Jag får väldigt många frågor per mail så då tänkte jag att jag lika gärna kan göra en kategori för dessa och besvara dessa skönhetsfrågor så att samtliga får se mina visa svar. Ja, jag bor på en bergstopp, har skägg och ett mystiskt ljust sken runt omkring mig.

Första frågan kommer från Klara.

Svar: (Här kommer dagens novell.)

Hej Klara! Tack för dina varma ord, det skänker en gammal dam lycka. Mitt intresse för makeup började i en väldigt tidig ålder. Jag är ett så kallat sladdbarn och det skiljer nio respektive åtta år mellan mig och mina två syskon. Jag tror att när min syster började gymnasiet och påbörjade sin resa mot frisöryrket och började ta hem vänner att öva på så tyckte jag att det var sjukt spännande. När de skulle ut och svira stod jag där i dörröppningen som en jobbig liten snorvalp och väntade på ett varsågod, kom in.

När jag var nio år hade jag en egen liten låda med smink som jag fått av mamma och storasyster. Gamla saker, felköp eller sådant som inte var helt längre, men det gjorde detsamma för mig. Jag satt där med min lilla låda och stirrade ner på sminket, min skatt i livet.

Jag började använda sminket i min lilla låda, liksom ute bland andra dödliga när jag var tio år och hade börjat fjärde klass. Då började alla andra och det var väl inte direkt någon utav oss som var en makeupartist. Vi misshandlade mest våra ansiktet med en turkosblå ögonskugga, rött läppstift, mängder av mascara och en vinröd murrig rouge mitt i pannan. Jag fick dock inte ha läppstift för min mamma förrän högstadiet och jag kan i ärlighetens namn tycka att om jag ser tillbaka i backspegeln så hade jag velat vara barn lite längre. Men det kliade i hela min kropp efter att få visa alla min skatt. Det här att smink skulle framhäva min inre skönhet, att smink skulle anpassas efter person förstod jag inte i den åldern. Jag trodde att alla skulle sminka sig på samma vis.

När jag började i högstadiet hade vi den här fina perioden att alla skulle raka bort sina ögonbryn och istället rita två svarta fiskmåsar i pannan. Man skulle ha likblekt puder, tjock kajal eller brun ögonskugga upp till sina ritade nya ögonbryn. Och inte att förglömma, läppenna, inget läppstift, bara pennan runt om läppen.

Jag ryser när jag tänker på det. Jag får på riktigt ilningar längs hela kroppen.

Väl på gymnasiet började jag att experimentera med färg, form, underlag och symbios. Jag flyttade hemifrån som sextonåring och min lilla låda av smink hade växt till en väldigt stor necessär. Ni ska inte för ett ögonblick tro att det var någon ordning i den. Den var smutsig på insidan av en ögonskugga som gått sönder och det låg använda tops, örhängen och hårklämmor i botten. Jag ägde tre penslar och jag kan inte påstå att jag använde dem.

Senare delen av gymnasiet började folk att ge mig komplimanger för mina färgglada sminkningar och det var i samma veva som jag började sminka alla flickorna innan partaj och galej, även om jag inte var medbjuden på själva galejet. Jag älskade det. Jag kände riktigt hur hela mitt väsen sa nom nom nom när någon satte sig framför mig och jag fick göra precis vad jag ville. Jag utvecklades otroligt mycket under den tiden.

Sen kom dippen. Förälskelsen svalnade, jag började bli trött på att det alltid var jag som skulle sminka och att allt mitt smink användes upp utan någon som helst ersättning från vänner och bekanta. Jag hade blivit antagen till Mariart i Stockholm men kärleken drog mig åt ett annat håll. Så jag la mina tre penslar på hyllan och det gällde även mig själv. Jag slutade att använda smink helt och hållet. Så pass trött var jag på det och jag mådde inte bra i min själ heller om vi ska vara riktigt ärliga.

Ett år senare träffade jag Ludde på en fest som jag helt sonika bjöd in mig själv till och då väcktes intresset åter till liv sakta men säkert. Nu var det gult och grönt som var min melodi. Åh herregud va jag tyckte att det var snyggt! Det tyckte Ludde också, tror jag.

När jag sedan blev sjuk två år senare blev ju allt helt fel. Jag är ju högerhänt och då handen försvann mer och mer så fick jag hitta nya sätt att arbeta på. Jag fick pausa, vila och ta mig tid att utvecklas igen. Jag fick öva som en jäkla dåre för att eyelinern inte skulle hamna vid näsan. Lära mig att sikta, använda tryck och blanda.

Det var en liten balansgång ett tag, att använda vänster hand blev helt märkligt, men sakta men säkert lärde jag mig det också. Jag började kika på mängder av tutorials, handlade på mig obscena mängder av smink och för att jag skulle slippa momentet att hålla mig stående i badrummet föreslog Ludde att det så kallade “barnrummet” skulle bli mitt sminkrum. Där kunde jag sitta i lugn och ro, med bra musik och bara njuta av upplevelsen. En fin möbel inhandlades och jag fick själv sortera in allt smink för att jag skulle minnas vart det bodde.

Ett år senare började jag sminka väl valda vänner igen och jag mådde dåligt i början för att det inte riktigt blev som jag tänkte mig inuti mitt huvud. Jag känner mitt ansikte, vet precis vart jag skall lägga skuggan för att den ska falla rätt i ljuset men det var svårt nu när jag behövde arbeta bakvänt, sittandes framför någon annan. Jag kände alltid att jag behövde be om ursäkt att jag kanske trycker lite för hårt och mascaran ville och vill jag helst inte kladda på om jag slipper. Det känns lite farligt.

Men nu är jag på en plats att jag fullkomligt älskar smink igen, nästan så att man skulle kunna säga att det börjar bli lite jobbigt för min omgivning att jag alltid måste granska varenda liten pinal i sminkhyllorna i affären. Jag kan sitta i mitt rum, lyssna på bra musik och bara låta dagens humör bestämma i vilket riktning sminket skall gå. Jag väljer ofta kläder utefter dagens looky och jag synar allting i minsta detalj samtidigt som jag tillåter mig själv att göra misstag. Då försöker jag bara hitta ett sätt som fungerar för mig.

Om jag hade kunnat hade jag sminkat alla mina modeller helt själv till varenda plåtning vi har. Men då hade min kropp mördat mig sakta med en rostig skruvmejsel fasttejpad på en spade. Då är man glad att man har så duktiga muor i sitt bagage. Emma och Amelia är guld och jag lär mig otroligt mycket av dem varje gång. Jajjemän, jag studerar dem – noggrant.

Smink är så.. Individuellt och det berättar så otroligt mycket om en människa. Jag har full respekt för människor som väljer att inte bära smink, de är otroligt vackra människor ändå, på riktigt! Jag använder inte smink för att jag tycker att jag är ful utan. Jag använder smink för att jag älskar att sminka mig. Slutresultatet som sådant är inte så viktigt, det är resan dit som är rolig för mig.

Jag blir alltid så glad när någon berömmer min ögonskugga eller hur jag lagt min eyeliner och det gör att jag vill sträva efter att utvecklas ännu mera. Våga mer och inte backa i sista sekunden för att det kanske inte blir som jag vill. Men man måste våga prova, göra de där misstagen och lära sig av dem. Och sen försöker man tusen gånger till!

Jag vill givetvis bara använda smink som inte skadar varken mig eller små söta vita kaniner så jag lägger ganska mycket tid på att läsa om, lära mig och hitta märken som inte testar på djur, är de ekologiska är det ett stort plus och mår min hud bra av dem, så blir jag ännu mer glad.

Det viktigaste är att du har roligt med din makeup, att du sminkar dig för att försköna det fantastiska som du redan är. Täck inte över ditt ansikte, framhäv det!

Om du orkat läsa är du värd en puss. Jag som har skrivit hela den här novellen vill mer än gärna ha en kommentar med dina tankar, din resa!

Tillägg: Det här var inlägg nummer femhundra – WOOP WOOP WOOP!