Skip to main content

Malin plus lösögonfransar är lika med sant, for evah

malin sörmlind

Foto av Cecilia Jägenmark

Igår hade jag en efterlängtad playdate med min vän Cecilia. Ni vet ibland behöver man få utlopp för all kreativitet och bara släppa loss med någon som är likasinnad. Med Cecilia är det inte märkligt att man länsar hemmet på små detaljer och dekorationer och binder fast dessa i olika grenar och vissna kvistar precis bredvid det otroligt icke täta växthuset. Sedan kan man stå där i en söt prinsessklänning, lockat hår, sjukt snygga röda läppar, gigantiska lösögonfransar, pärlhalsband och harembyxor. Ja vi skulle ju inte ta helkroppsbilder och jag älskar mina byxor så jag nästintill krävde att dem skulle vara på. Kan man ha dem på sig så har jag dem på mig. Jag är en comfy chic. ingen blir förvånad.

 

Det var också premiär för mig och lösögonfransar. Aldrig i mitt liv jag har använt dessa men jag har en hel låda full av diverse sorter som jag köpt på ebay till olika plåtningar. Mitt enda mantra när jag började med klister och pincetter var att om en man kan göra det med bravur så borde jag kunna få till det lagom. Men det här med finmotorik är ju inte direkt ett område där jag briljerar eller någonsin kommer få en medalj i. It´s just not gonna happen.  Men skam den som ger sig, jag fick på dem tillslut och jag blev genast förälskad. Herregud vilken skillnad. Nu vill jag knappt kladda mascara på mina egna fransar. Jag vill ha fem par lösisar jämt istället.

 

Jag och Cissi hade otroligt kul i vårvärmen och jag har fått se en bild ännu så länge (längst upp i inlägget) och den är jag helt förälskad i. Sicken pingla hon har fått fram, jag känner knappt igen mig själv. Ser verkligen fram emot fler! Och jag längtar redan hem till min dator och att kunna visa henne de alster jag knäppte till. Ni skall givetvis få se mer av allt vart det lider.

Bildkaravan: Kyrkö Mosse

I lördags for jag och maken till Ryd med ett specifikt mål i sikte. Vi skulle till Kyrkö Mosse. Som kanske är mer känt för namnet Åkes Bilskrot eller helt enkelt Bilkyrkogården i Ryd. Jojjomän, mitt ute i skogen finns en plats dit bilar rullade mot den eviga vilan. Det hela är nästintill en poetisk upplevelse. Det är något vackert över hur naturen har tagit över och till viss del beklätt bilarna i mossa och gräs.

Bilarna står inte i någon direkt ordning utan det hela är väldigt mycket “här kan man va” och jag måste medge att pedanten inom mig skrek och höll för sina ögon bitvis. Om man har vägarna förbi Ryd så tycker jag absolut att man ska sticka inom för en visit. Det är sannerligen en majestätisk syn.

MEN. Förutom bilarna och en ström av turister måste man vara medveten om att i skogen bor också enmiljonfemhundrasextiotusen blodtörstiga myggor samt min nya vän Hugge.

Akta dig för ormen där sa Ludde lugnt och jag insåg direkt att min stund var kommen. Nu skulle jag dö med sexhundra färska myggbett, rött läppstift och en hatt. För jag var helt övertygad om att bakom mig var en sjutton meter lång anakonda med nyvässade tänder och en taskig attityd. Jag hade nästan rätt, det var en svart farlig huggorm som vaknat på helt fel sida och jag svär att han hade för avsikt att använda mig för att statuera ett exempel att i hans skog, där bär man icke hatt och läppstift. Jag undkom med nöd och näppe trots Hugges många försök. Jag skrek givetvis som en liten skolflicka under hela episoden.. Mot slutet var det mer en jojk i väldigt hög tonart. Hugge ville inte då längre ta del av min fantastiska konsert så han gav upp och slingrade iväg. Nailed it.

Jag bjuder er på en mindre bildkaravan från vårt besök. Ta gärna ett besök in på Luddes blogg också. Killen har onekligen en talang. Du hittar hans blogg på ludwigsormlind.se <— Ta en kik vetja!

Lämna gärna en kommentar, era ord gör mig barnsligt glad!

bilkyrkogård_ryd

Vila, pussla, fotografera och laga mat

malin sörmlind

Helgen är åter förbi. Det går så fort. I det Sörmlindska hushållet har vi dessa dagar lagt fokus på vila. Vädret var emot oss så våra ursprungliga planer att vara ute i trädgården blev nästintill en omöjlighet. Jag passade då på att verkligen bädda ner mig i soffan, starta Netflix, kicka igång en omgång av 308-bitars pussel på min ipad och deklarerade att nu, nu är jag inte här. Stör mig icke om huset inte brinner ner förstås. Och om det brinner, snälla vänta med att skrika tills jag har lagt hörnbitarna bara, för hela pusslet hänger på dem. Sedan var jag borta. Helt plötsligt sov jag med paddan i knät och jag kände inte igen någon på tvn. Oklart hur länge jag hade haft ögonen stängda. Men skönt var det.

Vi trotsade vädret på lördagen och gav oss ut på en fotografisk expedition av det Blekingska landskapet. Ludde kör sina HDR bilder och är så fantastiskt duktig (Ludde på instagram) och jag låg raklång längs stranden med grus och små musslor på ställen där grus och små musslor icke skall vara.

Någon timme senare var jag hemma i min soffa igen och tillbringade resten av helgen med att laga mat, planera och pussla. Nu känner jag mig utvilad och laddad inför kommande arbetsvecka. Det är mycket på gång nu. I veckan har jag ett möte som jag dragit mig för att ta tag i. Något som jag inte varit redo för men som nu är oundvikligt, det måste liksom ske för så här kan jag inte ha det längre. Och när den stenen väl föll känns det okej. Inte bra, men okej. Mer om detta kommer i ett separat inlägg, men ni som hängt med mig länge vet nog vad det kan gälla.

Jag har en hel mängd recept till er som jag har knåpat ihop också! Ni ser, veckan har bara börjat men jag känner redan att vi är på gång. NU KÖR VI!

Imorgon är det dags igen – Kärleksfotografering med Cissi och Julle

Jag vet inte om jag får kalla dem för Cissi och Julle, men de är inte här så de kan inte styra mina fingrar. Ja, jag är lite för slut för att blogga, men jag har tråkigt och är lite fast på jobbet så där. Tradigt, men det blir så ibland. Det är bara till att ta det och gå vidare med sitt liv. Sååå, jag väntar på att Ludde ska jobba klart så att vi kan röra oss hemåt, mot mina mysbyxor, mot min soffa och mot mina dudes. Så nu är jag här utan att jobba. Det betyder mest att jag sitter här, käkar godis från lådan som jag inte får röra, dricker kaffe i löjligt stora mängder, lyssnar på dunka dunka musik i hörlurar och surfar rundor. Terroriserar vänner på facebook. Nervarvingen har rullats igång med andra ord.

Jag längtar så innerligt mycket efter morgondagen, känner att jag har börjat komma in i ett sådant härligt virrvarr av inspiration och glädje igen efter en ganska deprimerande period. Så jag vill gripa tag i den känslan och stoppa den under tröjan så att den inte kan rymma ifrån mig. Julle och Cissi är ett sådant där par som bara strålar och nästan sköter hela fotograferingen genom att bara vara sig själva och sådär sprudlande nykära. Vilket gör att jag kan flinandes smyga omkring bäst jag vill i buskar och bakom stenar. Men de är inte rädda för att studsa, hoppa och slänga sig från mindre klippor heller, vilket verkligen gör att man kan gå helt kräjsi i sin kreativitet. Jag ska sitta och spåna ihop ett par bilder i mitt huvud under kvällen som jag skall försöka förverkliga imorgon. Jag älskar det här, innerligt och med en sådan lidelse att man skulle kunna tro att jag var en djup poet med basker.

NU vänner, NU har jag skrivit tre saker på en lista, sådant som måste inhandlas innan jag kan säga helg. Potatis, nikotinfritt snus (jag vet, duktig malin) och frukt så jag håller mig när blodsockret börja dala under helgen. Jag ska försöka baka mig några nyttiga bars också. Recept på detta kommer!

Ha nu en fantastisk helg kära vänner, vi hörs av, det lovar jag. PUSS!

Jag har en romans

cissi-julius-svartvitt, cecilia jäögenmark, julius bjurbrandt, kärleksporträtt, malin sörmlind, sörmlind, sörmlinds

Jag har en romans, den är djup och har varat i flera år nu så den är ganska seriös. Men ibland är jag busig och petar lite på gräset där på andra sidan staketet. Bara för att se om jag kanske blir förälskad likt en tonåring och fnittrar till. Ibland är det roligt att fantisera och prova på. Men mitt hjärta och mina tankar är alltid på samma ställe.

Romansen är med svartvita bilder. Jag vet inte varför, men jag tycker att det förmedlar känslor på ett helt annat sätt. Det blir mer rent, rakt på.

Det här är dock min teori:

Man skalar bort all färg som talar om för betraktaren i förväg hur den skall känna inför bilden. För färg gör dig glad, det är inplanterat i våra hjärnor, det är instinkt. Men om du skalar bort all den färgen så måste motivet berätta en historia och ta dig på en resa. Du som betraktare tar sedan ett beslut om hur du skall känna. Vad du ser i bilden och hur du tolkar den.

Vad tycker du? Föredrar du färg eller svartvitt?

Jag bjuder er idag på en bild på paret Cecilia och Julius. De är ett sådant där par som gör att man står och flinar bakom kameran. De är så kära att man själv blir kär i dem och vill be någon annan ta bilderna så att man får stå emellan dem och få en puss på vardera kind. Så att de sedan kan förstora upp bilden till en stor canvas 100×70 cm och ha i sitt vardagsrum och minnas vår fantastiska dag tillsammans!

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.