Skip to main content

Jag så redo att bli mamma

IMG_5361---

 

Ja så här sitter jag nu. Det är söndag, jag har tvättat mitt hår, lagt en ansiktsmask, tagit ett avslappnande bad och tittat på väldigt många avsnitt av Geordie Shore. Så pass många att mina fingrar fortfarande ser ut som russin, fast håret hunnit självtorka. Jag kan inte hjälpa det. Jag är besatt av reality tv. Att se dessa unga människor helt på egen hand bli tokigt berusade av livets alla shots och begå misstag efter misstag för att då lära sig viktiga lärdomar som de kan bära med sig för resten av sitt liv tilltalar liksom modern inom mig på en förbluffande ny nivå. Jag vet inte varför.

Det är också väldigt bra tv att liksom ha på i bakgrunden medans man gör andra saker för när man kommer tillbaka kan man nästan vara säker på att samma människor bråkar fast om en helt ny sak efter en helt annan utekväll. Men det slutar alltid med att alla är vänner igen så man får den där gosiga känslan i magen och det gör mig glad.

 

Den här helgen har jag nog sovit mer än Törnrosa gjorde. Hela förra veckan låg jag hemma med en feber och något som jag så här i efterhand känner igen som urinvägsinfektion. Som njurbarn har man en del sådana per år så man känner inte av dem förrän de är borta nu för tiden. Varenda gång jag vaknade var jag törstig eller hungrig så tillslut kände jag mig som ett spädbarn som vaknade var sjätte timme och behövde omtanke. Eller hur ofta behöver bebisar typ äta..? Jag är så redo att bli mamma, hör ni?!

 

Vi nu är redo inför en ny spännande arbetsvecka och diverse läkarsamtal. Mer om det kommer vid ett annat tillfälle. Nu ska jag stänga ner datorn, släcka mer alla miljoner av myggljus som tänts, packa in mig från altanen och poppa mig lite popcorn innan sängen väntar.

 

Imorgon kommer ett spännande inlägg som jag arbetat på i några dagar. Saker jag önskar att jag hade vetat som sextonåring. Ooooh. Spicy.

Hembesök av arbetsterapeut och kommunen, jobbiga grejor

malin sörmlind

Igår var en tung dag.

Ett hembesök med arbetsterapeut samt kommunen var inplanerat för att se över möjligheterna inför ytterligare handikappsanpassning. Min kropp har varit så spänd och nervös i en hel vecka. Sömnen har varit nästintill obefintlig och energin har inte direkt flödat varken in eller ut. Men så var dagen kommen. Jag skulle välkomna dessa människor in i mitt innersta. Min borg, mitt hem, min säkerhetsfilt. Den plats där jag valt att plantera mina rötter, den plats som ser allt det där som jag inte vill att någon skall se. Min säkerhetsfilt i livet. Jag drog en lättnadens suck när kvinnorna som så graciöst stegade in gjorde så med ett leende på läpparna. Jag var så rädd att fadäsen från 2009 skulle upprepa sig. Den upplevelse som gjorde att jag backade tillbaka förra gången trapphiss var uppe för diskussion. Tro mig, ingen ska få ett sådant bemötande som jag fick då. Personen i fråga har bett om ursäkt, ett antal gånger. Men såren och rädslan finns kvar och jag slickar dem fortfarande. Men för att citera Sarah Dawn Finer, I´m moving on.

Jag har varit tvungen att acceptera en hel mängd saker under den här resans gång. Och det tillkommer fler och fler saker ju längre tiden går. Bland annat det faktum att en trappa är livsfarliga saker för mig. Att det inte direkt är en optimal lösning att kasa ner på rumpan precis som att det vore en rutschkana. Inte ens om man säger weeee under tiden. Jag vet, mindblowing! Ner kommer man ju faktiskt alltid, på ett eller annat vis och jag är väldigt uppfinningsrik. Det är upp som är riktigt svårt, energikrävande, tårfyllt och nästintill omöjligt. I dagsläget kan jag inte sitta i soffan, komma på att jag behöver något i badrummet, rusa upp och vara tillbaka på min plats innan reklamen är slut och Dr.Phil drar igång igen. Åh, men jag minns dessa tider, när det var vardagsmat och jag inte uppskattade det. Som jag tog min kropp för given, gång på gång.

Acceptans är ett väldigt svårt och laddat ord för mig, det är ett helt inlägg i sig självt men låt oss sammanfatta det hela med att jag tycker inte om det. Jag har så länge klingat fast vid orden ”att acceptera är att ge upp.” Och i den kampen har jag blivit snöblind, man slåss mot någonting som är så mycket större än du själv.

”Nej. Absolut inte. Jag ska inte ha någon trapphiss. Hell no. Bär mig..? Jag känner att det här är ett fabricerat problem people. Vi har det ju så mysigt när vi tar en paus halvvägs i trappan. Vi hade kunnat ha en matsäck med oss. Ni måste se möjligheterna här! Jag vill inte att en hiss är det första människor ser när de kommer in i vårt hem. Inte ens om de vill ta sig ett provåk.”

Vi vet alla att jag är envis. Vi vet alla att jag är lite för envis. Och ibland balanserar både stolthet, fördom och envishet på toppen av kakan. Jag hade påbörjat resan mot acceptans vad gäller trapphissen inne. Jag förstod att tiden var inne, gott och ont, bra för mig, det här är inte hållbart i längden yaddi yaddi yadda. Men där kom bomben, jag har ju en trappa till. Utanför mitt hus. Fullt synlig för omvärlden. Skit också. Ny mur att försöka ta sig över. Jag tror inte att någon var beredd på min reaktion. Jag var verkligen inte det. Det här är lite jobbigt sa jag innan tårarna började rulla ner för min kind och totalt sabbade min foundation. Direkt började Ludde högt spåna hur man kunde göra för att dölja den, så att den skulle bli vår lilla hemlighet. Nu blev det så verkligt att jag nästan inte fick luft. Om vi lät det här fortlöpa linan ut skulle det bli definitivt. Min fristad där jag inte var sjuk skulle försvinna. Alla förändringar skulle dagligen påminna mig om hur skevt mitt liv blivit utifrån de drömmar jag en gång hade. Är man någonsin redo för det..?

Jag skickade med de båda kvinnorna utskrifter från teambedömningen, som inte direkt är en vacker läsning utan mer påminner om Dostojevskij. Men jag tänkte att det var enklare att de fick läsa i lugn och ro än att jag skulle glömma bort hälften för att jag var nervös och stressad och framförallt för arbetsterapeuten som kanske kan komma med tips och idéer längre fram. Jag kände att vi fick en god relation och framförallt kände jag mig säker i deras närvaro. Det är stort för mig. Ni vet lite we come in peace så där.

Nu ska vi tydligen brevväxla en stund. Fullmakter skall skrivas, beslut skall fattas och jag ska få träffa en snubbe som kan det här med hissar. Och om allt går vägen och det hela beviljas så kanske hissarna har flyttat in på Bolsberget innan höstens kalla vindar når oss. Jag håller alla tummar jag någonsin kan. Bara tänk så mycket energi jag kommer att spara. Och hur många blåmärken jag slipper dölja. Och framförallt, min familj slipper ha en klump av oro i magen. Jag kanske inte slår mig sönder och samman mer.

Jag har iallafall bestämt följande; Jag kommer absolut spela Darth Vaders intro varenda gång jag åker ner och alla vet att jag kommer pimpa min hiss med en blomma och eventuellt.. En silverbricka.

 

Min hjärna är så pinsam

malin sörmlind, malin, skämmas

Drömhem & Trädgård i Horsaryd är ett sådant ställe där jag blir lycklig bara jag kommer in genom dörren. Fantastisk inredning, blommor i alla färger och former samt en kunnig trevlig kvinna bakom disken. Jag myser lika mycket varenda gång och jag hittar alltid något fint.

I förra veckan var jag där i ett annat ärende, rent arbetsrelaterat. Vi pratade och tjoade en lång stund och under tiden fick hon in en ny leverans. En kund kom in och hon gick iväg för att se till dennes blomsterinspiration. Jag, som är en nyfiken kvinna som väldigt lätt blir uttråkad passar då givetvis på att försöka tjuvläsa följesedeln, jag ville ju veta vad som låg i de bruna kartongerna! Jag lockade med mig en kvinna som också, efter viss övertalning, kände nyfikenheten växa. Vi läste, fnissade som två busiga småbarn och hade himla roligt tillsammans.

Idag fick jag ett mail på facebook. Mailet var från en kvinna, vi har gemensamma vänner men har aldrig träffats. Denna kvinna bor endast ett stenkast ifrån mig här i Mörrum och vi har mailat fram och tillbaka med de två senaste åren. Lite sporadiskt om olika erbjudanden, priser och så vidare. Idag hade hon fått ett brev till mig i sin brevlåda och undrade om hon kunde kika förbi och lämna det. Vi pratade vidare om hur märkligt det var, att livet puttat ihop oss på detta viset, jag menade på att det nog var ödet, äntligen skulle vi ju få ses.

Då möts jag av följande kommentar: Var inte du på Drömhem & Trädgård i förra veckan?

Jo, det var min kumpan. Jag har alltså stått nästan näsa mot näsa med en kvinna jag mailats med under så lång tid och jag visste inte ens om det. det värsta är att jag har inte ens vett nog att skämmas längre. Jag tycker mest att det är sorgligt, underhållande och ganska märkligt. Så nu tänker jag givetvis sälja min hjärna till högstbjudande, rundtur kan erbjudas vid intresse. Tar inte så lång stund.

Min hjärna är så pinsam. Förlåt Rebecca!

En dag med familjen på bankens ägor

Det var en helt vanlig söndags morgon. Solens strålar lirkade sig in mellan gardinerna och hundarna låg och solade på en fläck mitt på golvet. Vi hade precis ätit frukost när Ludwig fick vårkänslor och utbrast att han minsann skulle byta däck på bilen och sedan tvätta den. Han skulle dessutom tvätta av trappan utanför med högtryckstvätten. Han log nöjt. Han var en man med en plan.

Min mamma och pappa har uppfostrat mig väl vad gäller vett och etikett, så givetvis log jag och frågade om jag kunde hjälpa till på något vis. Jag väntade mig att han skulle svara något i stil med, nej älskade fru, vila du! Du behöver dina krafter inför den kommande veckan. Ligg kvar här, se på en film och bara ta det lugnt.

Han svarade inte så.

Innan jag visste ordet av hade jag inte längre några pyjamasbyxor på mig utan jag befann mig utomhus iförd gröna gummistövlar. I min hand hade jag själva skjutdelen på högtryckstvätten och det var nu mitt jobb att få bort smuts och dylikt från den trappa som en månad tidigare bitit mig med sitt ilskna bett.

Hämnden är ljuv om man säger så.

Jag var ganska missnöjd i ungefär tio minuter. Men sedan insåg jag att det var ganska mysigt att lulla omkring där och ta hand om bankens ägor. Ja, alltså ägorna är inte riktigt våra förrän Juli 2029 om man ska vara exakt. Tills dess är vi mest hyresgäster som betalar allt själva. Så där lullade vi omkring, Ludde bytte däck, hundarna solade och jag lyssnade på musik medans jag tvättade trappan. Gick så där, efter ett tag stammade högtryckstvätten då jag inte orkade hålla handtaget inne så länge. Då tog Ludde över och jag gick och la mig på en sten och lyssnade på åttiotalsmusik en stund. Tog en liten powernap och drog igång en sista gång. Dödsryck skulle man kunna kalla det.

Nu sitter jag här i soffan efter ett långt bad. Jag är så trött att jag ser prickar lite överallt, men vi hade det så mysigt idag min lilla familj och jag.

Under kvällen kommer ett otroligt spännande inlägg om en utmaning som jag har kickat igång i samarbete med min grymma sminkpolare molkan.se – Missa inte det!

Jag är både shabby och chic

Jag älskar vita slitna möbler, fesrosa band med vita prickar och bebisblå burkar i plåt. Det smög sig på mig, sakta men säkert. Och innan jag visste ordet av var mitt kök som helt förbytt. Borta var de limegröna underläggen från IKEA och de rostfria burkarna. Nu var det vitt, rosa, blått och lite mer vitt överallt. Alltid färska snittblommor, ljuslyktor och glasburkar med fina band.

Nu vet ju ni inte riktigt detta men det är väldigt olikt mig. Jag har alltid varit en riktig “pojkflicka”. Jag var alltid den där lilla flickan som lekte med vapen, slogs med grabbarna och avskydde att ha klänning. När jag gifte mig 2008 var det tredje gången i mitt liv som jag bar en klänning, på riktigt. Så när jag stod i mitt kök och tittade mig omkring var jag givetvis tvungen att viska ett tyst tihi.

För nu mina damer och herrar är jag här för att erkänna följande:

Jag heter Malin Sörmlind och jag är både lite shabby och chic!

Det visar jag nu med mitt sprillans nya våriga tema. Vad tycker ni vänner, hiss eller diss?

Jag är även nyfiken på vilken stil ni har hemma!

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.