L & M

malin sörmlind, långasjön

Jo, semestern kom och gick. Eller ja, förspelet till den kommande semestern det vill säga. En vecka går fort hörni. Sen har jag i och för sig jobbat en hel vecka också, men det var en tuff vecka och jag var inte riktigt bloggig där och då. Men ett inlägg om detta kommer så fort jag hamnat i rätt mode.

I vilket fall som helst..

Jag överraskade Ludde med en ny kamera i för tidig födelsedagspresent och den anlände lyckligtvis samma kväll som semestern började. Så jag tror att ni har en liten aning om vad vi gjorde hela veckan. Vi var inte direkt hemma så mycket. Nej, vi for mest land och rike runt med varsin kamera i handen. Tiden bara flög förbi när vi satt där i bilen, lyssnade på musik lite för högt för våra öron skull och höll handen precis som ett nyförälskat par i tonåren.

Ludde plåtar ju i en helt annan stil än vad jag gör, men jag har alltid varit ytterst fascinerad över det sätt han ser världen. Och det är så vackert att jag ibland tappar andan. Kika absolut in på hans sida, jag lovar att du kommer att trivas där inne. Jag älskar att lära mig nya saker så mitt mål för veckan var att jag skulle lära mig att plåta HDR. Problemet här är att jag är mer en instant gratification kind of girl. Jag vill ta en bild och ganska direkt se att den är magisk eller att den tar upp värdefullt utrymme på mitt minneskort och direkt måste elimineras. Så jag hade ganska stora problem att ta tre eller fem bilder och sedan behöva VÄNTA tills jag kommer hem och dra igenom bilderna i hela två program innan jag ser om det är bajs eller bra. Stora issues här. Väntan är ju inte direkt någonting som jag skulle vinna en tävling i… Någonsin.

Men vi hade roligt och vi var tillsammans, det är väl huvudsaken. Ovan ser ni en av mina alster från veckan. Jag tycker om den.

semester

Ludde och jag tar oss nu en liten semester. I sju hela dagar ska vi bara gå dit näsan pekar och rå om varandra. Jag misstänker att vi åker på ett och annat fotoäventyr. Det ryktas om att jag äntligen ska få rulla runt inuti Kalmar slott. Och jag tror att vi drar en dag till Öland om dagsformen gör att jag  klarar av resan. Jag skall även ligga raklång på min gräsmatta och lyssna på en ljudbok eller två.

Eftersom att jag inte har någon dator hemma, jag vet, det är nästintill inte mänskligt. Så blir det ju lite begränsad åtkomst hit och till er. Jag kan blogga via mobilen och paddan dock, det tror jag nog att jag gör någon dag så där bara så ni vet vart ni har mig. Jag kommer dock, som alltid vara löjligt aktiv på instagram och twitter, så vill ni följa alla våra galna upptåg kan ni följa oss där, malinsormlind och Luddrigo heter vi där. Har ni inte instagram kan ni följa oss ändå, via den här länken till mig och den här länken till Ludwig.

Jag önskar er alla en helt fantastisk helg och hoppas att sommarens värme har nått er också. Jag har faktiskt shorts idag, så jag bländar alla med mina vita ben. Jag tänker dock att efter sju dagar i förhoppningsvis sol bör jag väl uppgradera min nyans från lik till mjölk. Det är väl en högst rimlig förhoppning..?

Stor kram på er, så hörs vi av.

Love you!

Vi vet alla att Malin tycker om att dra igång projekt säger Ludde och skrattar som en elak Disneyfigur. Där mitt på köksgolvet sitter jag och är helt nollställd. Jag hade totalt missuppfattat hur stort det lilla växthuset som jag köpt veckan innan skulle vara. I min värld var den som en pallkrage i storlek och jag hade utan svårigheter kunnat klicka ihop alltihop där i köket och sedan i princip kasta ut hela grejen genom köksfönstret. Bam kapp boom, klart ba. Inga problem, max en kvarts arbete.

Nej då.

Ludwig skulle hävda att det beror på min totala brist av respekt för instruktionsböcker. Jag kör mer trial and error metoden, jämt. Man kan nästan applicera det på hela mitt liv och allt jag tar för mig. Jag är en liten rebell. Att vara försiktig, sitta och läsa femton sidor av komplicerad svenska samt högst märkliga ritningar som mer är streck och små små siffror får mig till att vilja ringa någon och fråga hur jag över huvud taget kunde klara av grundskolan. Nej, aint nobody got time for that.

Det sorgliga är att Ludwig alltid, med en sådan stark betoning på alltid att det nästan är löjligt, gör sin entré när jag misslyckas fatalt. Inte när jag lyckas med någonting, utan alltid det ögonblick där jag misslyckas på så många plan, samtidigt. Ni vet, när man har kastat sig upp och greppat tag i en gardinstång för att man får ett infall halv två på natten att gardinerna i sovrummet borde bytas, per omgående. Kamikaze-style. Och där likt en apa hänger man och gardinerna är överallt och ingenstans innan de i en spiral faller mot golvet. Och jag med dem. DÄR kommer Ludde in i rummet med en flin på läpparna. RIDÅ! Skit också. Ännu en grej han kan lägga i minnesbanken och använda emot mig.

Men jag tänker så här, varför ändra ett vinnande koncept. Jag är fantastisk på mitt egna lilla vis. Och alla mina små infall blir roliga minnen och i slutändan är det ju det enda man har.

ludde, ludwig sörmlind, malin sörmlind

Jag vaknade med ett ryck och satte mig rakt upp i sängen. Ett ljud som för mig var helt obekant ekade och skorrade högt längs väggarna i mitt sovrum. Jag påbörjade nu projektet att försöka öppna mina ögon. Jag blinkade i vad som kändes flera minuter innan det ena ögat gav med sig. Nu fick jag istället blinka för att det var så ljust i sovrummet.

Med det ena ögat halvt kisande tittade jag runt i sovrummet likt en surikat på Afrikas savanner. Ljudet som lät var öronbedövande och jag förstod inte hur det kunde vara möjligt.

Vem i Mörrum spelar en didgeridoo utanför mitt sovrumsfönster klockan fyra på morgonen?

Förvirringen var total. Jag tittade ner på Ludwig där han låg raklång på rygg. Hans mun var öppen och jag kunde se att hans kinder rörde sig i samma takt som didgeridoon utanför mitt sovrumsfönster. Jag bestämde mig för att undersöka det hela närmare och la försiktigt handen på hans mage. I precis samma ögonblick som jag nuddade hans håriga bringa försvann ljudet. Förvirringen övergick i ren och skär ilska när jag återigen såg den allt mer vanliga synen av att Ludwigs accessoarer låg på hans sängbord istället för att vara på sina respektive platser, det vill säga mun och näsa.

Jag gjorde givetvis det enda rätta i detta ögonblick. Jag puttade honom hårt i sidan, vrålade ÖÖÖÖÖH i ett tufft tonfall, gav honom en kaxig blick med det öga som var öppet och när han väl såg på mig sa jag tack för väckningen jag inte har beställt på ett otroligt sarkastiskt vis och frågade var hans bettskena höll hus nu för tiden. Han såg förvirrat mot sitt sängbord och pekade. Nu, när jag började skämmas lite för mitt kaxiga beteende försökte jag istället vara pedagogisk.

Men att förklara för en nyvaken man varför man precis väckt honom klockan fyra på morgonen för att tala om att han väckte dig är en fin balansgång som är nästintill omöjlig att klara av. Så jag bad honom bara istället att ploppa in sin skena, lägga sig på andra hållet och så kunde jag klia honom på ryggen en stund.

För vet ni vad, i det stora hela så spelar det egentligen ingen roll. Ja, han snarkar, ja, han väcker mig, ja, han låter som ett monster från underjorden när det väl drar igång. Men det är en sådan liten del av vårt liv tillsammans. Jag vill och kan inte vara arg på honom för någonting jag inte kan påverka. Han har sin skena, han har sin grej till näsan. Han måste bara komma ihåg att sätta in dem också. Och det blir han förhoppningsvis bättre på med tiden. ♥

20130606-220959.jpg

Idag har jag och min bättre hälft varit tillsammans i sju år. Jag vet, det är så löjligt länge, om man räknar i hundår.

Men om sanningen ska fram så är han det absolut bästa med mig. Utan honom vore mitt liv så tomt, grått och trist. Han kan få mig till att skratta som ingen annan och ingen annan i hela världen förstår mig så som han gör.

Vårt liv tillsammans har inte varit enkelt. Vi har sörjt tillsammans, gråtit, tagit djupa andetag och tagit oss igenom kroppslig storm efter storm. Men vi har anpassat oss efter de spelregler som livet har gett oss och nu är vi på någorlunda stabil mark. Hand i hand.

Vi hör ihop han och jag. Det gör mig så lycklig att veta att vi är bara i början på vår resa tillsammans. Jag ser fram emot att vakna upp bredvid honom för resten av mitt liv.

För dit du går, går också jag Ludwig. Jag älskar dig. ♥

Välkommen in!

Just nu är ni kompisar här.

Malin Sörmlind


Jag har en magisk romans med smink, är kär i ironi, förtjust i mina två hundar, galen i matlagning, djupt förälskad i min man och betuttad i skor. Jag är faktiskt lite snudd på fantastisk. Det är egentligen allt du behöver veta.
E-mail
Vill du komma i kontakt med mig?
e-mail:hej@malinsormlind.se

Företag, vänligen klicka här för att se bloggens policy. Ser fram emot ditt mail!
Arkiv
Twitter
Google translate

Copyright
Tack för att du förstår att samtliga bilder tillhör Fotograf Malin Sörmlind och är skyddade enligt upphovsrättslagen. Bilderna får ej sparas ner på något vis. Vid frågor - kontakta mig per mail.
Senaste Nytt
Övrigt

Tourn





e.l.f. Cosmetics Danmark