Skip to main content

Hej, här är jag igen…

malin sörmlind

När någon frågar hur jag mår svarar jag nästan alltid samma sak; Trött, men det är okej.. För jag är inte den som vill stå på konsum och prata om mig själv, gå in på detaljer och släppa in människor på mitt innersta. På det som är fel på mig, som det måndagsexemplar jag är.

För när jag mår riktigt dåligt stänger jag ute omvärlden helt. Jag låser in mig i mitt bo och slickar mina djupa sår tills jag tror mig ha kontroll över situationen igen. Då drar jag på mitt pokerface, tar ett djupt andetag och ger mig ut i världen ännu en gång. Med en tjock rustning som skydd. Jag vill inte prata med någon. Och absolut inte om min hälsa. Det spelar egentligen ingen roll vem det är. Folket som genuint bryr sig om mitt välmående eller fäna som flinar bakom min rygg. Alla dras över samma kam tyvärr. Det är nästan som att jag skäms för det. Skäms för att min kropp inte är som alla andras.

Här, på min blogg släpper jag till lite mer. För jag kan formulera mina känslor på ett annat vis i skrift. Jag kan ta tid på mig och fundera ut vilka ord jag vill använda och vad jag vill förmedla. Vilken information jag vill dela med mig av. Det kan jag inte göra i en konversation på konsum. Det här är en trygg zon för mig. En neutral zon där jag kan växla mellan ämnen. Allt handlar inte bara om kroppen, för jag är så mycket mer än demonerna som härjar inuti mig. Här handlar lite om det magiska vi kallar för livet och lite handlar om min briljans.

Truth time:

Hörrni, för en månad sedan somnade foten ganska ordentligt. Mitt under ett möte med en säljare såg jag hur den nästan drog en suck och slappnade av åt höger. Jag blev väldigt förvånad, tog av mig skon och började försöka trycka och vicka den upp och ner. Det var precis som att min kropp glömt bort hur man gjorde. Ingen respons trots att jag kämpade mig blå. Jag väntar fortfarande att den ska vakna från sin tupplur. Att det är lite felkopplingar någonstans som kroppen helt sonika upptäcker och skriker NÄMEN och sen är jag lagad. Läkaren som undersökte mig för någon vecka sedan tyckte att jag skulle kontakta min neurolog för det var väl inte riktigt okej att en fot gör så bara liksom lite spontant. Men nej nej. Jag måste få tro att det är en tillfällig grej. En fix idé kroppen fått, som tonårstrots. Jag måste ge mig själv lite tid att bearbeta det här.

Jag hinner inte med.

Jag hade vant mig vid att inte ha någon känsel. Jag hade vant mig vid att manövrera runt i världen med en klumpig kropp som gör lite som den vill. Jag hade börjat känna mig lite säker på kroppen. Jag hade börjat lära känna den igen. Men att snubbla över sig själv när man står still är en begåvning i sig vänner. Att behöva kasta foten framåt och sedan snabbt dansa sig vidare för att foten bara viker sig är någonting som jag känner är ganska tråkigt i längden. Jag ramlar ganska ofta, det vet vi, så pass ofta att jag nästan inte ens tänker på det längre. Men jag blev rädd på riktigt när jag var en halv sekund ifrån att ramla med huvudet först rakt in i en stenvägg. Ramlade, det gjorde jag. Men jag fick kämpa som ett odjur för att sikta ifrån väggen. Jag hade inte bara mitt huvud att vara rädd om, jag hade två flaskor glutenfri öl till Ludwig som jag gömde i min famn som ett spädbarn. De klarade sig, för de som blev oroliga här. Det var nästan väggen en cm från toppen av min kropp som jag behövde för att få den här aha upplevelsen. PANG som en lavett slog det mig att det här går inte, det är inte värt det. Var inte så förbannat envis jämt, spara din energi. Det är inte meningen att du ska behöva gå och lägga dig strax efter sju på kvällen för att du är utmattad.

Vi vet alla vilket stormigt förhållande jag och min rullstol har. Han älskar mig, men kärleken är knappast besvarad. Det heter hjälpmedel, inte stjälpmedel.. Använd stolen säger människor i min omgivning och då blir jag som ett trotsigt barn. Aldrig i livet säger jag och räcker ut tungan så att ögonbrynen försvinner långt upp i pannan.

Men nu gav jag med mig. Envis och dumhet är snarlika varandra och kan vara svåra att se skillnad på. Men nu var det mitt val och det känns okej för stunden. Jag rullar fram genom livet och hör och häpna, jag kan vara vaken till nio.. Ibland halv tio.

SCORE.

Det är mitt val, de är mina svar, det är mitt liv

Nu har jag suttit i flera dagar och varit lite bitter på mänskligheten. Det är inte snällt att dra alla över en kam men eftersom att jag inte vill hänga ut människor i min omgivning så får jag helt enkelt generalisera det hela lite. Ha lite överseende. Det är en lite mer bitter ton än vad ni är vana vid, men jag känner att jag på något vis måste markera här. Feel free att lämna en kommentar om dina åsikter och tankar kring detta ämne.

Då kör vi.

Människor har en tendens att vara nyfikna. Vi vill stilla vårt begär efter kunskap eller i vissa fall skvaller. Vi googlar, söker över hela facebook, granskar bilder på instagram och ströläser bloggar tills vi har hittat svaret på frågan vi ställt oss. Vi måste veta, vi måste sprida vidare denna information som vi nu har tagit oss tiden att leta fram och vi bara måste ha en åsikt. Mitt i allt detta har många av oss helt tappat all rim och reson av vad vi helt enkelt inte har med att göra. Vad som är privat, den gränsen har suddats ut någonstans längs vägen. Har du dessutom en blogg så menar en del människor att du faktiskt har suddat ut denna gräns helt på egen hand.  Jag får väldigt ofta kommentarer här på bloggen och flera mail i veckan från människor som jag absolut inte känner där de vill veta vilken sjukdom jag har, varför jag är sjuk och vad som har hänt. Såg ni hur den där gränsen för vad som är privat bara suddades ut, mitt framför era ögon.

Poff.

Du kan inte släppa in människor på väl valda delar av ditt liv längre, nej det är inte acceptabelt i dagens samhälle. Vi kräver allt eller inget.

Att bo i en liten småstad där ens föräldrar drivit eget företag i över trettio år gör inte dig direkt anonym, alla känner apan men apan känner ingen. Det finns bara en enda Malin Sörmlind i hela stora vida världen och det gör världen märkligt nog otroligt liten. På både gott och ont. Jag tycker om uppmärksamhet och kan absolut söka mig till den, på mina premisser. Jag uppskattar inte alltid denna uppmärksamhet.

Det jag skriver här på bloggen som har med min kropp att göra är sådant som jag pratat igenom med min familj innan jag publicerar, både make och föräldrar. För även om det är min kropp så rör det också dem i allra högsta grad. De får precis lika många frågor som jag får. Men det är inte deras svar att ge. De är mina och jag vill själv välja vilka jag anförtror mig åt.

Summan av kardemumman är detta;

Om du träffar mig inne på stadens gator eller där jag försöker ta mig fram med rullstolen i en trång klädesaffären så är risken ganska så stor att jag inte vill sitta där och berätta för dig om mina senaste läkarbesök eller om den ovissheten jag och min familj går igenom. Det är i sådana situationer som du får svar som jag har övat på länge. Korta snabba svar utan någon direkt information, meningen brukar börja med en tung suck, för att ladda inför de följdfrågor som nästan alltid kommer. Jag kan konversationen utantill och behöver egentligen inte ens lyssna.

Flera gånger har jag bett PAJ (personlig assistent Jessica) att hålla utkik efter människor som jag kanske känner så att jag kan gömma mig lite snyggt för att jag helt enkelt inte orkar ibland. Jag orkar inte med blickarna, jag orkar inte bli intervjuad och i sin tur bli påmind om att livet inte riktigt blev som jag hade tänkt.

Och för guds skull, titta inte rakt in i mina ögon för att sedan vandra ner med din blick på min rullstol för att direkt efter det ge mig ett litet försiktigt leende som att du antingen tycker synd om mig där jag sitter, eller att du är lättad över att du slipper sitta där. Det händer, tro det eller ej, ganska ofta och jag får bita mig otroligt hårt i tungan för att inte fråga om du kanske vill ta en liten åktur eller två. För om du är sugen kan du få låna mitt vrålåk precis när du vill. Så du kan få känna de granskande blickarna. Så att du kan få känna att du är i vägen lite hela tiden och känna på hur det känns att bli ännu mer handikappad än du redan är för att du inte kan ta dig fram i en stad full av små backar, jobbig kullersten och trappor. Så att du får känna på hur det känns att två människor, helt främmande för dig, tar tag i din rullstol och lyfter in dig i den affär eller restaurang som du gärna vill besöka. Har du inte känt dig liten innan, så gör du det då. Men om du vill så kan jag mer än gärna ge dig ett försiktigt litet leende. Då kanske det känns lite lättare.

Missförstå mig inte. Jag kan absolut förstå att du kanske tycker synd om mig och det är ju faktiskt ganska fint av dig att du kan känna sådana känslor för en annan människa i det smått egoistiska klimat vi verkar leva i. Men nu kommer dagens stora hemlighet. Är du beredd..?

Det hjälper inte mig att du tycker synd om mig, jag mår inte bättre av det. Det ger inte mig styrka att orka ta mig fram.

Jag vet. Du tänkte kanske inte på det. Men det kommer du göra från och med nu. Mitt tips är som följer; Säg istället någonting som peppar mig, som gör mig glad och som får mig att skratta. Då har vi garanterat en trevligare stund tillsammans.

Frågor på detta kompisar..?

Det heter hjälpmedel, inte stjälpmedel

Ibland måste man se sig i spegeln och berätta för sig själv att det heter hjälpmedel och inte stjälpmedel. Jag har en hel drös med olika saker som ska hjälpa mig i vardagen men jag har på något vis alltid tyckt att det är… Pinsamt att använda dem.. Att jag klarar det själv, att jag ska klara det av egen styrka och vilja. För det gör alla andra.

Men igår satte jag mig ner och det slog mig plötsligt att även om jag använder mina hjälpmedel så är det fortfarande jag som gör det, av egen kraft och styrka. Och det är inte pinsamt att behöva hjälp. Det är starkt att erkänna att man behöver hjälp. Som en blixt slog ner rakt i min hjärna. Helt plötsligt blev allt kristallklart.

Skit i alla andra, alla har inte samma förutsättningar och du måste se till dig själv först.

Varför nästan smyga längs väggarna, bli onödigt trött och nästintill blå i ansiktet för att sätta den ena foten framför den andra och överhuvudtaget hålla balansen de dagarna som kroppen verkligen inte lyder och demonerna tror att de vinner. Varför ta ut mer energi än nödvändigt, varför inte spara den energin till de saker som jag verkligen vill göra.  Jag älskar mitt jobb, att fotografera är det roligaste jag vet och jag har handikappanpassat mitt arbete i den mån som det går. Det är inga problem på den fronten och kunderna behöver aldrig fundera på hur jag ska klara av mitt arbete.

Min farmor säger alltid;

Det är ingen som ser hur eller hur länge du har gjort någonting, de ser bara slutresultatet.

Och jag levererar aldrig någonting som inte är av 100% kvalitet. Jag är trött på kvällen efter en fotografering, men jag somnar alltid med ett leende på mina läppar då jag vet att jag givit mitt allt. Om inte Ludde snarkar. Då ler ingen.

Så det var med stor stolthet i rösten som jag svarade ett rungande ja när Ludde försiktigt frågade om jag ville ha stolen idag. Han blev förvånad och glad. Jag såg i hans ögon att han nu visste att jag äntligen hade förstått vad min kropp behöver. Jag är fortfarande grym, nu orkar jag bara vara grym lite längre.

I´m here, I´m handicapable –  Get used to it.

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.