Skip to main content

Adapt or die ni vet

Malin Sörmlind, tid

Tid..

Om du frågar tio personer så tror jag att nio utav dem skulle svara dig att de önskar att dygnet hade fler timmar. Bara några till! Fast om man spånar vidare på det så tror jag att kanske sju utav de nio personerna skulle använda den extra tiden till att proppa på med nya saker som de vill hinna med. Typ.

Jag säger inte att det är fel. En gång i tiden var jag också en flitig liten myra som med exakt precision fyllde mina dagar med måsten, intressen och nöjen. Non stop från morgon till kväll. Men sedan fick jag en kalldusch och tvingades att anpassa mig till ett nytt sätt att leva. Adapt or die ni vet.

Grundprincipen är densamma hos alla människor. Kort sagt, man har en viss mängd energi att fördela ut på dygnets alla timmar och när den är slut är det najtinajt. Ta sedan i beaktning att alla har olika förutsättningar, olika återhämtningstid och alla har inte samma startsumma av energi. Alltså, om du inte hinner återhämta dig, så har du mindre mängd energi att arbeta med nästkommande dag.

I mitt fall tar allt en otrolig mängd energi. Varenda andetag, varenda rörelse, varenda tanke skopas ur en hink av energi och det var länge sedan den hinken var full. Jag minns inte ens en tid då hinken var hel. Nej nu är den full av hål i varierande storlekar som energin bara sipprar ut ur i ett jämt flöde och jag har försökt att både limma och plåstra om min lilla hink. Det är omöjligt. Så utöver den energi som förbrukas genom rörelser och dylikt läcker hinkfan också. Adapt or die.

Om man inte lever i det så tror jag inte att man någonsin kan relatera. Ränderna går aldrig riktigt ur så jag är fortfarande en arbetsnarkoman, man skulle också kunna säga att jag är hörselskadad/envis för ni ska inte tro att jag lyssnar på min kropp alla gånger. En hörselskadad/envis tidvis korkad handikappad kvinna mot världen. Kroppen säger stopp, vädjar att jag ska lugna ner mig och jag säger schhh talk to the hand miss brain. Jag måste bara hinna med det här, detta och kanske det här också innan jag går hem. Kom igen nu, var ingen partypooper. Alla andra är ju med!

Det kan vara så att jag senare blir bestraffad många gånger om, att kroppen tar ut sin hämnd men det tänker jag aldrig erkänna. Tårar kan man torka bort. Poff! Inga bevis.

Jag arbetar fyra timmar om dagen, men jag gör allt jag kan för att pressa in fem eller nittio timmar inuti de fyra timmarna. Alla som är begåvade inom det matematiska ser ju direkt att den ekvationen inte går ihop alls. Fyra timmar som jag tillsammans med försäkringskassan, diverse läkare, psykologer, arbetsterapeuter, sjukgymnaster och gemensamt folk och fä bestämt är toppen av berget, mer än så går inte för mig och det får jag acceptera. Adapt or die. Summan av kardemumman är att när min arbetsdag är slut är jag också det. Slut som artist, på återseende, hej svejs. Det tar ofta en halvtimme av tystnad innan hjärnan är ikapp och jag kan ge mig på någonting gigantiskt svårt som att handla lite påfyllnad till kylskåpet. Sedan far jag hem, vilar, plockar, lagar mat och inväntar Ludde. När han är hemma och vi har ätit handlar det egentligen bara om att varva ner och försöka hålla sig vaken en liten stund innan man sedan går till sängs för att vakna upp till samma karusell igen. Jag minns att en psykolog en gång frågade mig om det var så mitt liv så ut och om jag var nöjd med det. Och jag svarade honom att jag älskar mitt jobb, mina arbetskamrater och det sociala som mitt arbete innehåller, så länge jag orkar är det så här jag väljer att spendera mina dagar. Fördela min tid.

Jag har den ofantliga turen att vara omringad av vänner och familj som har en otrolig förståelse för min situation. Kravlösa relationer fulla av kärlek och omtanke. De vet om att jag ibland behöver avboka med kort varsel och skulle aldrig få för sig att ge mig dåligt samvete för att min kropp inte orkar med. Det är ju inte direkt självvalt och det tjänar ingenting till att jag ska må dåligt i både kropp och själ för att jag inte kan. Så pass förstående människor måste man vara rädd om och jag gör mitt bästa för att visa dem min ofantliga uppskattning. Jag hoppas att de vet hur mycket de betyder för mig.

Tid är ett värdefullt ord, framförallt när man inser hur ömtåligt och flyktigt ett ögonblick är. Jag försöker ta vara på dessa ögonblick och leva för livet. För om man tar in hela utsikten, så är världen bitvis en magiskt vacker plats full av äventyr, skratt, kärlek, relationer och glädje. Okej, den är inte så värst handikappanpassad än, men jag är en fena på att krypa. Adapt or die ni vet.

Sex saker som Malin säger….

Det här känns som ett sådant ämne som vi skulle kunna skriva en hel bok om. I min hjärna händer fantastiska saker på en ständig basis. Men man måste flytta lite rundor på saker för att all briljans ska få plats där inne. Jag minns nästan aldrig vad saker heter längre utan min hjärna döper om det till någonting helt annat som känns sjukt logiskt där och då. Jag döper allt som oftast om människor också, helt som jag själv vill. Därför kallar jag ganska ofta människor för Dude, Chefen, Ni, Du eller Maestro.

Ofta leder mina små felsägningar och Kreativa namngivelser till goa skratt och det är lite det som är tanken med hela det här inlägget. Låt mig bjuda er på en smakis av min värld, här levererar jag det första av  förhoppningsvis många inlägg av;

Ska jag göra den naken?
Betydelse: Skall jag ta denna kniv och skära ner kartongen så att den enkelt kan vikas ihop och inte tar lika mycket plats?

Du behöver inte släcka.
Betydelse: Du behöver inte knyta snörena eller dra upp dragkedjan på mina skor.

Jag behöver ha en zippi zippi.
Betydelse: Jag skulle behöva en tröja med en dragkedja.

Är det mumu?
Betydelse: Är detta kokött?

Jag hittar inte eldaren.
Betydelse: Jag hittar inte en tändare eller tändstickor.

Jag tycker inte om platta plommon!
Betydelse: Jag tycker inte om Dadlar.

——-

Lämna gärna en kommentar om du tycker om detta inlägg och vill se fler eller liknande i framtiden!

Tankar om min gbp-operation

 Kvällen är ung för en del men för mig är det nästan midnatt. Jag sitter här i min soffa och har bett Ludde om att få vara ensam en liten stund. Han är tio meter bort, inne i kontoret och dörren är öppen mellan rummen men jag kan inte se honom så det räknas som egentid.

Tidigare ikväll satt jag och gjorde en resa bakåt i tiden på mitt instagramkonto. Jag vandrade till hösten 2011, några månader innan min gbp-operation. Min första tanke när jag såg bilderna var att jag såg så sorgsen ut i ögonen. Men, det var jag ju inte. Jag var alltid väldigt trygg med mig själv i min övervikt. Jag började äta kortison vid fyra års ålder för en kronisk njursjukom, jag vet, någon har dött i min genpool, och jag åt höga doser av de vita små tabletterna i över tio år.

Därav de gulliga hamsterkinderna som jag totalt rockade by the way.

Jag var aldrig den som gömde mig när kameran kom fram. Jag var aldrig den som stannade hemma. Jag var aldrig den som tog åt mig av gliringar och kommentarer och jag var aldrig den som gick hem med en kille bara för att han valde mig.

Tog någon fram en kamera stod jag längst fram, ville någon hitta på någonting var jag alltid först med att hoppa på tåget, var någon elak så log jag och gav dem en slängpuss och gick jag hem med någon så var det alltid vi som valde varandra.

Min övervikt var inte ett problem för mig rent psykiskt, den var en del av mig och hade varit det så länge att jag inte ens reflekterade över att jag var stor. Jag var bara jag. Malin, en glad tjej med ett stort hjärta, skinn på näsan som alltid var den som fick människor att skratta.

Efter en röntgen 2010 visade sig att jag hade fyra diskbråck i ländryggen. Jag veeeet, någon har spytt och dött i min genpool. Jag fick ett val där och då av min läkare, steloperera ryggen eller göra en gastric bypass för att lätta på bördan.

Jag gjorde alltså inte operationen för att jag skulle bli snygg och snärt utan för hälsans skull. Och jag vet att det är en del som har både frågat rakt ut men också viskat längs väggarna så en gång för alla vill jag säga, Nix pix maestro. Jag har inte betalt min operation själv, som en plastikoperation, landstinget ville ta den notan och jag ville inte vara ouppfostrad och otacksam.

Jag var skeptisk till en operation, det skall jag erkänna. Jag hade nämligen varit och nosat på operationen en gång tidigare flera år innan men tackade då nej. Döm om min förvåning när läkaren jag träffat då skrivit en liten notis att om jag valde att komma tillbaka i framtiden så skulle jag få förtur eftersom att jag redan hade väntat en gång. Så jag bestämde mig för att göra operationen. Själva ingreppet, dagarna som följde och året som sedan gick är en helt annan historia som jag kan förtälja en annan gång om ni så önskar.

Summan av nejlikan är att jag är nöjd, det har jag alltid varit. Det är först när jag ser bilder som den här ovan som jag reflekterar över vilken resa jag har gjort. Det har inte varit en dans på rosor direkt och jag kan bli rosenrasande på människor som tror att en operation är en snabb lösning på ett långvarigt problem. För så är verkligen inte fallet. Det är blod, svett, dumpningar och tårar.

Det viktiga är dock detta;

Jag må ha gått ner en hiskelig massa kilo, över sextio stycken för att vara lite mer specifik. Men mitt hjärta är kvar på 135 kilo och det är fullt av kärlek till de människor som finns i min omgivning. Jag är fortfarande jag, det är bara det att jag väger lite mindre nu.

Nytt år – Nya möjligheter!

Som ni ser har det skett en ganska kraftig förändring här inne. Alla gamla inlägg är borta och vi börjar nu om från noll. 2011 var inte direkt mitt bästa bloggår och jag funderade till och med på att kasta in handduken och låtsas som att det regnade.

Men vem försöker jag lura. Jag älskar ju att blogga. Att visa er vad jag sysslar med om dagarna och låta er följa med mig när jag försöker sätta mina avtryck där ute i den stora världen.

Så ett av mina nyårsförhoppningar, jag tror inte på löften, jag får så skjut dåligt samvete när jag bryter dem en kvart senare, så förhoppningar – är att jag 2012 ska hitta tillbaka till min skrivarglöd, hitta tillbaka till ritualen att sitta ner och skriva några rader, visa er mina bilder och få respons.

2011 var ett grymt år för mig rent professionellt. Jag kämpade som en dåre och den där stenen började så sakta röra på sig upp för den långa backen. Det är riktigt roligt att mitt namn börjar spridas där ute och att så många människor kontaktar mig för fotojobb. Både företag och privatpersoner. Jag längtar som en tok efter att få börja arbete igen!

Rent privat så var det ett turbulent år. Lite sjukhusvistelser, någon njursten och en himla massa modifastande. 2011 kommer jag nog se tillbaka på och minnas hur hungrig jag var hela tiden och hur gärna jag bara ville tugga lite. Varför alla dessa pulverdieter undrar ni nu?

Jo, den 12 december genomgick jag en gastric bypass. Inte för att jag mådde dåligt över att jag var rund och god som en kokosboll. Det har jag varit i hela mitt liv efter alla år med kortison. Det handlade mer om min rygg och mina ben, min kropp orkade inte bära mina 125 kilo. Så i samråd med min läkare gick jag med på att ta den här chansen. För min kropps skull. Är det någon som vill veta mer om hela upplevelsen så hojta till i kommentarerna, det är en ganska rolig historia.

Nu har jag tappat tjugo kilo och försöker lära mig vad mätt är. Hur det känns och om man är mätt när man rapar. Jag fattar ingenting. Återigen, kortison sedan 4 års ålder. Man blir aldrig mätt då. Aldrig.

Nu vänner – siktar vi in oss på ett otroligt händelserikt och bloggfyllt år.

Välkomna till 2012 och MalinSörmlind.se/blogg. Här kommer det hända grejor!

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.