Skip to main content

Say it don´t spray it Bro

Den här veckan leker vi en otroligt rolig lek i det Sörmlindska hushållet. Vi har lekt något som jag valt att kalla;

Say it don´t spray it Bro..

Ni vet själva hur det kan vara ibland, man kommer in i perioder då man fastnar för olika uttryck och sedan använder man dem så frekvent att ens omgivning fnittrandes börjar räkna hur ofta du faktiskt säger just detta ord eller denna fras. Och ofta är man inte ens medveten om att man gör det. Det bara händer.

När jag var liten hade familjen en vän som alltid och då menar jag alltiiid använde ordet vettu. Jag räknade en gång och i en spännande berättelse på fem minuter använde han ordet vettu med en liten paus efteråt för reaktion hela 78 gånger. Det är ändå ganska imponerande. Framförallt om man inte alls är medveten om det hela.

Under åren har även jag haft några personliga favoriter. En liten hall of fame if you will En utav dem var “Hoppsan Kerstin!” Men sedan skaffade vi ju katten Kerstin och det blev en sådan taskig stämning varje gång jag sa det och hon trodde att jag ville henne någonting. En annan är whaddapp people. Den kan fortfarande slinka in ibland om man inte passar sig väldigt noga. Fantastiska nyheter är en som jag har kampats med de senaste månaderna. Problemet med den är inte själva orden i sig, för de är ju faktiskt ganska trevliga att mötas av. Nej, det är tonfallet. Orden spottas ut i ton som är en härlig kompott av ironi och bitterhet. Om något går helt fel, om jag till exempel ramlar eller spiller så är det enligt min åsikt bättre att säga "Men.. Fantastiska nyheter" än att gå direkt till trucker mouth.

En annan är "Jooo då.." Också sagt i en ganska bitter ton. Om något är så urbota dumt att det inte ens finns något att säga, eller man lyckas göra någonting som absolut inte alls var som man tänkte sig, liksom helt fel.. Det är här frasen kikar in och kirrar jobbet. Det är lite nuff said efter det. Man kan säga ABSOLUT istället om man hellre vill det. Båda fungerar, jag har provat massa gånger.

Ludwig däremot är en liten kameleont när det kommer till att använda speciella fraser. Han delar upp det så pass att man inte reagerar. Eller så säger han det hela tiden, jag har ju så taskigt närminne numer så han kanske säger det tjugo gånger på en timme. Ingen vet.

Regler:

Ni väljer vardera tre ord eller fraser som den andra icke får säga under hela veckan och skriver upp dessa på någon form av lokal anslagstavla. När ni sedan råkar säga något utav dessa ord eller fraser som står på tavlan är det fullt tillåtet att både peka, skratta och eventuellt lite hån. Sedan skriver ni helt enkelt upp detta fatala misstag på anslagstavlan och tro mig under veckans gång kommer pappret att bli fullt med små pinnar och streck. Iallafall under mitt namn. Vad man vinner bör man bestämma innan leken börjar. För allas trevnad.

De ord eller fraser jag icke får säga:

“Men, vad säger du nu för dumt..?” (Används av mig när jag inte förstår vad Ludde säger eller frågar mig. Ganska ofta med andra ord.)

“Okej.. Det var så här..” (Används när jag ska förtälja en fantastisk saga från mitt liv.)

De ord eller fraser som Ludde icke får säga:

“Tror du…” (Tätt följt av frågor så som att man kan fiska där, eller parkera där, eller köpa det där. Du har bott här i sju år, det finns typ sju gator. Come on dude.”)

“Men…” (Används av Ludde när han ska motbevisa mig, tydligen viktigt att ha händerna på höften och köra någon form av vickning på rumpan.)

————

Game on. Bring it. Let´s do this.

Spänningen är sisådär olidlig. Man skulle kunna säga att jag leder på det icke braiga viset.

Hembesök av arbetsterapeut och kommunen, jobbiga grejor

malin sörmlind

Igår var en tung dag.

Ett hembesök med arbetsterapeut samt kommunen var inplanerat för att se över möjligheterna inför ytterligare handikappsanpassning. Min kropp har varit så spänd och nervös i en hel vecka. Sömnen har varit nästintill obefintlig och energin har inte direkt flödat varken in eller ut. Men så var dagen kommen. Jag skulle välkomna dessa människor in i mitt innersta. Min borg, mitt hem, min säkerhetsfilt. Den plats där jag valt att plantera mina rötter, den plats som ser allt det där som jag inte vill att någon skall se. Min säkerhetsfilt i livet. Jag drog en lättnadens suck när kvinnorna som så graciöst stegade in gjorde så med ett leende på läpparna. Jag var så rädd att fadäsen från 2009 skulle upprepa sig. Den upplevelse som gjorde att jag backade tillbaka förra gången trapphiss var uppe för diskussion. Tro mig, ingen ska få ett sådant bemötande som jag fick då. Personen i fråga har bett om ursäkt, ett antal gånger. Men såren och rädslan finns kvar och jag slickar dem fortfarande. Men för att citera Sarah Dawn Finer, I´m moving on.

Jag har varit tvungen att acceptera en hel mängd saker under den här resans gång. Och det tillkommer fler och fler saker ju längre tiden går. Bland annat det faktum att en trappa är livsfarliga saker för mig. Att det inte direkt är en optimal lösning att kasa ner på rumpan precis som att det vore en rutschkana. Inte ens om man säger weeee under tiden. Jag vet, mindblowing! Ner kommer man ju faktiskt alltid, på ett eller annat vis och jag är väldigt uppfinningsrik. Det är upp som är riktigt svårt, energikrävande, tårfyllt och nästintill omöjligt. I dagsläget kan jag inte sitta i soffan, komma på att jag behöver något i badrummet, rusa upp och vara tillbaka på min plats innan reklamen är slut och Dr.Phil drar igång igen. Åh, men jag minns dessa tider, när det var vardagsmat och jag inte uppskattade det. Som jag tog min kropp för given, gång på gång.

Acceptans är ett väldigt svårt och laddat ord för mig, det är ett helt inlägg i sig självt men låt oss sammanfatta det hela med att jag tycker inte om det. Jag har så länge klingat fast vid orden ”att acceptera är att ge upp.” Och i den kampen har jag blivit snöblind, man slåss mot någonting som är så mycket större än du själv.

”Nej. Absolut inte. Jag ska inte ha någon trapphiss. Hell no. Bär mig..? Jag känner att det här är ett fabricerat problem people. Vi har det ju så mysigt när vi tar en paus halvvägs i trappan. Vi hade kunnat ha en matsäck med oss. Ni måste se möjligheterna här! Jag vill inte att en hiss är det första människor ser när de kommer in i vårt hem. Inte ens om de vill ta sig ett provåk.”

Vi vet alla att jag är envis. Vi vet alla att jag är lite för envis. Och ibland balanserar både stolthet, fördom och envishet på toppen av kakan. Jag hade påbörjat resan mot acceptans vad gäller trapphissen inne. Jag förstod att tiden var inne, gott och ont, bra för mig, det här är inte hållbart i längden yaddi yaddi yadda. Men där kom bomben, jag har ju en trappa till. Utanför mitt hus. Fullt synlig för omvärlden. Skit också. Ny mur att försöka ta sig över. Jag tror inte att någon var beredd på min reaktion. Jag var verkligen inte det. Det här är lite jobbigt sa jag innan tårarna började rulla ner för min kind och totalt sabbade min foundation. Direkt började Ludde högt spåna hur man kunde göra för att dölja den, så att den skulle bli vår lilla hemlighet. Nu blev det så verkligt att jag nästan inte fick luft. Om vi lät det här fortlöpa linan ut skulle det bli definitivt. Min fristad där jag inte var sjuk skulle försvinna. Alla förändringar skulle dagligen påminna mig om hur skevt mitt liv blivit utifrån de drömmar jag en gång hade. Är man någonsin redo för det..?

Jag skickade med de båda kvinnorna utskrifter från teambedömningen, som inte direkt är en vacker läsning utan mer påminner om Dostojevskij. Men jag tänkte att det var enklare att de fick läsa i lugn och ro än att jag skulle glömma bort hälften för att jag var nervös och stressad och framförallt för arbetsterapeuten som kanske kan komma med tips och idéer längre fram. Jag kände att vi fick en god relation och framförallt kände jag mig säker i deras närvaro. Det är stort för mig. Ni vet lite we come in peace så där.

Nu ska vi tydligen brevväxla en stund. Fullmakter skall skrivas, beslut skall fattas och jag ska få träffa en snubbe som kan det här med hissar. Och om allt går vägen och det hela beviljas så kanske hissarna har flyttat in på Bolsberget innan höstens kalla vindar når oss. Jag håller alla tummar jag någonsin kan. Bara tänk så mycket energi jag kommer att spara. Och hur många blåmärken jag slipper dölja. Och framförallt, min familj slipper ha en klump av oro i magen. Jag kanske inte slår mig sönder och samman mer.

Jag har iallafall bestämt följande; Jag kommer absolut spela Darth Vaders intro varenda gång jag åker ner och alla vet att jag kommer pimpa min hiss med en blomma och eventuellt.. En silverbricka.

 

Öppet brev till tomten

Hej tomten.

Jag vet att vi har en märklig och smått spänd relation du och jag. Det är delvis mitt fel och jag känner att det kanske är dags att vi talar ut. Jag har ju ändå två små brorsdöttrar nu så det känns som att vi kommer ses lite då och då de närmsta åren och jag vill inte att det ska bli en konstig stämning oss emellan.

Du har alltid, om jag ska vara riktigt ärlig, skrämt skiten ur mig. Du kommer smygandes runt huset när det är mörkt, du bär en plastig mask som inte ens sitter fast ordentligt, du fejkhaltar med en gigantisk illaluktande jutesäck på ryggen och du vill alltid kramas innan man får sin gåva. Det sistnämnda är någonting som jag personligen inte uppskattar. Jag har lite svårt för att vara nära människor som jag inte känner och jag värdesätter mitt egna space. Jag anser att en byteshandel där jag byter en kroppslig kontakt mot en gåva inte är någonting som jag vill utsätta mig för. Det hade nog underlättat om jag hade fått se dig i ögonen, om jag hade fått se ditt riktiga jag. För jag gillar inte när människor bär en mask. Det känns så oärligt på något vis. Men jag tror att du är hur snäll som helst. Verkligen! Jag har bara så svårt att läsa av dig.

Felet som jag tror att jag har gjort och den björntjänst jag har givit mig själv är att jag har gjort så som jag blivit hejad till. Ge tomten en kram Malin, krama tomten, hurrade familjen i kör. Och Malin två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio år log glatt och gjorde som familjen önskade. Gång på gång, år efter år, paket efter paket log hon och gav dig en kram.

Sedan sa jag nej tack men du kan få en high five kompis. Och istället för att se det som att jag gjorde ett val och stod upp för mig själv. Att jag var stolt över det omformade jag känslan till rädsla. Och det har byggts på under nästkommande tjugo år. En tomte på tv och jag känner hur jag vill svimma. Hör jag den frågan; Finns det några snälla barn?! Då vill jag skrika, jag måste gömma mig, helst för alltid.

Och så kan vi ju inte ha det hörru tomten. Vi måste ju bli bundisar du och jag.

Som jag ser det måste vi ta det lite light i början. Vi kanske kan le lite mot varandra och sedan under årens lopp bygga upp detta, ta en kaffe och lära känna varandra. Om en månad anländer du och jag ska göra mitt allra finaste för att inte lyda min instinkt som skriker att jag ska ge dig en blänkare, resa ragg, fräsa och springa och gömma mig under en säng. Och du kanske kan försöka hålla dig ifrån det där som vi talade om tidigare. Byt ut den där illaluktande säcken mot en fräsig dramatenväska, det är bättre för kroppen. Ring innan så tänder vi en lampa så du slipper smyga längs huset och för guds skull, sök läkarvård för haltandet, det kan ju inte vara nyttigt att halta i så många år. De kanske kan laga dig!

Jag tror att om vi hjälps åt, så kan vi nog lösa det här. Det kommer inte att bli enkelt, men det finns hopp för oss.

Ta hand om dig och flyg försiktigt med renarna.

Med vänlig hälsning

Malin Sörmlind

Sex saker som Malin säger….

Det här känns som ett sådant ämne som vi skulle kunna skriva en hel bok om. I min hjärna händer fantastiska saker på en ständig basis. Men man måste flytta lite rundor på saker för att all briljans ska få plats där inne. Jag minns nästan aldrig vad saker heter längre utan min hjärna döper om det till någonting helt annat som känns sjukt logiskt där och då. Jag döper allt som oftast om människor också, helt som jag själv vill. Därför kallar jag ganska ofta människor för Dude, Chefen, Ni, Du eller Maestro.

Ofta leder mina små felsägningar och Kreativa namngivelser till goa skratt och det är lite det som är tanken med hela det här inlägget. Låt mig bjuda er på en smakis av min värld, här levererar jag det första av  förhoppningsvis många inlägg av;

Ska jag göra den naken?
Betydelse: Skall jag ta denna kniv och skära ner kartongen så att den enkelt kan vikas ihop och inte tar lika mycket plats?

Du behöver inte släcka.
Betydelse: Du behöver inte knyta snörena eller dra upp dragkedjan på mina skor.

Jag behöver ha en zippi zippi.
Betydelse: Jag skulle behöva en tröja med en dragkedja.

Är det mumu?
Betydelse: Är detta kokött?

Jag hittar inte eldaren.
Betydelse: Jag hittar inte en tändare eller tändstickor.

Jag tycker inte om platta plommon!
Betydelse: Jag tycker inte om Dadlar.

——-

Lämna gärna en kommentar om du tycker om detta inlägg och vill se fler eller liknande i framtiden!

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.