Skip to main content

Min brorsdotter Astrid älskar verkligen Mandus

Jag kan inte låta bli att le med både hjärta och själ när jag ser detta lilla bildspel. Man ser verkligen kärleken dem emellan och jag blir så stolt över Mandus som är så lugn och fin i barns närvaro. Man kan dra och klämma som man vill på honom, han vill bara kramas och pussas och Astrid är så fin med dem båda två. Hon gick runt och sa Mandus, Iso..  KOM och så vinkade hon dem till sig och blev så glad av alla pussar och kramar. Barn och djur, det är magiskt.

Jag älskar det!

En familjefotografering fylld av skratt och glädje

Malin sörmlind, malinsormlind, fotograf malin sörmlindMalin sörmlind, malinsormlind, fotograf malin sörmlindMalin sörmlind, malinsormlind, fotograf malin sörmlind

I helgen hade jag en fotografering tillsammans med syskonen Ida och Tim. Ett syskonpar som jag fotograferat tidigare men första gången var precis i början av min yrkeskarriär för två år sedan och då må ni tro att Fru Sörmlind var nervös.

Nu, tre år senare stod vi där igen, men den här gången hade vi fått sällskap av en otroligt vacker tjej vid namn Hanna. Ni förstår Ida och Tims mamma har funnit kärleken (paus för aaaaaaw effekt) och Hanna är denna mans dotter. Nu ville mamma Yvonne förgylla deras hem med lite bilder på deras fina ungdomar och det var här jag dök upp med ett leende. KLART ni ska skrek jag och tog genast fram min kalender.

Dagen var då äntligen här. Vi befann oss i en skogsdunge, magiskt ljus letade sig ner bland bladverken på träden, myggor åt på våra kroppar och musiken som Tim valt, Volbeat, spelades ur en liten vit bluetooth-högtalare och det var assistenter nästan överallt. Tims assistenter studsade rundor, skrek små interna skämt för att han skulle skratta och lät nästan mer än högtalaren vissa gånger. Min assistent stod bakom mig och petade mig åt höger eller vänster beroende på vilket håll jag lutade åt mest och fångade upp mig när balansen och benen försvann.

För de som passerade oss tror jag att ett enda ord räcker – Cirkus. Alternativt galenskap. Men det är en hårfin linje mellan galenskap och briljans och jag väljer det senare. Jag gör det som krävs för att jag ska få den bilden jag har målat upp inuti mitt huvud.

Jag och lillasyster Ida pratade om smink och det faktum att jag eventuellt ämnade att stjäla hennes hatt vid ett senare tillfälle. Jag smider fortfarande en plan för denna attack. Var icke oroliga, det kommer förmodligen att ske.

Kärleken mellan dessa syskon strålade mer än solen själv under våra två timmar tillsammans. Jag hoppas verkligen att jag lyckades fånga det.

Vad tycker ni?

Själen är nu full av energi

valborg, malin sörmlind, malin sormlind

Ibland behöver själen åka iväg på spa. Bara vara, ladda batterierna och få tillbaka känslan av vad livet innebär, vad lycka står för just för dig. Förutom Ludwig, givetvis, som är min själs största kärlek i livet. Han är den som alltid kan få mig till att le, hur trött, arg, besviken eller sårad jag än blir av människors kommentarer, blickar eller ibland synliga tankar. Han är hela alfabetet för mig.

Men sen har jag en annan plats som är precis som hemma. Ni vet en sådan där plats som känns precis som hemma, där man får vara precis hur man vill och det finns ingenting som heter handikapp eller sjukdom. En plats där personerna älskar mig så otroligt högt och skulle kunna ta ner månen för min skull utan att jag ens behövde be om den. Och jag känner detsamma för dem.

Min bästa vän och tillika hustru Hanna har varit väldigt sjuk och legat inne på sjukhus veckan som var. Jag har varit så orolig att jag nästan bitit på väggarna. Men nu är hon hemma igen och hennes man arbetar oftast iväg på veckorna. Så i måndags fick jag ett sms av mamma Gunilla som löd:

Hej snygging! Om du vill och kan behöver Hanna supportrar den här veckan. Puss och kram från mams undercover!

Jag tvekade inte en sekund, jag ordnade upp min kalender och frågade Ludde om det var okej att jag sov där tisdag till onsdag för att försöka underlätta lite för Hanna. Så mycket som jag nu kunde liksom. Ludde, som såg fram emot att bli en gräsänkling svarade givetvis ja och när jag kom hem packade jag och PAJ en väska, lagade lite kvällsmat för att ha med oss och så for vi. Vi hade en så mysig kväll med god mat, popcorn och film. När klockan var dags att sova skedade jag och Lillebror i soffan och när klockan slog 06:03 hade jag en liten Ella nergosad bakom mig. Vi pratade om fjärilar som eventuellt inte existerar och hon drack välling medans Hanna fixade med frukost.

Dagen var full av spännande äventyr! Vi sminkade oss länge i köket med massa bra musik och Ella fann en djup kärlek till bronzer, Noel körde mer highlighter. Ja, jag är en sådan där person som inte riktigt bryr mig även om sminket eller penslarna kanske är dyra, jag vet att de är försiktiga och skulle någonting hända så är det inte direkt så att jag har världens enda exemplar. Men det är klart att de måste få prova! Vi ska ju ha roligt tillsammans! Och jag vill att de ska minnas att vi hade det, inte att jag fyade dem stup i kvarten och inte lät dem röra mina saker. Där och då är allting vårt.

Vi satte oss sedan i bilen och begav oss ut på äventyr, eller som jag och Hanna säger – en toadie! Vi sökte efter vatten, ett träd och gärna skugga. Vi hittade mängder av slott och herrgårdar som vi fantiserade om att köpa, att vi skulle ha varsin flygel och köra en segway mellan våra rum.  Barnen sjöng i baksätet, Ella körde lille katt och Noel ville hellre sjunga Scream and shout. Så de körde någon form av kanon av de båda. Högst underhållande!

Till sist hittade vi en plats som vi aldrig mer kommer att finna och jag tog lite fina bilder innan vi begav oss hem till mamma Gunilla för grillning. Ludde mötte upp oss där och han hade med sig Iso som gillar att busa med Lillebror. Mandus är lite rädd för stora hundar så han fick stanna hemma denna gång. Skratt, god mat, Noel tog lite bilder med min kamera, det var fantastiskt väder och det bjöds på en Semifreddo som inte var av denna värld! Jag deklarerade att precis som på nästan alla andra era familjetillställningar så är jag också här. Alla skrattade, men de vet att de inte blir av med mig. Jag är som en tatuering.

När vi kom hem tog jag bara ett snabbt bad innan jag direkt for ner i sängen. Jag tror att jag sov innan klockan slagit halv åtta. Helt slut i kroppen, men själen är så full av energi att jag nästan borde skämmas. Underbara ungar och fru som jag älskar er, vad vore jag utan er!

En dag i taget kompisar

God morgon, igen!

Två timmars “sömn” och tre obeskrivligt stora koppar av kaffe senare är jag nu officiellt igång med både skapande av annonser och bildredigering av härliga lilla Novalie. Jag är nu så där trött att jag mest bara fnittrar och blinkar mycket. En del kanske tror att jag flörtar, men det är fel. Jag tänker mer att om jag blinkar många gånger så tar jag ingen lång blink och råkar somna rakt ner på skrivbordet.

I eftermiddag ska jag och Ludde till FIXA-kontoret (företaget som sköter min assistans) och göra en uppföljning på förra årets genomförandeplan. Jag fick hem en kopia från förra årets plan och skulle nu fylla i det som har förändrats sedan dess. Situationer som planera inköp, duka av, laga mat, kommunicera, påklädning, dammsuga och så vidare ska få svar och alternativen av svar är klarar ej, klarar delvis, klarar med hjälp, klarar med stöd, klarar själv eller ej aktuellt.

Det är alltid lite jobbigt att rannsaka sig själv på det viset och Ludde måste alltid sitta med så att vi kan prata igenom vilken ruta som skall kryssas i. Vissa saker minns jag ju inte ens att jag inte klarar av på ett “normalt vis” längre och vissa saker vill jag inte riktigt ta till mig att jag inte kan göra utan hjälp. Det var tufft att se skillnaden, vad som har hänt på ett år, hur förutsättningarna har förändrats, hur jag har förändrats. Att kryssa i en annan ruta än föregående år gjorde ont, det tog emot.

Men en dag i taget kompisar, en dag i taget.

Debatt: Barn är ju meningen med livet?

När vi ändå är inne på det här med vad som är privat och inte enligt en del människor så vill jag nu berätta om någonting som jag stöter på lite för ofta ute i den stora världen. Något som gör mig både ledsen och lite mörkrädd för mänskligheten.

Jag är en social prick. Det har jag alltid varit. Jag har inga som helst problem att skaffa en kompis vid tomaterna på konsum. Jag bjuder på mig själv, lyssnar och vet hur man för en respektabel och kanske till och med lite ytlig konversation över disken i en affär. Men vissa verkar ta denna öppenhet som jag utstrålar på helt fel vis och tycker sig märkligt nog ha rätten att ställa frågor som är så privata att jag bara står och gapar.

Jag förstår inte riktigt hur man tänker och hur man tror sig ha rätt till att få svar när man säger till exempel på detta vis:

– Hur länge har du och din man varit gifta?

– Fem år nu i Augusti.

– Har ni några barn?

– Nej.. Men vi har två hundar och två katter.

– Varför..?

– Det… Har… Inte blivit så bara.

– Barn är ju meningen med livet!

Barn kanske är meningen med ditt liv. Men barn är inte en mänsklig rättighet. En del kan inte bli gravida, hur mycket de än önskar, går igenom behandlingar och ber till högre gudar. En del vill inte blir gravida. Och det verkar på något vis som att man ska behöva skämmas för att man inte vill ha ett barn.

I mitt och Ludwigs fall är det varken eller. Vi älskar barn, vi längtar efter barn, pratar mycket om barn och vi drömmer om barn. Det bästa stunderna på jorden för mig är när jag är hemma hos min bästa vän Hanna och har hennes två barn på vardera ben och de kramar om mig. Eller när min brorsdotter Astrid skiner upp som solen när hon ser mig via facetime. Eller när jag får fotografera barn, leka, busa och skratta tillsammans med dem.

Men man måste också vara lite realistisk och vuxen i livet. Jag anser att om jag inte ens kan ta hand om min personliga hygien hur ska jag då kunna ta hand om någon annans. Någon som förlitar sig på mig för att överleva. Min läkare brukar säga – Barnet har en pappa också Malin. Och det har han ju givetvis rätt i.

Men om jag inte får vara delaktig så som jag vill och kunna ge så mycket av mig själv som jag drömmer om. Då känns det inte rätt. Och det måste man respektera och förstå. Vi kan inte skaffa ett barn för att alla andra väntar och längtar. Vi vill skaffa ett barn när vi är redo. Det kanske tar ett år, det kanske tar fem år, det kanske aldrig händer. Vi kanske inte blir redo, vi kanske vill tillbringa vårt liv med att leva för varandra. Det är kanske det som är meningen med livet för oss.

Ord är som vapen, de kan såra och lämna blodiga spår. Jag har en förmåga att kunna skaka av mig märkliga kommentarer och gliringar. För jag har inte energi nog att kunna ödsla och slösa den på människor som inte vet bättre. Som inte förstår att de trampar på djupt vatten med hungriga hajar som cirkulerar. Men det gör ont. Det är ett ömt område.

En vacker dag kommer någon att plocka ner dessa individer på jorden och det kommer inte att bli vackert. Men det är inte min lott, jag berättar aldrig varför vi inte har några barn. För det finns ingenting som är värre än att se blicken av brinnande nyfikenhet snabbt bytas till blicken av ömkan. Hade Hanna varit där hade hennes ögon blivit svarta av ilska och jag hade fått hålla i henne för att hon inte skulle attackera som en kobra. Hon vet hur ledsen jag blir innerst inne och brukar säga till mig att jag har två barn, hennes barn. Mina fina, Noel och Ella.

Jag skulle vilja ge dessa nyfikna människor som inte har någon respekt en cykel, ingen hjälm så klart, för att sedan be dem sikta på en betongvägg. Men istället ler jag lite försiktigt och avlägsnar mig bara. Och med det beteendet löser man inga problem, det är jag medveten om. Men det är lättare att förklara pythagoras sats för en femåring än att förklara det här med gränssättning för en människa som tror sig ha rätt till all världens information. Hur många låsta dörrar inuti en labyrint man än har satt upp.

Tack för er tid.

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.