Skip to main content

Bedömning från rehabcentret

Igår kväll ringde läkaren från rehabcentret för att ge mig deras rapport och bedömning. Vi skulle nu tillsammans gå igenom den information som skulle skickas till försäkringskassan.

Jag trodde att jag var beredd. Jag har genomgått så många medicinska utredningar på olika avdelningar, med försäkringskassan och diverse andra instanser så jag var helt övertygad om att det inte skulle vara så farligt. Jag har ju faktiskt mått ganska bra, under omständigheterna.

Jag hade fel. Jag var inte ens lite beredd.

Han började gå igenom moment för moment, väldigt många sådana, med en kort beskrivning samt en bedömning som teamet gjort med en skala från ett till fyra där ett var utan större problem och fyra var botten, alltså kraftigt bestående problem som inte kan förbättras. Momenten var saker som balans, styrka, koordination, att kunna planera, ta sig från punkt a till b, ta till sig information och andra fysiska aspekter.

Till slut hörde jag inte ens de olika momenten han beskrev, jag hörde bara fyra efter fyra efter fyra. Varenda fyra stack som en kniv rakt in i hjärtat och istappar pulserade genom hela min kropp. Tårarna börjar rinna och jag gjorde mitt bästa för att han inte skulle höra. Jag svalde, lyssnade vidare, torkade mina kinder och svarade med korta och snabba "okej".

När du har levt med någonting tillräckligt länge blir det en vardag av det också, hur märkligt det än låter. Man anpassar sig, hittar sätt som fungerar och iallafall jag, gör mitt bästa för att dölja mina handikapp. För tro det eller ej, det är inte direkt skoj att vara handikappad. Allt blir en utmaning, en prövning på liv och död. När någon då poängterar dina fel och brister, en efter en precis som att du varit som en öppen bok är det otroligt lätt att hela muren rasar ihop.

Man känner sig liten och svag. Jag tycker inte om den känslan. Jag känner mig sårbar, jag tycker inte om att bli ett lätt byte för anfall och attacker.

Den enda ettan jag fick var förmågan att vara social, vilket inte direkt förvånade mig. Jag tycker om att träffa nya människor och de vet inte att mitt ordförråd krymper och att jag hittar på egna ord för att beskriva vad jag menar. De tycker mest att jag är en kul prick.

Han läste upp deras sammanfattade bedömning och jag höll andan och blundade hårt. Nu smäller det, tänkte jag. Det är nu han släpper bomben som kommer att förändra hela mitt liv.

– Problematiken är kronisk och befaras med största sannolikhet bli värre med tiden. Det är därför vår bedömning att Malin befinner sig på den nivån som hon klarar av. En högre nivå på aktivitetsersättning är alltså ej aktuell.

Pang.

Han läste upp det som att han läste en matsedel. Snabbt och med ett oförändrat tonfall. Även om jag är fullt medveten om att heltid inte är ett alternativ så högg den kommentaren så djupt att jag var någon sekund från att svimma. Hela världen snurrade, orden ekade inom mig.

Tidigare har det varit mer löst prat och rosaskimrande drömmar om att kanske kunna försöka arbeta någon timme till om dagen. Jag har myst av den tanken. Men nu har detta team gjort sin objektiva bedömning och skrivit ner min värsta mardröm.

Jag är fast på fyra timmar. Den sorgen går inte att beskriva. Det spelar ingen roll att jag faktiskt vet innerst inne att de har rätt. Jag hade inte kommit till det stadiet att jag var redo att acceptera det och ta det till mig.

När vi hade lagt på och jag ringt för att återberätta informationen för mina föräldrar satte sig Ludwig bredvid mig i soffan, smekte min hand, pussade min kind och viskade i mitt öra;

– Du kommer alltid vara en etta för mig hjärtat. Min etta.

Skratt, fruktsallad och tårar, mina sista möten på rehab

Så där.

Nu är mina möten med sjukgymnasten, arbetsterapeuten, läkaren och psykologen över och min tid på rehab är över för den här gången. Nu skall de alla träffas och tillsammans diskutera mig och de förutsättningar som jag har och vad de själva har observerat under sina möten med mig. Denna fina sammanfattning skickas sedan till försäkringskassan som skall fatta ett beslut om min fortsatta aktivitetsersättning.

Igår träffade jag sjukgymnasten, otroligt trevlig kvinna som hade lätt för att skratta. Vi pratade om den träning som jag i dagsläget utövar och vad jag kan förbättra. Hon lyssnade, vi diskuterade och det kändes som att hon förstod mig. Jag tyckte om henne, fick ett bra intryck. Hon gav mig dessutom godkänt med beröm. Det frågade jag givetvis.

Hur är din smärta idag frågade hon. Jag fick en sticka i handen med en tabell, ett till tio. Jag såg på henne, log och sa;

– Två saker. Nummer ett, jag voltade med rullstolen idag så jag har givetvis lite mer ont än vanligt. Nummer två, har man levt med smärta dagligen så länge som jag har så blir det vardagligt. Den smärta jag känner som jag kanske mest tänker “ptja” om, kanske skulle vara helt oumbärlig för dig. Smärta är relativt. Men visst, jag är en åtta.. Och en halva… Komma sjuttiofem. Upphöjt till två. Om vi nu ska vara specifika.

Hon godtog mitt svar, antecknade och log.

Idag var då sista dagen. Jag skulle träffa först en arbetsterapeut och sedan en läkare. En kvinna i en ack så festlig klänning och löjligt snygga skor mötte oss innanför dörren och vi satte oss tillrätta och hon berättade vad vi skulle göra och vad som skulle ske. Vi pratade om hur en vanlig dag ser ut för mig, vilka hjälpmedel jag har hemma och hur jag gör saker och ting. Jag hade redan hört ett rykte om att jag skulle utföra uppgifter och att hon skulle observera hur jag utförde dessa uppgifter. Hon smet iväg och kom efter en stund tillbaka med en skärbräda, kniv, ett äpple och en apelsin. Jag skulle göra en fruktsallad.

Enkelt tänker ni kanske nu.

Nej nej nej. 2000-bitars pussel är mer simpelt än en fruktsallad. Jag attackerade äpplet gång på gång med kniven, delade, stack och tog i som att jag skulle mörda. Sedan kom eldprovet – apelsinen som först skulle skalas och sedan delas. Jag var nästan helt svettig innan jag var färdig med salladen som Ludwig fick äta upp.

Analysen av detta moment var följande mening:

– Det var några gånger som jag trodde att du skulle skära dig. Du är väldigt svag på höger, men du är också svag på vänster sida. Det som fascinerar mig är dock att du inte ger upp, du hittar bara ett annat sätt. Du är väldigt uppfinningsrik, du vågar prova olika vis tills du hittar någonting som fungerar. Du håller frukten, kniven och äpplet på ett speciellt sätt, men det fungerar för dig. Du blir trött fort, du behöver pausa, du tappar kniven och finmotoriken fungerar inte riktigt som den ska, men återigen, du hittar ett nytt sätt.

Nästa moment var att jag skulle klä på mig själv på överkroppen. Ludwig hjälpte mig av med koftan och tröjan jag hade på mig och jag kämpade som en total dåre med att få på mig kläderna igen. Analysen av detta moment var ungefär detsamma, att jag har anpassat hela mitt sätt till att vänster styr, höger hänger mer bara med och blir puttad i rätt riktning. Jag blev så imponerad av denna kvinna, hon såg saker jag inte var medveten om. Hon läste mina rörelser precis som att hon läste mina tankar. Hon var ödmjuk, rolig och charmig. Skrattade åt mina och Luddes skämt och tyckte att vi hade hittat ett bra sätt att utföra vardagen på.

Vi fick vänta en stund innan läkaren nästan smög in i rummet och presenterade sig på ett ganska försiktigt vis. Jag hann tänka att oj, han ser ut som en noggrann kille. En kille med koll. Låt oss se hur detta går.

Hans första fråga till mig var om jag var ett lyckligt barn. Hur många syskon jag hade och vad mina föräldrar arbetat med. Vi pratade igenom hela min sjukdomshistoria och i princip hela mitt liv lite så där snabbt sammanfattat. Han ställde frågor om de problem som finns och jag svarade artigt. Han ville självklart göra en undersökning och frågade om jag kände att det skulle vara okej. Min första impuls var att svara “oj oj oj, jag har klätt av mig framför läkare så många gånger så du anar inte kompis. Det är en helt vanlig fredag för mig.” 

Jag hejdade mig i absolut sista stund. Det var nog tur.

Vi begav oss in i ett annat rum. Vi kontrollerade balans, hur mycket jag kunde böja mig framåt och bakåt, hur mycket jag kunde vrida huvudet, hur högt jag kunde sträcka armarna sedan skulle jag lägga mig på brits. Det var när han lyfte mitt vänstra ben som det hände.

Mina tårar började spruta. Pang. Jag kunde inte hjälpa det. Smärtan var helt obeskrivlig och det kom på en sekund. Jag blundande, försökte andas genom smärtan och bara ta det lugnt medans tårarna rann nedför mina kinder. Den stackars läkaren blev överrumplad, tittade på Ludwig och frågade vad som hände, är det smärtan sa han. Gör det så ont på henne..?

– Ja. Hon gråter inte om det inte gör riktigt riktigt ont. Svarade Ludwig lugnt och strök mig över kinden.

Jag fann mig efter en stund och vi fortsatte undersökningen. Blodtryck, reflexer och annat smått och gott hann vi med innan vi klädde på mig och gjorde en snabb sammanfattning av besöket. Jag passade på att be om ursäkt för mina tårar. Det var jobbigt för mig att bryta ihop på det viset. Jag tycker inte om att visa hur ont det gör. Jag tycker inte om känslan att vara så liten.

Sammanfattningsvis;

Trots fadäsen med trappan och det faktum att ingen hiss fanns så blev jag väldigt väl omhändertagen under samtliga möten. Duktiga medarbetare som brinner för sitt arbete. Som fick mig till att känna mig säker och jag vågade prata om mig själv och min kropp på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare. De lyssnade, förstod och kunde förstå vad jag menade utan att jag hittade precis rätt ord. Upplevelsen i sin helhet har varvats med skratt och tårar. Det är alltid jobbigt att höra vad man inte kan göra. Som många andra kan. Man är inte, i brist på annat ord, normal. Man passar inte in i mallen.

Hade jag kommit till rehab tre månader senare än vad jag nu gjorde och sett deras nya lokaler och fått samma bemötande så hade jag bara kunnat säga ett enda ord – fantastiskt.

Faktum kvarstår; min kropp är sönder och inget klister i världen kan laga den. Men jag kan leva med lite sprickor. Det ger mig någonting som de flesta människor faktiskt inte har. En uppskattning för livet.

Att vara normal är dessutom så 2001.

Skänkes mot avhämtning!

Full rulle cykelställ här på morgonen. Original av utskick skall göras, bilder ska väljas ut, logga skall göras och kaffe skall avnjutas. Allt innan klockan slår tolv och jag och Ludde beger oss till Kristianstad för de sista två mötena på rehab. Jag ska idag träffa en arbetsterapeut och en läkare. Igår träffade jag sjukgymnasten och det gick över all förväntan. Maken till trevlig kvinna alltså!

Jag skriver ett inlägg senare om hur allting har gått. Nu måste jag jobba vidare och försöka flytta lite på min kropp som inte alls är en bra kompis idag. Vi är på den nivån att jag vill lägga ut den på blocket och skriva skänkes mot avhämtning.

Vi hörs lite läjter kompisar. Puss på er!

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.