Skip to main content

Att jaga en gädda som eventuellt inte existerar

Malin Sörmlind, Ludwig sörmlind

I helgen for vi för att fiska. Ludwig packade iordning sin gigantiska fiskelåda som han byggt upp de senaste 25+ åren och jag såg över min lilla låda som jag byggt upp de senaste tio timmarna. Den är så liten och söt och alla mina fina drag har fått ett dragname. Firre Laguna, Lickmy Hook och Sahara Ocean för att nämna några. Jag hade givetvis fått en mindre livskris om någon utav dem fastnat på botten. Möjligtvis hade jag tagit ett dopp för att rädda dem och sedan sjungit en vaggvisa innan jag la ner dem i säkerhet i sitt lilla rum. Vi håller det lite öppet.

Nej, jag äter inte ens fisk. Men jag sväljer kapslar som säger sig innehålla fiskleverolja i stora mängder men nej, jag varken äter eller valfritt tuggar på någonting som kan ha varit med i den lilla sjöjungfrun, det gäller även statister. Men jag tycker att det är mysigt att vara vid havet och låtsas att jag jagar dem. Ni vet, stövlar, pippitröja, lugn musik i öronen, doften av hav och en magisk utsikt. Den delen gillar jag. Själva fiskandet brukar bara pågå i någon minut. Att kasta med spö är inte direkt något min kropp är helt bekväm med. Så jag sitter där på en klippa, metar och låtsas att jag är fullt delaktig. I själva verket fikar jag mest. Det stavas nästan likadant som fiskar. Så det räknas.

Vi var ute i många timmar. Den sista timmarna satt jag mest och kärleksfullt tittade på Ludwig hur han tålmodigt slogs med en gädda vars blotta existens jag tvivlar på. När vi kom hem så tog jag ett långt varmt bad och Ludde lagade kvällsmat. Jag säger inte att det är så, men det kan ha varit så att jag somnade med hela munnen full av tacos.

Tre gånger.

And the award for laziest blogger of the year goes to…

malin sörmlind

Malin Sörmlind, drottningen av stiftelsen sämst minne rockar.

*applåder*

Hörrni.. Jag har inte förberett något tacktal. Men jag känner ändå att några väl valda ord vore på sin plats när man vinner en sådan här utmärkelse, som man dessutom var helt ovetandes om att man var med i, än mindre att den överhuvudtaget existerade.

Det är nästan två månader sedan jag slog mig ner och talade till folket. Två månader går ganska fort när man inte har något direkt närminne. Svosch säger det bara. Men nu när jag sitter här och försöker gå igenom vad jag har pysslat med egentligen så inser jag ju att två månader är ganska lång tid, alot of shit has gone down om vi säger så.

Snabbt sammanfattat så har jag firat bröllopsdag i Helsingborg, legat en vecka på soffan i den värsta förkylning som skådat mänskligheten sedan dackefejden, plåtat ett helt fantastiskt bröllop, stått framför spegeln och mimat till multi language versionen av Let it go sisådär 125 gånger, funnit ebay, bestämt mig för att jag nog är lite gangsta trots allt, firat pappas födelsedag tillsammans med syskonen ute på en ö jag aldrig minns namnet på, ångrat mig och insett att jag inte är så gangsta utan mer nallebjöprns-subba, slutat äta godis, rakat av Iso allt hår (det var mer rasta än hår, räddas det som räddas kan liksom), börjat äta godis igen, fått min utehiss installerad av en trevlig kille med isländskt ursprung och blivit flerspråkig av bara farten, fått min innehiss installerad av en snubbe från växjötrakten som blev lovad kakor vid varje besiktning i framtiden (det är viktigt att man bestämmer sådant från början tycker jag.) Börjat sälja åkband till mina karuseller, döpt dem till Stepparn och Klara, vet dock ej varför. Det kom av bara farten, som det mesta av min fantastiska briljans.

Jag har skrattat, gråtit, älskat, lyssnat, gjort mig hörd och vänt andra kinden till. Jag har helt enkelt levt. Helt utanför det magiska som vi kallar för internet, laddat batterierna inför hösten 2014 och försökt hitta någon form av inspiration där jag befinner mig just nu. Försökt att se saker på ett nytt vis för att inte hamna i en repeterings slentrian. Jag är livrädd för det. Att förnya sig själv är ett livstidsprojekt, man blir aldrig fullärd.

Till er som har hört av sig, tack för era ord. De värmer otroligt i detta hjärta. Men ni behöver icke vara oroliga. Jag är okej, jag är mer än okej. Jag mår bra.. Och det är faktiskt okej det också. Det är okej att vara på en stabil plats och älska det.

Så. här är jag nu. Och nu blire åka av. Vi har ju några ämnen att beta igenom om vi säger så. Är ni redo?

En veckas semester for förbi

malin sörmlind, långasjön

Jo, semestern kom och gick. Eller ja, förspelet till den kommande semestern det vill säga. En vecka går fort hörni. Sen har jag i och för sig jobbat en hel vecka också, men det var en tuff vecka och jag var inte riktigt bloggig där och då. Men ett inlägg om detta kommer så fort jag hamnat i rätt mode.

I vilket fall som helst..

Jag överraskade Ludde med en ny kamera i för tidig födelsedagspresent och den anlände lyckligtvis samma kväll som semestern började. Så jag tror att ni har en liten aning om vad vi gjorde hela veckan. Vi var inte direkt hemma så mycket. Nej, vi for mest land och rike runt med varsin kamera i handen. Tiden bara flög förbi när vi satt där i bilen, lyssnade på musik lite för högt för våra öron skull och höll handen precis som ett nyförälskat par i tonåren.

Ludde plåtar ju i en helt annan stil än vad jag gör, men jag har alltid varit ytterst fascinerad över det sätt han ser världen. Och det är så vackert att jag ibland tappar andan. Kika absolut in på hans sida, jag lovar att du kommer att trivas där inne. Jag älskar att lära mig nya saker så mitt mål för veckan var att jag skulle lära mig att plåta HDR. Problemet här är att jag är mer en instant gratification kind of girl. Jag vill ta en bild och ganska direkt se att den är magisk eller att den tar upp värdefullt utrymme på mitt minneskort och direkt måste elimineras. Så jag hade ganska stora problem att ta tre eller fem bilder och sedan behöva VÄNTA tills jag kommer hem och dra igenom bilderna i hela två program innan jag ser om det är bajs eller bra. Stora issues här. Väntan är ju inte direkt någonting som jag skulle vinna en tävling i… Någonsin.

Men vi hade roligt och vi var tillsammans, det är väl huvudsaken. Ovan ser ni en av mina alster från veckan. Jag tycker om den.

En liten semester kommer lastad!

semester

Ludde och jag tar oss nu en liten semester. I sju hela dagar ska vi bara gå dit näsan pekar och rå om varandra. Jag misstänker att vi åker på ett och annat fotoäventyr. Det ryktas om att jag äntligen ska få rulla runt inuti Kalmar slott. Och jag tror att vi drar en dag till Öland om dagsformen gör att jag  klarar av resan. Jag skall även ligga raklång på min gräsmatta och lyssna på en ljudbok eller två.

Eftersom att jag inte har någon dator hemma, jag vet, det är nästintill inte mänskligt. Så blir det ju lite begränsad åtkomst hit och till er. Jag kan blogga via mobilen och paddan dock, det tror jag nog att jag gör någon dag så där bara så ni vet vart ni har mig. Jag kommer dock, som alltid vara löjligt aktiv på instagram och twitter, så vill ni följa alla våra galna upptåg kan ni följa oss där, malinsormlind och Luddrigo heter vi där. Har ni inte instagram kan ni följa oss ändå, via den här länken till mig och den här länken till Ludwig.

Jag önskar er alla en helt fantastisk helg och hoppas att sommarens värme har nått er också. Jag har faktiskt shorts idag, så jag bländar alla med mina vita ben. Jag tänker dock att efter sju dagar i förhoppningsvis sol bör jag väl uppgradera min nyans från lik till mjölk. Det är väl en högst rimlig förhoppning..?

Stor kram på er, så hörs vi av.

Love you!

Hembesök av arbetsterapeut och kommunen, jobbiga grejor

malin sörmlind

Igår var en tung dag.

Ett hembesök med arbetsterapeut samt kommunen var inplanerat för att se över möjligheterna inför ytterligare handikappsanpassning. Min kropp har varit så spänd och nervös i en hel vecka. Sömnen har varit nästintill obefintlig och energin har inte direkt flödat varken in eller ut. Men så var dagen kommen. Jag skulle välkomna dessa människor in i mitt innersta. Min borg, mitt hem, min säkerhetsfilt. Den plats där jag valt att plantera mina rötter, den plats som ser allt det där som jag inte vill att någon skall se. Min säkerhetsfilt i livet. Jag drog en lättnadens suck när kvinnorna som så graciöst stegade in gjorde så med ett leende på läpparna. Jag var så rädd att fadäsen från 2009 skulle upprepa sig. Den upplevelse som gjorde att jag backade tillbaka förra gången trapphiss var uppe för diskussion. Tro mig, ingen ska få ett sådant bemötande som jag fick då. Personen i fråga har bett om ursäkt, ett antal gånger. Men såren och rädslan finns kvar och jag slickar dem fortfarande. Men för att citera Sarah Dawn Finer, I´m moving on.

Jag har varit tvungen att acceptera en hel mängd saker under den här resans gång. Och det tillkommer fler och fler saker ju längre tiden går. Bland annat det faktum att en trappa är livsfarliga saker för mig. Att det inte direkt är en optimal lösning att kasa ner på rumpan precis som att det vore en rutschkana. Inte ens om man säger weeee under tiden. Jag vet, mindblowing! Ner kommer man ju faktiskt alltid, på ett eller annat vis och jag är väldigt uppfinningsrik. Det är upp som är riktigt svårt, energikrävande, tårfyllt och nästintill omöjligt. I dagsläget kan jag inte sitta i soffan, komma på att jag behöver något i badrummet, rusa upp och vara tillbaka på min plats innan reklamen är slut och Dr.Phil drar igång igen. Åh, men jag minns dessa tider, när det var vardagsmat och jag inte uppskattade det. Som jag tog min kropp för given, gång på gång.

Acceptans är ett väldigt svårt och laddat ord för mig, det är ett helt inlägg i sig självt men låt oss sammanfatta det hela med att jag tycker inte om det. Jag har så länge klingat fast vid orden ”att acceptera är att ge upp.” Och i den kampen har jag blivit snöblind, man slåss mot någonting som är så mycket större än du själv.

”Nej. Absolut inte. Jag ska inte ha någon trapphiss. Hell no. Bär mig..? Jag känner att det här är ett fabricerat problem people. Vi har det ju så mysigt när vi tar en paus halvvägs i trappan. Vi hade kunnat ha en matsäck med oss. Ni måste se möjligheterna här! Jag vill inte att en hiss är det första människor ser när de kommer in i vårt hem. Inte ens om de vill ta sig ett provåk.”

Vi vet alla att jag är envis. Vi vet alla att jag är lite för envis. Och ibland balanserar både stolthet, fördom och envishet på toppen av kakan. Jag hade påbörjat resan mot acceptans vad gäller trapphissen inne. Jag förstod att tiden var inne, gott och ont, bra för mig, det här är inte hållbart i längden yaddi yaddi yadda. Men där kom bomben, jag har ju en trappa till. Utanför mitt hus. Fullt synlig för omvärlden. Skit också. Ny mur att försöka ta sig över. Jag tror inte att någon var beredd på min reaktion. Jag var verkligen inte det. Det här är lite jobbigt sa jag innan tårarna började rulla ner för min kind och totalt sabbade min foundation. Direkt började Ludde högt spåna hur man kunde göra för att dölja den, så att den skulle bli vår lilla hemlighet. Nu blev det så verkligt att jag nästan inte fick luft. Om vi lät det här fortlöpa linan ut skulle det bli definitivt. Min fristad där jag inte var sjuk skulle försvinna. Alla förändringar skulle dagligen påminna mig om hur skevt mitt liv blivit utifrån de drömmar jag en gång hade. Är man någonsin redo för det..?

Jag skickade med de båda kvinnorna utskrifter från teambedömningen, som inte direkt är en vacker läsning utan mer påminner om Dostojevskij. Men jag tänkte att det var enklare att de fick läsa i lugn och ro än att jag skulle glömma bort hälften för att jag var nervös och stressad och framförallt för arbetsterapeuten som kanske kan komma med tips och idéer längre fram. Jag kände att vi fick en god relation och framförallt kände jag mig säker i deras närvaro. Det är stort för mig. Ni vet lite we come in peace så där.

Nu ska vi tydligen brevväxla en stund. Fullmakter skall skrivas, beslut skall fattas och jag ska få träffa en snubbe som kan det här med hissar. Och om allt går vägen och det hela beviljas så kanske hissarna har flyttat in på Bolsberget innan höstens kalla vindar når oss. Jag håller alla tummar jag någonsin kan. Bara tänk så mycket energi jag kommer att spara. Och hur många blåmärken jag slipper dölja. Och framförallt, min familj slipper ha en klump av oro i magen. Jag kanske inte slår mig sönder och samman mer.

Jag har iallafall bestämt följande; Jag kommer absolut spela Darth Vaders intro varenda gång jag åker ner och alla vet att jag kommer pimpa min hiss med en blomma och eventuellt.. En silverbricka.

 

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.