Skip to main content

Ut med det gamla..

.. Och in med det nya. Hela MALINSORMLIND.se har fått sig en rejäl renovering och ett nytt och fräscht utseende. Jag hoppas att det här nu blir startskottet och den spark i rumpan som jag verkar behöva för att komma igång och blogga igen. Ni vet hur det kan vara, dagarna går i en jämn takt av “stannakarusellentack” och när man väl hittar sig till soffan och lutar sig tillbaka, så är inte ögonen öppna i många ögonblick.

 

Jag blir så inspirerad av alla fina bloggar jag följer som har ett jämt flöde med fantastiska bilder, två exempel här är Jennifer Ruuska och Molkan.se. Det är två tjejer som jag verkligen ser upp till. Jag förstår vilket otroligt arbete de lägger ner på sina bloggar och jag blir alltid så motiverad när jag har varit inne hos dem en sväng. Jag inser att planering och att vara motiverad och organiserad är a och o, något som jag kanske inte varit bäst i världen på tidigare. Men jag har bestämt mig för att ge det hela ett nytt ärligt försök. Skriva upp ämnen, planera inlägg och fotografera mer. Jag märker hur mycket bättre jag mår när jag har en ventil. En plats att skriva av mig som bara är min. Att vara hemlig i en dagbok har aldrig varit min grej, jag har alltid ställt mig upp och haft högläsning. Jag behöver ha en publik och människor som uppskattar min brutala ärlighet, som diggar sarkasm och som kanske vill följa mig genom livet, både upp och ner. Jag behöver er.

 

Så, min plan är att kicka igång det här med ett inlägg om dagen, måndag till fredag. Efter den här första veckan kan man se över hur det har gått och kanske öka mängden inlägg beroende på efterfrågan. Hur många inlägg om dagen eller per vecka tycker du är lagom? Ge mig gärna era tips och idéer. Jag är så taggad på det här att jag nästan skäms lite.

 

Låt oss yttra de bevingade orden; Let´s do this.

Tack, till var och en av er.

Responsen efter mitt senaste inlägg har varit, för min del, otroligt överväldigande. Kommentarer, mail, sms, brev och vykort har ramlat in och jag har tagit till mig era vackra, peppande och härliga tankar.

Att ha så många människor omkring sig som finns där bakom för att hjälpa till att bana väg genom livet är förunnat få och jag är ytterst tacksam för var och en av er. Ni hjälpte mig upp ur det svarta djupa hål jag gömt mig i de senaste veckorna. Man skulle kunna säga att ni gav mig en spade.

Jag är nu på väg emot någonting magiskt. Jag vet inte vad. Jag känner bara inom mig att jag har ett mål, en destination. Ingen vet hur lång tid det tar att komma fram, eller om man någonsin gör det. Det viktigaste är nog att man är på väg mot någonting.

Det enda nyårslöfte jag gav mig själv var att jag skulle vara lycklig. Att jag skulle känna fjärilar i magen och att jag skulle ha ett äkte leende på läpparna. Och det kan jag faktiskt säga att jag har nu.

Det känns stort.

Från djupet av mitt hjärta vill jag skriva tack till er. Ni skiner starkare än solen och finns alltid där för att plocka upp mig. Jag är så tacksam. Så tacksam att ord inte kan beskriva den värme jag känner.

Tack.

And we´re off!

Hej tvåtusen…fjooorton..? Ja, det låter rätt. Ge mig några månader så är jag ikapp och vet kanske till och med vilken dag det är, om vi har tur. Idag är vår första arbetsdag detta år och när jag satte mig i bilen i morse kändes det som att jag gick i första klass och skulle tillbaka till skolan efter det första jullovet. Pirr i magen, skolväska och redo för dagens alla äventyr. Den enda skillnaden var väl egentligen den otroliga törst efter kaffe som min hjärna signalerade. Det kan jag inte minnas att jag hade i skolåldern. Jag började ju inte att dricka kaffe förrän jag träffade Ludde och jag var rena rama lammet då endast nitton år ung och nästintill oförstörd.

Vi har haft en en välbehövlig ledighet. Vi har försökt rå om varandra, ta dagen som den kommer och ladda alla batterier. Jag hamnade i något stim med maffia, inge vet varför, så det var temat på filmerna vi såg under ledighetens första dagar. Gudfadern 1,2,3, Godfellas, Casino för att nämna några. Det tar mig tjugo minuter att totalt vända på dygnet åt fel håll, men tre veckor att sedan försöka vända tillbaka stationen igen så jag var försiktig med att bryta rutinerna med att gå upp i vettig tid och så vidare. Men efter några dagar hemma tappade jag totalt vilken dag det var och bestämde mig för att väldigt ungdomligt go with the flow. Inte årets bästa beslut direkt.

Nu är vi tillbaka på arbetet och det känns fantastiskt i hela kroppen. Det här är året med stort å, jag känner det på mig. Bloggen lever vidare och jag har fått mängder av fina mail och frågor av er som jag tänker besvara i olika inlägg. Jag märker att ni uppskattar mina mer djupa och inspirerande inlägg och det är väl också de som är mest förlösande för mig att skriva, även om de ibland kan gå in lite väl på det privata planet. Men vi kör på. Kan man hjälpa någon längs vägen så är det väl en fantastisk belöning.

Har du några frågor rörande något som du tror att jag kan skriva om, lämna en kommentar eller maila migkontakt@malinsormlind.se

Debatt: Du är så jävla egoistisk, jag avskyr dig!

cecilia jägenmarkFoto av Cecilia Jägenmark

Den senaste veckan har varit ganska omtumlande för mig. Jag fick en illaluktande kommentar här på bloggen som verkligen sårade mig. Det sker lite då och då att det dimper ner någonting i skräpposten så där och oftast läser jag dem inte ens. Och jag brukar inte ens nämna det här. För jag känner rent spontant att det borde jag inte behöva göra, för det borde inte ens vara någonting som existerar. Näthat finns numera överallt. Vem som helst kan hoppa på och attackera utan att behöva stå till svars. Jag har väldigt svårt att tänka mig att detta är någonting man skulle göra i sitt så kallade  riktiga liv. Eller skulle du gå fram till en människa som du sett på ICA några gånger och skrika – Du är så jävla egoistisk och självkär Hur fan orkar du med dig själv eller hur fan orkar andra människor med dig?!

Jag tror inte det. Och då ställer jag mig helt sonika frågan -  Är detta verkligen vettigt?

För att illustrera. Vi har alltså en situation här där en människa sätter sig ner och komponerar ihop ett stycke text vars enda uppgift är att såra en människa som man inte ens känner. Min fråga är varför. Varför vill man trycka ner människor på det viset. Mår man bra när man klickar på skicka kommentar, tar en slurk av sitt kaffe och tänker nu gjorde jag någonting sjukt bra här. Jag kommer vara stolt över detta ögonblick så länge jag lever.

Det förbryllar mig.

Varför känner man sig manad att göra en sådan sak. Vad är det som driver denna människa. Ilska, förmodligen, avundsjuka, möjligtvis, omtanke, absolut inte. För jag kan svära på mitt liv att om kommentaren på något vis hade innehållit någon form av konstruktiv kritik som jag hade kunnat applicera i mitt liv. Då hade det varit en helt annan situation. Men oftast är det meningar i stil med att jag inte ska tro att jag är någonting speciellt. Att jag är fet, att jag har gjort en operation för att gå ner i vikt och inte har gjort någonting själv. (ett helt annat inlägg, tro mig.) Eller något i stil med att personen avskyr mig, jag är äcklig eller min personliga favorit; jag har en meningslös existens. Att jag lika gärna kan ta mitt liv, så att personen slipper se min fula nuna.

Det jag inte riktigt förstår är; Om man nu verkligen avskyr en människa på en sådan grundläggande nivå som dessa kommentarer påvisar. Varför läser man, varför följer man denna person på samtliga sociala medier. Är det för att man söker lite spänning? Eller kanske för att man vill bli arg? Man vill störa sig och man vill läxa upp personen lite då och då, under ett påhittat namn, givetvis. Man kan inte låta bli eller vad är det frågan om här?

Min personlighet är full av färg som jag mer än gärna delar med mig av. Men är det här priset man får betala för att man gör valet av att öppna sig och bjuda in människor att ta del av ens liv på ett offentlig forum? Får man betala sin inre drift och önskan att skina lite extra genom att ta emot slag, spott och kränkande kommentarer på en daglig basis? Är det meningen att man bara ska klara av det och ha någon inbyggd rustning? För jag vet inte om jag är stark nog.

Jag vet inte om jag vill vara med i leken om den ska vara så här våldsam.

Näthat är så 2002, min fråga är om vi inte kan försöka hjälpa varandra framåt istället för att fälla varandra varje chans vi får? Tänk om internet hade varit fullt av kärlek och positivitet istället för det här illaluktande träsket som vi nu vandrar i. Och jag har inga stövlar.

Mallan Testar: Too Faced Sweetheart Beads Radiant Glow Face Powder

too_faced

“Fånga ljuset med byggbar färg och en hint av skimmer. Inspirerad av naturens mest smickrande nyanser, som rosa och gyllene ljus vid skymningen, så blandas dessa multi-färgade hjärtformade pärlor för att ge dig en otrolig glöd!

Dessa hjärtformade pärlor jobbar tillsammans för att skapa den perfekta kombinationen av färg, täckning och glöd för en friskt strålande hy!

Innehåll: 24 gram“

– Informationen är från eleven.se

En produkt med ett sånt här långt namn borde vara en tio poängare. Alltså, jag älskar konceptet. Jag älskar förpackningen i all sin vintage-glans, jag älskar att förpackningen känns stabil i något plåtliknande material, jag älskar att pärlorna är hjärtformade och jag älskar att den är rosa med guldiga detaljer.

Men…. Ja, det kommer ett ganska stort men här.

Den ger mig ingenting. Jag menar på fullaste allvar att jag kan kladda runt hur mycket jag vill, men jag ser nästintill inget sparkli sparkli. Och det är inte direkt något nämnvärt glow. Första gången var jag lite försiktig, man vet ju inte hur pigmenteringen är. Men de nästkommande tio gångerna tog jag i för kung och fosterland, jag gjorde nästan allt utom att krossa pärlorna i en mortel. Men tyvärr, fortfarande inget healthy glow eller sparkli sparkli.

Ha i åtanke att jag är vit som mjölk och jag är redan en stjärna. Det är inte direkt svårt att få mig till att glänsa.

Pigmenteringen finns helt enkelt inte där och den är enligt mig inte värd sina 349 kronor. Det känns som att jag köpte en söt liten ask som jag kommer att spara, givetvis för all framtid, för 349 kronor. Lite surt. Nu undrar jag naturligtvis om Sweethearts Perfect Flush Blush är av samma kvalité eller om den faktiskt ger lite färg och glow..? Om någon har provat den vill jag gärna veta vad du tyckte!

Nej Too Faced, skärpning. Gör om gör rätt. Ni brukar inte göra mig så här besviken.

Om du vill köpa Too Faced Sweetheart Beads Radiant Glow Face Powder så finns den på eleven.se för 349 kronor.

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.