Skip to main content

Tankar om min gbp-operation

 Kvällen är ung för en del men för mig är det nästan midnatt. Jag sitter här i min soffa och har bett Ludde om att få vara ensam en liten stund. Han är tio meter bort, inne i kontoret och dörren är öppen mellan rummen men jag kan inte se honom så det räknas som egentid.

Tidigare ikväll satt jag och gjorde en resa bakåt i tiden på mitt instagramkonto. Jag vandrade till hösten 2011, några månader innan min gbp-operation. Min första tanke när jag såg bilderna var att jag såg så sorgsen ut i ögonen. Men, det var jag ju inte. Jag var alltid väldigt trygg med mig själv i min övervikt. Jag började äta kortison vid fyra års ålder för en kronisk njursjukom, jag vet, någon har dött i min genpool, och jag åt höga doser av de vita små tabletterna i över tio år.

Därav de gulliga hamsterkinderna som jag totalt rockade by the way.

Jag var aldrig den som gömde mig när kameran kom fram. Jag var aldrig den som stannade hemma. Jag var aldrig den som tog åt mig av gliringar och kommentarer och jag var aldrig den som gick hem med en kille bara för att han valde mig.

Tog någon fram en kamera stod jag längst fram, ville någon hitta på någonting var jag alltid först med att hoppa på tåget, var någon elak så log jag och gav dem en slängpuss och gick jag hem med någon så var det alltid vi som valde varandra.

Min övervikt var inte ett problem för mig rent psykiskt, den var en del av mig och hade varit det så länge att jag inte ens reflekterade över att jag var stor. Jag var bara jag. Malin, en glad tjej med ett stort hjärta, skinn på näsan som alltid var den som fick människor att skratta.

Efter en röntgen 2010 visade sig att jag hade fyra diskbråck i ländryggen. Jag veeeet, någon har spytt och dött i min genpool. Jag fick ett val där och då av min läkare, steloperera ryggen eller göra en gastric bypass för att lätta på bördan.

Jag gjorde alltså inte operationen för att jag skulle bli snygg och snärt utan för hälsans skull. Och jag vet att det är en del som har både frågat rakt ut men också viskat längs väggarna så en gång för alla vill jag säga, Nix pix maestro. Jag har inte betalt min operation själv, som en plastikoperation, landstinget ville ta den notan och jag ville inte vara ouppfostrad och otacksam.

Jag var skeptisk till en operation, det skall jag erkänna. Jag hade nämligen varit och nosat på operationen en gång tidigare flera år innan men tackade då nej. Döm om min förvåning när läkaren jag träffat då skrivit en liten notis att om jag valde att komma tillbaka i framtiden så skulle jag få förtur eftersom att jag redan hade väntat en gång. Så jag bestämde mig för att göra operationen. Själva ingreppet, dagarna som följde och året som sedan gick är en helt annan historia som jag kan förtälja en annan gång om ni så önskar.

Summan av nejlikan är att jag är nöjd, det har jag alltid varit. Det är först när jag ser bilder som den här ovan som jag reflekterar över vilken resa jag har gjort. Det har inte varit en dans på rosor direkt och jag kan bli rosenrasande på människor som tror att en operation är en snabb lösning på ett långvarigt problem. För så är verkligen inte fallet. Det är blod, svett, dumpningar och tårar.

Det viktiga är dock detta;

Jag må ha gått ner en hiskelig massa kilo, över sextio stycken för att vara lite mer specifik. Men mitt hjärta är kvar på 135 kilo och det är fullt av kärlek till de människor som finns i min omgivning. Jag är fortfarande jag, det är bara det att jag väger lite mindre nu.

Som en majestätisk manet

Imorgon är det ett år sedan jag gjorde min gastric bypass. Ett helt år har gått men det känns som att det var i förra veckan. Det har gått så otroligt fort, blink blink och så har det liksom svoschat förbi. Skrämmande.

Inatt drömde jag att jag fick otroligt ont i min mage. Så pass ont att jag tillslut fick åka in till akuten och undersöka det hela. Väl där inne hade jag så ont att jag låg och kved, precis som att jag skulle föda ett barn.

Undersökningar gjordes och det beslutades att jag skulle opereras, dock oklart varför. Jag var givetvis vaken under operationen också och fick spana in det hela på en tuff TV ovanför mitt huvud där jag låg på en svinhård planka typ.

Döm om allas förvåning när de inte alls hade gjort en gastric bypass på mig. Nej nej nej, de hade helt sonika bara plockat ut hela min magsäck. Så allt som jag hade stoppat i mig det senaste året låg där inuti min kropp, helt fritt. Som en stor pool. Makaroner simmade runt så fridfullt och en bit isbergssallad kom svävande som en majestätisk manet.

Kirurgen svimmade av chock, sköterskorna skrek av skräck och jag konstaterade att vi har ätit väldigt mycket falukorv och att jag måste tugga maten mer innan jag sväljer den.

Drömmar alltså.

Fyrtioåtta kilo senare

Oj oj oj, ni må tro att jag fick en chock när jag såg bilden till vänster. Jag satt och gick igenom lite bilder från de bröllop som jag hade äran att föreviga år 2011 och såg en jättefin bild från ett bröllop i augusti. Bilden är tagen utför kyrkan när brudparet kom ut. Jag började granska bilden lite närmare och tänkte att nej, det här minns inte jag. Det här måste vara en av BTS-bilderna som assistenten tog. Vänta, vem är det där som står i den blå klänningen med det stora objektivet…?

DET ÄR JU JAG skrek jag så högt att Kerstin vaknade och sprang iväg. Ludwig såg oförstående på mig och gjorde någon form av grimas. Jag vinklade skärmen så att han kunde se och jag gapade så stort att en lastbil hade kunnat vända inuti min mun där och då.

Sedan satt vi där tysta en stund. Ludde med sin grimas och jag med min öppna mun. Total tystnad. Tills jag gjorde ett “kan du hajja eller”-ljud och väntade på någon form av respons.

Vi har ju pratat om det här innan, jag ser fortfarande inte att jag har gått ner så här mycket i vikt.  48 kilo nu, hell yes. (!) Okej jag ser det om någon tar en bild på mig och visar mig, men jag ser fortfarande inte det i spegeln. En högst märklig känsla kompisar.

Jag har femton kilo tills läkarna har bestämt att jag är.. “Klar”, eller vad man ska säga. Och jag kämpar på här. Äter, tränar och lever. Hur många gånger som helst. Men jag har inte bråttom, det får ta den tid som det tar, den tid min kropp behöver. Men att tappa 48 kilo på nio månader är inte så illa pinkat ändå.

Nej baskemig, jag har varit duktig!

Det här med att inte se

Nu är det snart fyra månader sedan jag gjorde min gastric bypass.  Jag har inte haft svårt att vänja mig vid små portioner eller att äta på regelbundna tider. Det jag har otroligt svårt att vänja mig vid är människors reaktioner. Saker som “halva du är ju borta”, “det är ju nästan ingenting kvar av dig”, “va fin du börjar bli” och min absoluta favorit – “Va fin du har blivit.”

Jag vet ju att de inte menar någonting illa, att de bara vill peppa mig vidare på denna livslånga väg. Men den sista kommentaren får mig helt ärligt att känna mig som att jag har sett ut som Fjants mamma i tjugo år. Att jag har varit ett träsktroll som nu börjar kamma sig lite smått.

Det räcker med – Va fin du är Malin! Klart. Inget börjar bli, blivit eller snart.

Men här kommer det största  problemet.

Jag ser inte någon skillnad själv. Jag känner skillnad, men jag ser det inte.

Hjärnan hinner inte med när det går så här fort, jag har gått ner 35 kilo på fem månader. Jag vet, det är helt amazing. Men jag blir galet frustrerad över att jag inte kan se det i spegeln. Har de där kilona enbart suttit på min rumpa? Jag förstår faktiskt inte att landstinget inte kräver att man talar med en psykolog minst en gång efter en sådan här operation. För i mitt fall så är det hjärnan som bråkar. Okej, den är allmänt märklig och lite konstig hela tiden, men det är hjärnan som säger till mig att åh nu åt du två potatisar Malin, du har förstört hela operationen nu. Du kan lika gärna äta mer nu. Allt är ändå förstört. Men det logiska i mig säger att du är mätt nu Malin, det räcker. Jag vill poängtera att jag inte äter för mycket. Jag äter precis så som jag och dietisten kommit överens om.

Men hjärnan alltså. Vilket skit.

Äntligen har vi ett gästrum igen!

Sitter här i soffan med laptopen i knät. På tv´n visas filmen Holiday som är en av mina personliga favoriter. Jag har gosat ner mig med massor av kuddar och det är katter precis överallt.

Idag har vi ordnat och fixat i det rum som först gick under smeknamnet “Barnkammaren”. Efter det kallades det för “datarum”, sen blev det klädkammare. De senaste månaderna har det enbart kallats för skrotrummet. Det har varit ett sånt där rum där man ställt saker som man inte vet vart man ska ha, eller sådant som man inte orkar dra till tippen precis just nu denna sekund.

Tre tappra krigare gav sig in med en dammvippa och en rulle med svarta sopsäckar. En försvann ner till tvättstugan och de andra två gick varsamt genom varenda pryl i det lilla rummet och ställde det på en ny fin plats. Bokhyllor slängdes från balkongen ner på grusplanen och las i skjulet tills imorgon.

Flera timmar och många vilopauser senare så vart det äntligen klart. Vi har nu ett gästrum och det är också otroligt vuxet. Aldrig mer skrotrum säger jag! Känner mig otroligt nöjd med dagen och vad vi åstadkom. Imorgon ska vi ge oss på att dansa ut julen.

Vad jag har lärt mig idag?

Människor måste tro att vi är sjukt smarta för vi har otroligt många böcker. De flesta är Ludwigs. Nu vill jag nästan köpa en fin bokhylla så att jag kan ha dem i vardagsrummet. Jag vill inte behöva dra upp alla gäster en våning för att visa hur många böcker vi äger. Det blir så himla skrytigt. Bättre att låta böckerna tala för sig själva i vardagsrummet. Eller jag vet inte, det kanske bara är jag som blir imponerad när jag kommer hem till någon som har många böcker?

På gbp fronten idag har vi fått lära oss att om Malin inte äter på rätt tid så blir hon ganska otrevlig.

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.