Skip to main content

Adapt or die ni vet

Malin Sörmlind, tid

Tid..

Om du frågar tio personer så tror jag att nio utav dem skulle svara dig att de önskar att dygnet hade fler timmar. Bara några till! Fast om man spånar vidare på det så tror jag att kanske sju utav de nio personerna skulle använda den extra tiden till att proppa på med nya saker som de vill hinna med. Typ.

Jag säger inte att det är fel. En gång i tiden var jag också en flitig liten myra som med exakt precision fyllde mina dagar med måsten, intressen och nöjen. Non stop från morgon till kväll. Men sedan fick jag en kalldusch och tvingades att anpassa mig till ett nytt sätt att leva. Adapt or die ni vet.

Grundprincipen är densamma hos alla människor. Kort sagt, man har en viss mängd energi att fördela ut på dygnets alla timmar och när den är slut är det najtinajt. Ta sedan i beaktning att alla har olika förutsättningar, olika återhämtningstid och alla har inte samma startsumma av energi. Alltså, om du inte hinner återhämta dig, så har du mindre mängd energi att arbeta med nästkommande dag.

I mitt fall tar allt en otrolig mängd energi. Varenda andetag, varenda rörelse, varenda tanke skopas ur en hink av energi och det var länge sedan den hinken var full. Jag minns inte ens en tid då hinken var hel. Nej nu är den full av hål i varierande storlekar som energin bara sipprar ut ur i ett jämt flöde och jag har försökt att både limma och plåstra om min lilla hink. Det är omöjligt. Så utöver den energi som förbrukas genom rörelser och dylikt läcker hinkfan också. Adapt or die.

Om man inte lever i det så tror jag inte att man någonsin kan relatera. Ränderna går aldrig riktigt ur så jag är fortfarande en arbetsnarkoman, man skulle också kunna säga att jag är hörselskadad/envis för ni ska inte tro att jag lyssnar på min kropp alla gånger. En hörselskadad/envis tidvis korkad handikappad kvinna mot världen. Kroppen säger stopp, vädjar att jag ska lugna ner mig och jag säger schhh talk to the hand miss brain. Jag måste bara hinna med det här, detta och kanske det här också innan jag går hem. Kom igen nu, var ingen partypooper. Alla andra är ju med!

Det kan vara så att jag senare blir bestraffad många gånger om, att kroppen tar ut sin hämnd men det tänker jag aldrig erkänna. Tårar kan man torka bort. Poff! Inga bevis.

Jag arbetar fyra timmar om dagen, men jag gör allt jag kan för att pressa in fem eller nittio timmar inuti de fyra timmarna. Alla som är begåvade inom det matematiska ser ju direkt att den ekvationen inte går ihop alls. Fyra timmar som jag tillsammans med försäkringskassan, diverse läkare, psykologer, arbetsterapeuter, sjukgymnaster och gemensamt folk och fä bestämt är toppen av berget, mer än så går inte för mig och det får jag acceptera. Adapt or die. Summan av kardemumman är att när min arbetsdag är slut är jag också det. Slut som artist, på återseende, hej svejs. Det tar ofta en halvtimme av tystnad innan hjärnan är ikapp och jag kan ge mig på någonting gigantiskt svårt som att handla lite påfyllnad till kylskåpet. Sedan far jag hem, vilar, plockar, lagar mat och inväntar Ludde. När han är hemma och vi har ätit handlar det egentligen bara om att varva ner och försöka hålla sig vaken en liten stund innan man sedan går till sängs för att vakna upp till samma karusell igen. Jag minns att en psykolog en gång frågade mig om det var så mitt liv så ut och om jag var nöjd med det. Och jag svarade honom att jag älskar mitt jobb, mina arbetskamrater och det sociala som mitt arbete innehåller, så länge jag orkar är det så här jag väljer att spendera mina dagar. Fördela min tid.

Jag har den ofantliga turen att vara omringad av vänner och familj som har en otrolig förståelse för min situation. Kravlösa relationer fulla av kärlek och omtanke. De vet om att jag ibland behöver avboka med kort varsel och skulle aldrig få för sig att ge mig dåligt samvete för att min kropp inte orkar med. Det är ju inte direkt självvalt och det tjänar ingenting till att jag ska må dåligt i både kropp och själ för att jag inte kan. Så pass förstående människor måste man vara rädd om och jag gör mitt bästa för att visa dem min ofantliga uppskattning. Jag hoppas att de vet hur mycket de betyder för mig.

Tid är ett värdefullt ord, framförallt när man inser hur ömtåligt och flyktigt ett ögonblick är. Jag försöker ta vara på dessa ögonblick och leva för livet. För om man tar in hela utsikten, så är världen bitvis en magiskt vacker plats full av äventyr, skratt, kärlek, relationer och glädje. Okej, den är inte så värst handikappanpassad än, men jag är en fena på att krypa. Adapt or die ni vet.

En familjefotografering fylld av skratt och glädje

Malin sörmlind, malinsormlind, fotograf malin sörmlindMalin sörmlind, malinsormlind, fotograf malin sörmlindMalin sörmlind, malinsormlind, fotograf malin sörmlind

I helgen hade jag en fotografering tillsammans med syskonen Ida och Tim. Ett syskonpar som jag fotograferat tidigare men första gången var precis i början av min yrkeskarriär för två år sedan och då må ni tro att Fru Sörmlind var nervös.

Nu, tre år senare stod vi där igen, men den här gången hade vi fått sällskap av en otroligt vacker tjej vid namn Hanna. Ni förstår Ida och Tims mamma har funnit kärleken (paus för aaaaaaw effekt) och Hanna är denna mans dotter. Nu ville mamma Yvonne förgylla deras hem med lite bilder på deras fina ungdomar och det var här jag dök upp med ett leende. KLART ni ska skrek jag och tog genast fram min kalender.

Dagen var då äntligen här. Vi befann oss i en skogsdunge, magiskt ljus letade sig ner bland bladverken på träden, myggor åt på våra kroppar och musiken som Tim valt, Volbeat, spelades ur en liten vit bluetooth-högtalare och det var assistenter nästan överallt. Tims assistenter studsade rundor, skrek små interna skämt för att han skulle skratta och lät nästan mer än högtalaren vissa gånger. Min assistent stod bakom mig och petade mig åt höger eller vänster beroende på vilket håll jag lutade åt mest och fångade upp mig när balansen och benen försvann.

För de som passerade oss tror jag att ett enda ord räcker – Cirkus. Alternativt galenskap. Men det är en hårfin linje mellan galenskap och briljans och jag väljer det senare. Jag gör det som krävs för att jag ska få den bilden jag har målat upp inuti mitt huvud.

Jag och lillasyster Ida pratade om smink och det faktum att jag eventuellt ämnade att stjäla hennes hatt vid ett senare tillfälle. Jag smider fortfarande en plan för denna attack. Var icke oroliga, det kommer förmodligen att ske.

Kärleken mellan dessa syskon strålade mer än solen själv under våra två timmar tillsammans. Jag hoppas verkligen att jag lyckades fånga det.

Vad tycker ni?

Familjefotografering med familjen Hofflander vid vattnet

fotograf malinsormlind, malin sörmlind, sörmlinds, sörmlinds reklam, malin, hanna hofflander

Jajjemän, har här ni dem. Min lilla familj! Hanna har dille på svartvita fotografier och vi vet alla att jag hejar på precis samma lag. Det är något magiskt med svartvitt. Det kanske ser kallt ut, men känslorna kommer fram på ett helt annat vis, jag tycker att det är så ärligt och rent. Man får låta känslorna tala och förmedla känslorna. Magiskt.

För att se fler bilder, se min facebook sida – Fotograf Malin Sörmlind. För att anlita mig, se prislista här och kontakta mig via mail eller detta formulär. Glöm inte bort att du även kan beställa presentkort att ge bort till någon du tycker om! 

Nu är jag så trött att jag ser svartvitt överallt. Den enda lösningen är nog att jag tar alla grabbarna med mig upp till sovrummet och laddar batterierna för ännu en härlig dag. Sedan är det helg, det känns högst märklig. Det har varit måndag i mitt huvud hela dagen.

Nyss så träffa jag en krokodil….

IMG_2689

Jag har helt glömt bort att uppdatera alla om helgen. Två stora grejor, två inlägg!

Min bror Morgan, hans fru Sandra och deras dotter Astrid hälsade på i helgen. Vi har inte träffats sedan de gifte sig, blir ju tyvärr så när man bor trettio mil ifrån varandra. Astrid har växt så det knakar och nu väntar vi alla på de där första små orden. Hon är redan igång med sina små ljud och jag kämpar stenhårt med Blekingskan så att hon ska förstå vad jag säger när hon blir äldre. Det blir en tuff match!

Men hon är så härlig, hon satt i mitt knä och vi sjöng en himla massa barnlåtar. Vi sjöng om en krokodil som körde bil och Astrid tjöt av skratt och vickade på hela kroppen. Som hon dansade och log, man blev helt varm inombords. Älskade lilla unge! ♥

————

Alla bilder togs med min lilla vardagskamera – Canon Powershot SX200IS, även kallad Mini-Kaj.

———–

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.