Skip to main content

En titt i backspegeln

20130821-231544.jpg

Ibland behöver man ta en titt i backspegeln för att se hur långt man har kommit och hur hårt man har kämpat. De två översta bilderna är från oktober 2011, min maxvikt.

De två understa är nutid. Det finns nu sjuttio kilo mindre av det skal jag bär. Men jag är fortfarande samma tjej där inne, där det räknas. Jag är stolt över den resa jag har gjort och de resultat jag har uppnått, men det är inte över ännu. Det är ett livslångt åtagande och jag ser fram emot det. För nu förstår jag sambandet, jag förstår hur, vad och varför jag måste äta och röra på mig. Det var min kloka fru Hanna som fick mig att inse. Och efter det blev allt plötsligt så logiskt och självklart. Mat är inte längre en fiende. Mat är inte längre en tröst i nattens mörka timmar. Mat är välsmakande, njutbart bränsle. Som kortisonbarn, som ätit höga doser sedan väldigt tidig ålder blev mat en snabbt en vän, en tröst och sedan, en livslång fiende som jag avskydde mer än allt annat. Det har varit det svåraste jag gått igenom. Att släppa alla gamla känslor inför mat och lära mig på nytt. Mat blev en ny bekantskap och sedan växte relationen till en vänskap. Jag håller mig fortfarande på min kant, men det blir bättre och bättre.

Förlåt för mitt nattliga svammel, men jag kände att jag ville lufta ämnen lite då jag väldigt sällan pratar om min viktnedgång, operationen eller känslorna efteråt. Har du några frågor är du mer än välkommen att ställa dem antingen här eller på mail så kan jag göra ett samlat inlägg.

Det kanske sitter någon som funderar på en operation där ute och kan jag på något vis hjälpa, så är det något jag mer än gärna gör.

Slut på svammel. God natt! <3

Tankar om min gbp-operation

 Kvällen är ung för en del men för mig är det nästan midnatt. Jag sitter här i min soffa och har bett Ludde om att få vara ensam en liten stund. Han är tio meter bort, inne i kontoret och dörren är öppen mellan rummen men jag kan inte se honom så det räknas som egentid.

Tidigare ikväll satt jag och gjorde en resa bakåt i tiden på mitt instagramkonto. Jag vandrade till hösten 2011, några månader innan min gbp-operation. Min första tanke när jag såg bilderna var att jag såg så sorgsen ut i ögonen. Men, det var jag ju inte. Jag var alltid väldigt trygg med mig själv i min övervikt. Jag började äta kortison vid fyra års ålder för en kronisk njursjukom, jag vet, någon har dött i min genpool, och jag åt höga doser av de vita små tabletterna i över tio år.

Därav de gulliga hamsterkinderna som jag totalt rockade by the way.

Jag var aldrig den som gömde mig när kameran kom fram. Jag var aldrig den som stannade hemma. Jag var aldrig den som tog åt mig av gliringar och kommentarer och jag var aldrig den som gick hem med en kille bara för att han valde mig.

Tog någon fram en kamera stod jag längst fram, ville någon hitta på någonting var jag alltid först med att hoppa på tåget, var någon elak så log jag och gav dem en slängpuss och gick jag hem med någon så var det alltid vi som valde varandra.

Min övervikt var inte ett problem för mig rent psykiskt, den var en del av mig och hade varit det så länge att jag inte ens reflekterade över att jag var stor. Jag var bara jag. Malin, en glad tjej med ett stort hjärta, skinn på näsan som alltid var den som fick människor att skratta.

Efter en röntgen 2010 visade sig att jag hade fyra diskbråck i ländryggen. Jag veeeet, någon har spytt och dött i min genpool. Jag fick ett val där och då av min läkare, steloperera ryggen eller göra en gastric bypass för att lätta på bördan.

Jag gjorde alltså inte operationen för att jag skulle bli snygg och snärt utan för hälsans skull. Och jag vet att det är en del som har både frågat rakt ut men också viskat längs väggarna så en gång för alla vill jag säga, Nix pix maestro. Jag har inte betalt min operation själv, som en plastikoperation, landstinget ville ta den notan och jag ville inte vara ouppfostrad och otacksam.

Jag var skeptisk till en operation, det skall jag erkänna. Jag hade nämligen varit och nosat på operationen en gång tidigare flera år innan men tackade då nej. Döm om min förvåning när läkaren jag träffat då skrivit en liten notis att om jag valde att komma tillbaka i framtiden så skulle jag få förtur eftersom att jag redan hade väntat en gång. Så jag bestämde mig för att göra operationen. Själva ingreppet, dagarna som följde och året som sedan gick är en helt annan historia som jag kan förtälja en annan gång om ni så önskar.

Summan av nejlikan är att jag är nöjd, det har jag alltid varit. Det är först när jag ser bilder som den här ovan som jag reflekterar över vilken resa jag har gjort. Det har inte varit en dans på rosor direkt och jag kan bli rosenrasande på människor som tror att en operation är en snabb lösning på ett långvarigt problem. För så är verkligen inte fallet. Det är blod, svett, dumpningar och tårar.

Det viktiga är dock detta;

Jag må ha gått ner en hiskelig massa kilo, över sextio stycken för att vara lite mer specifik. Men mitt hjärta är kvar på 135 kilo och det är fullt av kärlek till de människor som finns i min omgivning. Jag är fortfarande jag, det är bara det att jag väger lite mindre nu.

Som en majestätisk manet

Imorgon är det ett år sedan jag gjorde min gastric bypass. Ett helt år har gått men det känns som att det var i förra veckan. Det har gått så otroligt fort, blink blink och så har det liksom svoschat förbi. Skrämmande.

Inatt drömde jag att jag fick otroligt ont i min mage. Så pass ont att jag tillslut fick åka in till akuten och undersöka det hela. Väl där inne hade jag så ont att jag låg och kved, precis som att jag skulle föda ett barn.

Undersökningar gjordes och det beslutades att jag skulle opereras, dock oklart varför. Jag var givetvis vaken under operationen också och fick spana in det hela på en tuff TV ovanför mitt huvud där jag låg på en svinhård planka typ.

Döm om allas förvåning när de inte alls hade gjort en gastric bypass på mig. Nej nej nej, de hade helt sonika bara plockat ut hela min magsäck. Så allt som jag hade stoppat i mig det senaste året låg där inuti min kropp, helt fritt. Som en stor pool. Makaroner simmade runt så fridfullt och en bit isbergssallad kom svävande som en majestätisk manet.

Kirurgen svimmade av chock, sköterskorna skrek av skräck och jag konstaterade att vi har ätit väldigt mycket falukorv och att jag måste tugga maten mer innan jag sväljer den.

Drömmar alltså.

Fyrtioåtta kilo senare

Oj oj oj, ni må tro att jag fick en chock när jag såg bilden till vänster. Jag satt och gick igenom lite bilder från de bröllop som jag hade äran att föreviga år 2011 och såg en jättefin bild från ett bröllop i augusti. Bilden är tagen utför kyrkan när brudparet kom ut. Jag började granska bilden lite närmare och tänkte att nej, det här minns inte jag. Det här måste vara en av BTS-bilderna som assistenten tog. Vänta, vem är det där som står i den blå klänningen med det stora objektivet…?

DET ÄR JU JAG skrek jag så högt att Kerstin vaknade och sprang iväg. Ludwig såg oförstående på mig och gjorde någon form av grimas. Jag vinklade skärmen så att han kunde se och jag gapade så stort att en lastbil hade kunnat vända inuti min mun där och då.

Sedan satt vi där tysta en stund. Ludde med sin grimas och jag med min öppna mun. Total tystnad. Tills jag gjorde ett “kan du hajja eller”-ljud och väntade på någon form av respons.

Vi har ju pratat om det här innan, jag ser fortfarande inte att jag har gått ner så här mycket i vikt.  48 kilo nu, hell yes. (!) Okej jag ser det om någon tar en bild på mig och visar mig, men jag ser fortfarande inte det i spegeln. En högst märklig känsla kompisar.

Jag har femton kilo tills läkarna har bestämt att jag är.. “Klar”, eller vad man ska säga. Och jag kämpar på här. Äter, tränar och lever. Hur många gånger som helst. Men jag har inte bråttom, det får ta den tid som det tar, den tid min kropp behöver. Men att tappa 48 kilo på nio månader är inte så illa pinkat ändå.

Nej baskemig, jag har varit duktig!

Hej härliga måndag!

När jag slog upp ögonen imorse och tittade på klockan så fick jag en chock. Jag var så otroligt pigg men klockan visade bara 04:20. Aldrig i livet tänkte jag, min mormor har säkert precis gått upp och hon är 60 år äldre än mig. Jag drog täcket över huvudet och fejksov en bra stund tyckte jag. När jag väl vågade kika igen så var klockan 04:45 och jag insåg att jag orkar minsann inte ligga kvar här mer nu. Jag väckte Ludde och förklarade att jag var vaken nu. Sedan bad jag om ursäkt för att jag råkat vara otrogen i min dröm som jag haft under natten.

Jag var nämligen på Citygross och träffade på Johnny Depp. Vi gick där och pratade, han pratar väldigt bra svenska måste jag säga, och där vid köttdisken tog han min hand i sin och vi log varmt mot varandra. Det var så fint att jag fick fjärilar i magen.

Jag skämdes som en gnu men Ludwig bara skrattade. Han ville hemskt gärna inte gå upp men han visste att jag behövde hjälp så han tog sig upp efter mycket stånk och stön. Jag piffade till mig, klädde på mig och vi gick ner för att äta frukost. Jag tog i så jag skämdes och kokade två ägg, hällde upp ett glas oboy, delade en kiwi och bredde en macka.

Jag drack två munnar oboy, åt ett ägg, en halva kiwi och tog två tuggor på min macka sedan var jag obeskrivligt mätt. Snart hinner nog hjärnan ikapp med vad som är en lagom portion för min lilla mage, vi väntar med spänning på detta. Nu börjar jag förresten se att jag blivit något mindre, men i mina ögon ser det mer ut som fem kilo än fyrtio kilo. Vi väntar med spänning på att den polletten ska ramla ner också. Imorgon är det sex månader sedan min operation. Tiden går så fort.

Härliga måndag, jag känner mig riktigt på gång måste jag säga. Men vi kan ju undra när jag går och lägger mig ikväll haha!

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.