liten valp på tio veckor sa Ludde till mig att jag skulle låta honom vara på golvet, inga hundar i sängen sa han bestämt. Men jag gav honom en blick och sa att då min gode herre är det inga män i sängen heller. Du kommer ångra dig sa han på ett sådant där “Jag är äldre än dig och vet mer om livet”-vis ni vet.

Vi spolar fram till nutid, sju år senare. Han hade rätt, jag ångrar mig.

Ett av sättet man märker att Mandus nu har blivit äldre är att han inte längre kan hoppa upp i sängen på egen hand. Men Mandus är en uppfinningsrik snubbe så hans lösning för att få skjuts upp i sängen är att sitta nedanför och gnälla, pipa och skälla gällt och tyst. Han kan sitta så i flera timmar och bara stirra, skälla och gnälla. Otroligt irriterande.

I går natt skrek jag till honom att om han inte slutar att skälla per omgående så kommer jag bita honom hårt i tassen och kalla honom för Svea i en kaxig ton i minst tre dagar. Då viftade han på svansen, han hade ju lyckats med sin kupp. Jag var ju nu vaken och kunde hjälpa honom upp. Jag suckade, hjälpte honom och han la sig på rygg strax intill mig. Han snarkade gott vid mitt öra en bra stund innan det blev för varmt i sängen och han hoppade ner.

En timme senare. – Vaff…. Vaff..

Ludwig skall bygga en trappa till honom, det här är ett pågående projekt. Jag orkar inte bli väckt på det här viset natt efter natt. Eller vem vet, det kanske är en försmak på tiden som komma skall. Lika bra att vänja sig redan nu.

En helg där frasen jag borde inte existerar

malin sörmlind, mandus iso, mandus, iso, malinsormlind

Helgens ledord har varit vila. Både mental och fysiskt. Ludwig var förkyld med feber och jag var löjligt trött, nästintill utmattad efter den djävulska veckan som var. Så jag välkomnade helgen med öppna armar och ett stort leende. Hela familjen samlades i soffan, vi åt gott, pratade och drack mängder av honungsvatten. Tittade på film efter film, säsong efter säsong och bara tog det lugnt.

Ibland behöver man sådana helger, där man inte gör någonting vettigt och inte skäms för det. Sådana helger där dåligt samvete eller frasen “jag borde” inte existerar.

Jag behövde all energi och lugn som jag kunde frambringa inför måndagens provtagning på sjukhuset. Man är inte direkt så kaxig med en tio centimeter lång nål i ryggen. Men mer om det i nästa inlägg.

Tills dess, love you sweeties!

Han är hunden

mandus och iso, malin sörmlind

Det är ganska så precis ett år sedan denna bild togs. I lite mer än ett år har alltså detta yrväder vi kallar för Iso sprungit runt våra fötter, hoppat graciöst över hela rum och studsat runt i en cirkel. Han är hunden som springer rakt fram till vinbärsbusken och tuggar sig fram. Han är hunden som du inte kan lämna ensam i ett rum med kaffe utan att han står på bordet och slickar för allt han är värd.

Han är den hunden som sätter i sig en hel burk av tryfflar och försöker spela oskyldig när han har kakao i hela sitt vita fluffiga ansikte. Han är hunden som sedan kräker upp all tryffel och tycker väldigt synd om sig själv. Han är hunden som älskar att vi käkar popcorn och kollar på film tillsammans.

Han är hunden som tror att han heter Ey Dude!! Han är hunden som lär sig saker fortare än mig.

Mandus har fått en bästa vän, katterna har fått en stalker, jag har fått en kurator och Ludde har fått någon att klippa som ett får. It´s a win win.

Minns ni vänner?

Kommer ni ihåg detta kompisar? Kommer ni ihåg när Iso var så liten, oskuldsfull, lugn och mysig? När han var så försiktig och mesig, inte förstod hur man skulle skälla och ramlade var tredje sekund för att han var så klumpig?

Ni vet innan han kom in i den perioden där han konstant är trettio sekunder ifrån att läggas ut på blocket. Saker förändras så fort. Nej, nu var jag inte rättvis, han är faktiskt en otroligt duktig liten kille. Det slog mig igår hur mycket han faktiskt kan redan utan att vi direkt har tränat de senaste veckorna. Men i eftermiddag ska jag nog träna dem en liten stund, beroende på om jag kan sitta på golvet eller inte, vi får se. De brukar vanligtvis vilja ligga i soffan och kramas, man blir ju som man umgås och de umgås mest med mig. He he he he.

Älskade hund, kunde du inte vara valp lite längre bara.. Jag hann tyvärr inte med. Poff så var du tonåring.

Iso, en herre med attityd

Det var länge sedan jag skrev något om grabbarna. Många har undrat hur det går med det lilla livet och det tänker jag nu förtälja. Iso är nu snart sju månader och det med besked. Den här fantastiska trotsen börjar visa sig mer och mer men jag möter det med lugn. Lite orättvist, för Iso vet ju faktiskt inte att jag är van vid hundar i femtiokilosklassen. Så jag mer möter hans små upptåg med ett ironiskt litet leende och nickar.

Det fungerar inte att höja rösten, skrika och gorma. Han blir bara stressad och försöker gottgöra med alla trick han någonsin lärt sig. Lugnt och fint är melodin som fungerar på denna lilla herre. Många skulle nog säga att jag är ganska hård mot mina djur, men jag förväntar mig ett beteende och det lönar sig absolut inte att behandla dem som små bebisar. Jag använder väldigt sällan nej. Ordet nej sagt i en skarp ton används bara om någonting måste sluta omedelbart, annars dör du.

Exempel: Hunden springer ut mot vägen, det kommer en buss. NEJ. Han stannar omedelbart. För de vet att jag menar allvar. Jag är mer för subtila signaler, kroppsspråk och energi. Oftast räcker det att jag skakar lite sakta på huvudet eller håller upp ett finger för att de ska sluta. Eller ett kort, lägg av. Jag har valt att träna på det viset för att jag vill inte befinna mig i en situation där jag måste avsluta en konversation för att rappa ordet nej trehundra gånger på trettio sekunder. Korta kommandon, röstlägen och mycket kroppsspråk är det som fungerar bäst för mig och mina hundar.

Iso har några olater, precis som alla andra valpar, saker som jag jobbar på. Han börjar bli bättre med att respektera att man inte springer över folk och hoppar som man vill, men han satte tassen i min kaffekopp några gånger innan den skruven började snurra i hans hjärna.

Killarna är som ett gift par och finner en otrolig säkerhet i varandra. Jag lägger mycket energi på att ge dem samma mängd av kärlek, träning och omvårdnad. Ingen favorisering.

Jag visste att det skulle bli en stor skillnad med att ha två hundar, men jag trodde inte att det skulle bli så här bra.

För den som vill se bebisbilder på Iso, kan klicka här!

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.