Skip to main content

Första besöket på det inte så handikappanpassade rehabcentret

Igår var jag ju som skrivet i Kristianstad för att träffa en psykolog. Under den kommande veckan skall jag tillbaka till samma ställe tre gånger för att ett team av specialister ska göra en utredning på uppdrag av försäkringskassan om min aktivitetsersättning. Den förnyas från år till år och mina nya handläggare på försäkringskassan kände att de kanske hade tappat bollen lite angående mig, att de inte hört av sig och frågat hur det har gått under detta år med aktivitetsersättning. Jag, som personligen bara tycker att det är bra att de bryr sig och vill se om de kan göra någonting mer för mig och den situation som jag befinner mig tog det hela med ro. Jag ska nu träffa en psykolog, en sjukgymnast, en arbetsterapeut samt en läkare för att prata om hur livet ser ut och hur arbetssituationen ser ut för mig och min arbetsplats.

Igår hade jag alltså mitt möte med psykologen. Jag kommer in igenom porten och möts av tre trappsteg och en hiss för oss handikappade. Jag trängde mig upp med rullstolen och tryckte på den roliga lilla knappen så jag tog mig upp. Lite längre fram stod namnet på rehabcentret och en pil. Jag följde pilen och möttes av denna syn:

Jag vet. Jag kände samma sak. Och det här är inte ens hela trappan.

Jag och PAJ kikade runt men kunde inte se en hiss någonstans så PAJ sprang upp för att fråga. Mycket riktigt, det fanns inget sätt att ta sig upp förutom denna trappa. Jag fullkomligt tappade hakan.

Psykologen kom ut och mötte oss med orden: Jag är bara en inhyrd konsult här, jag visste inte att du var rullstolsbunden. Jag tittade på honom och svarade; Det står i mina papper som du har i din hand att jag är rullstolsBUREN.. Hur vill du göra nu kompis? Jag kan försöka krypa upp om du vill men det är ju kanske inte optimalt.

Han skämdes må ni tro. Den trevliga mannen försvann en stund och kom sedan tillbaka med en kvinna som nästan bugade ner till marken när hon bad om förlåtelse. Till slut fick vi låna ett rum på nedre plan som var ett gym. Jag fick rulla förbi biffiga killar som lyfte vikter. Kändes lite så där.

Samtalet var dock väldigt givande. Vi pratade i över en timme, han bad om ursäkt tre gånger för att han sagt bunden istället för buren och han tyckte att jag var en kul prick med en otrolig positivitet trots sjukdom. Han tyckte att det var bra att jag hade ett sådant stort nät av familj och vänner som hjälpte mig och att de förändringar som skett på min arbetsplats med handikappanpassning visade att min arbetsplats verkligen tagit detta på allvar och det var ett stort plus. Vi pratade även en hel del om fotografi, vi pratade om godis men vi pratade också om de problem som jag har, givetvis. Mitt minne, min allmänna förvirring, den fysiska aspekten och allt sånt smått och gott. Han tyckte att jag hade en otroligt sund inställning och att jag var tapper som tog mig an livet på det sättet trots de eventuella hinder som fanns i min väg. Han sa faktiskt att han såg upp till mig när det kom till den punkten. Då log jag. Vi fick en väldigt bra kontakt samtidigt som vi hörde hur folk tog i från tårna utanför dörren med sina vikter. Han frågade hur min sömn var, om jag hade ett stort sömnbehov. då förklarade jag att jag spelar i en helt egen liga när det gäller sömnbehov. Sedan skrattade vi länge tillsammans.

Han tyckte att fyra timmar nästan var för mycket för mig att arbeta, men eftersom att det var ett stort önskemål från min sida och jag verkade må så bra av mitt arbete så kände han att det var det bästa för mig just nu. Han la en väldigt stark betoning på det sista, just NU. Livet består av mycket mer än att arbeta och sova Malin sa han och log. Ba humbug svarade jag. Jag älskar att jobba och min hobby är att sova. Typ.

När jag åkte hem la jag ut bilden ovan på både instagram, facebook och jag skickade den även till Yvonne som äger FIXA assistans, det bolag som jag använder mig utav med min assistans. Alla hade samma reaktion, de kunde inte tro sina ögon. Personligen så tycker jag att det var märkligt som attan. Man kan ju tycka att ett rehabcenter som försäkringskassan använder sig av borde ha handikappanpassning eftersom att de förmodligen träffar på ganska många.. Handikappade..

Eller är det bara jag som tycker det? Vad tycker du? Lämna gärna din åsikt!

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.