Kropp & Hälsa

Ibland får man oväntat besök. Uppfattningen som jag har fått är att min generation uppskattar någon form av kontroll innan det plingar på dörren. Ett samtal, sms, röksignaler. Vad tusan som helst. Missförstå mig icke, när den initiala chocken har lagt sig, finns det en stor chans att jag tycker att ditt besök är ganska trevligt, men allt som oftast inte. Låt oss vara ärliga här. Om klockan är runt halv nio, du sitter i dina pyjamasbyxor, bh´n har åkt av, du har poppat popcorn, sminket är avtvättat och du kanske har en mintgrön ansiktsmask, då studsar iallafall inte jag över att någon får ett spontant infall, känner sig ensam och vill ha kaffe. Inte ens om de har en kaka med sig.

Ja, jag inser att jag kommer bli den där kärringen som alla skolungar pallar äpplen av bara för att det är så roligt när hon blir upprörd och kastar sin käpp. Och jag skall gladeligen ta mig an denna roll. Men jag har inga äpplen, bara körsbär, så vi får alla anpassa oss, både jag och barnen.

Vart ville jag komma med det här nu då… JO! Jag tycker inte om oväntat besök, jag lever inte i en reklamfilm för kaffe. Så döm om min totala besvikelse när jag vaknade upp igår med en oväntad gäst inuti min kropp. En bacill kände sig som hemma och stegade rakt in. Detta yttrade sig i feber och ett dunkande huvud som ekade vid varje steg jag tog. Men jag var tapper, tills jag ringde min pappa och genast blev fem år igen. I samråd med mappsi bestämdes det att jag skulle vara hemma och vila bort det. Så mot soffan vi stegade och jag satt med dubbla filtar, tjock tröja, dubbla strumpor och innetofflor. Vatten, kaffe, alvedon, youtube, värmeljus och jag hade en dejt hela långa dagen och nu mår jag bättre.

Ludde däremot… Han är ju… Man. Nuff said där känner jag.

debatt_vad-hade-du, malin sörmlind

Ibland kastas man in i smått dramatiska situationer. Man blir högst involverad i en medmänniskas välmående och måste väldigt osvenskt ingripa, hur obekväm den situationen än må vara. Det kan hände oss alla. Igår hände det mig och nu vill jag dela med mig av denna upplevelse till er. Fint sammansvetsat av de tankar jag nu har när adrenalinet har lagt sig.

Igår var jag och min kusin Maja i den ack så stora staden Karlshamn för att inhandla ett par byxor till min make. Jag hade skrivit storleken med stora siffror längs hela handflatan, den här gången skulle jag inte glömma och behöva ringa honom i panik med famnen full av byxor i diverse storlekar, utföranden och färger. När vi rör oss längs gatan hör jag Maja fråga; Men, har någon ringt eller? Nej, det är ingen som har ringt svarar jag något trött men inser snabbt att hon talar inte om mig, hon talar om en man som ligger ner på den kalla gatstenen framför en butik. Helt ensam.

Nu blev det hela väldigt Cityakuten. Maja som arbetar inom vården gled in, tog kommando och gjorde en massa medicinska saker som jag inte förstår, men det var koll av puls, andning och så vidare. Jag tog på mig rollen som vakt, för jag var allmänt PMS-ig och hade redan utlovat en eventuell skottpeng på mänskligheten. Så det kändes väldigt naturligt att jag skulle vara den som man ser på film, ni vet den som viftar med armarna och skriker;

– NOTHING TO SEE HERE PEOPLE! NOTHING AT ALL.

Butiksägaren har redan 112 i telefon och det är en himla massa tjatter fram och tillbaka, vi har fått sällskap av två kvinnor som hjälper till på vårdfronten. Vi ber mannen att försöka hålla sig vaken men också att ligga still då vi ser blod och inte vet hur illa han har slagit huvud och nacke. Han väser att han behöver vomera, jag som har oändliga problem med detta känner att jag blir väldigt obekväm, men att det inte spelar någon roll just nu. Han behöver vår hjälp. Så jag tar min lilla påse från BikBok och fullkomligt slänger ut de smycken jag har fyndat i en annan påse. Nu har jag alltså skapat mig en liten kräkpåse. Och nu må ni tro att jag var mallig och kände mig lite som en soldat i krig vars kompis blivit skadad och nu skulle jag rädda honom med hjälp av en pinne, ett gem och lite sand. Ja, jag kände mig som MacGyver och var där och då ganska stolt över min insats.

Vid det här laget har vi en himla massa åskådare. Människor som tagit en paus från sitt pågående liv för att se om de kan hjälpa till. Men vi har också min personliga favorit, människor som skall döma mannen som nu ligger nästintill medvetslös på den iskalla marken. En äldre dam kom fram, tog en snabb titt och på en ögonblicks sekund hade hon dragit slutsatsen att mannen helt klart var berusad, han får skylla sig själv och att polis skulle tillkallas så att han kunde sova ruset av sig. När hon fällde den kommentaren så var det precis som att jag gav ett okej till en inre ilsken liten pudel.

– Ja tant, han är berusad. Men han har ramlat och slagit sig i huvudet, han blöder. Så vi behöver ha hit en ambulans.

Tanten tar tre steg bakåt, samlar ihop ett gäng människor som nu är hennes crew och fortsätter att tala om mannen som ligger på marken, högt så att alla hör hennes ord av vad hon tycker är visdom. Nu börjar Maja och hennes två kompanjoner bli ganska irriterade över att ingen ambulans joinat oss. Men de har hittat mannens plånbok så nu vet vi hans namn och när jag sätter mig framför honom och pratar med honom ser han mig rakt in i ögonen och fullkomligt skriker:

– JAG ÄLSKAR DIG (Valfritt namn)… JAG ÄLSKAR DIG! Hans ögon är ledsna och tomma. Han upprepar hennes namn ett par gånger. Jag hinner tänka att det är ett himla fint namn. Jo då, jag är drottning i landet av tankspriddhet.

Nu har mannen hört ordet polis och blir ganska aggressiv både verbalt och fysiskt. Han ska resa sig, någonting vi absolut inte vill. Det verkar vara ett problem att få en ambulans, den är fortfarande inte på väg, nästan en kvart senare. Butiksägaren svarar på larmcentralens alla frågor men när de vill veta mannens längd får Maja ett mindre utbrott och ber att få låna telefonen.

– Hej, ursäkta mig vem är det jag talar med? Det spelar väl ingen roll i det här läget hur lång han är. Vill du veta vad han gör på fritiden också? Jag skulle verkligen uppskatta om du kunde skicka en ambulans nu, för han börjar bli svår att hantera och jag vet inte hur hårt han har slagit sitt huvud, men jag ser blod. Tusen tack.

Nu kommer en kille i femtonårsåldern och ställer sig bredvid mig och stirrar rakt ner på mannen. Inte med avsikt för att hjälpa, utan för att återberätta för sina polare som står tio meter bakom oss. Han flinar. Jag kan inte låta bli, så jag tittar länge på honom, nickar och säger; Tja..… Läget? Han avlägsnar sig omgående. Ambulansen kommer med blåljus och höga läten någon minut senare och de känner igen mannen. Pratar med honom, undersöker och tar honom med sig.

Gatan är fylld till bredden av åskådare och jag känner sådant medlidande inför mannen.

Så här tänker jag: Vi har här en man som ramlat, slagit sig och nu ligger på den iskalla marken. Hans huvud blöder och han är i detta läget ganska liten på jorden och behöver hjälp. En handfull människor hjälper till, de andra lamslås eller rent ut sagt gottar sig i situationen. Står helt öppet och pratar skit om mannen som behöver hjälp. Nej. Det spelar ingen roll att han är berusad, att du vet vem han är eller att du gick i skola med hans nästkusin som eventuellt flyttade till Alvesta efter att han skilt sig. Mannen på marken är en medmänniska, han behöver hjälp. Stå inte där och frys. Gå hem med dig, ring en vän och prata om vad du precis har varit med om.

Jag blir så besviken och jag skäms å deras vägnar. Jag har ingen som helst medicinsk träning så jag hjälper till med det jag kan. Och jag ville finnas där för honom. Jag vände situationen till mig själv. Vad hade jag velat om det var jag som låg där. Det händer ju ändå ganska, läs väldigt, ofta att jag ramlar. Alla kan vi ramla, av en eller annan anledning. Och om jag en dag ramlar så illa att jag skadar mig så vill jag absolut inte att någon står en meter ifrån mig och helt öppet pratar om mig. Gott eller ont, det spelar ingen roll. Om du inte kan hjälpa till, gå vidare med ditt liv. Stå inte där och analysera. Tack på förhand och puss.

Så känner jag.

Hur känner du? Vad hade du önskat?

cecilia jägenmarkFoto av Cecilia Jägenmark

Den senaste veckan har varit ganska omtumlande för mig. Jag fick en illaluktande kommentar här på bloggen som verkligen sårade mig. Det sker lite då och då att det dimper ner någonting i skräpposten så där och oftast läser jag dem inte ens. Och jag brukar inte ens nämna det här. För jag känner rent spontant att det borde jag inte behöva göra, för det borde inte ens vara någonting som existerar. Näthat finns numera överallt. Vem som helst kan hoppa på och attackera utan att behöva stå till svars. Jag har väldigt svårt att tänka mig att detta är någonting man skulle göra i sitt så kallade  riktiga liv. Eller skulle du gå fram till en människa som du sett på ICA några gånger och skrika – Du är så jävla egoistisk och självkär Hur fan orkar du med dig själv eller hur fan orkar andra människor med dig?!

Jag tror inte det. Och då ställer jag mig helt sonika frågan -  Är detta verkligen vettigt?

För att illustrera. Vi har alltså en situation här där en människa sätter sig ner och komponerar ihop ett stycke text vars enda uppgift är att såra en människa som man inte ens känner. Min fråga är varför. Varför vill man trycka ner människor på det viset. Mår man bra när man klickar på skicka kommentar, tar en slurk av sitt kaffe och tänker nu gjorde jag någonting sjukt bra här. Jag kommer vara stolt över detta ögonblick så länge jag lever.

Det förbryllar mig.

Varför känner man sig manad att göra en sådan sak. Vad är det som driver denna människa. Ilska, förmodligen, avundsjuka, möjligtvis, omtanke, absolut inte. För jag kan svära på mitt liv att om kommentaren på något vis hade innehållit någon form av konstruktiv kritik som jag hade kunnat applicera i mitt liv. Då hade det varit en helt annan situation. Men oftast är det meningar i stil med att jag inte ska tro att jag är någonting speciellt. Att jag är fet, att jag har gjort en operation för att gå ner i vikt och inte har gjort någonting själv. (ett helt annat inlägg, tro mig.) Eller något i stil med att personen avskyr mig, jag är äcklig eller min personliga favorit; jag har en meningslös existens. Att jag lika gärna kan ta mitt liv, så att personen slipper se min fula nuna.

Det jag inte riktigt förstår är; Om man nu verkligen avskyr en människa på en sådan grundläggande nivå som dessa kommentarer påvisar. Varför läser man, varför följer man denna person på samtliga sociala medier. Är det för att man söker lite spänning? Eller kanske för att man vill bli arg? Man vill störa sig och man vill läxa upp personen lite då och då, under ett påhittat namn, givetvis. Man kan inte låta bli eller vad är det frågan om här?

Min personlighet är full av färg som jag mer än gärna delar med mig av. Men är det här priset man får betala för att man gör valet av att öppna sig och bjuda in människor att ta del av ens liv på ett offentlig forum? Får man betala sin inre drift och önskan att skina lite extra genom att ta emot slag, spott och kränkande kommentarer på en daglig basis? Är det meningen att man bara ska klara av det och ha någon inbyggd rustning? För jag vet inte om jag är stark nog.

Jag vet inte om jag vill vara med i leken om den ska vara så här våldsam.

Näthat är så 2002, min fråga är om vi inte kan försöka hjälpa varandra framåt istället för att fälla varandra varje chans vi får? Tänk om internet hade varit fullt av kärlek och positivitet istället för det här illaluktande träsket som vi nu vandrar i. Och jag har inga stövlar.

Det här känns som ett sådant ämne som vi skulle kunna skriva en hel bok om. I min hjärna händer fantastiska saker på en ständig basis. Men man måste flytta lite rundor på saker för att all briljans ska få plats där inne. Jag minns nästan aldrig vad saker heter längre utan min hjärna döper om det till någonting helt annat som känns sjukt logiskt där och då. Jag döper allt som oftast om människor också, helt som jag själv vill. Därför kallar jag ganska ofta människor för Dude, Chefen, Ni, Du eller Maestro.

Ofta leder mina små felsägningar och Kreativa namngivelser till goa skratt och det är lite det som är tanken med hela det här inlägget. Låt mig bjuda er på en smakis av min värld, här levererar jag det första av  förhoppningsvis många inlägg av;

Ska jag göra den naken?
Betydelse: Skall jag ta denna kniv och skära ner kartongen så att den enkelt kan vikas ihop och inte tar lika mycket plats?

Du behöver inte släcka.
Betydelse: Du behöver inte knyta snörena eller dra upp dragkedjan på mina skor.

Jag behöver ha en zippi zippi.
Betydelse: Jag skulle behöva en tröja med en dragkedja.

Är det mumu?
Betydelse: Är detta kokött?

Jag hittar inte eldaren.
Betydelse: Jag hittar inte en tändare eller tändstickor.

Jag tycker inte om platta plommon!
Betydelse: Jag tycker inte om Dadlar.

——-

Lämna gärna en kommentar om du tycker om detta inlägg och vill se fler eller liknande i framtiden!

1. Vad är det du jobbar med?

Jag arbetar sedan 2007 på familjeföretaget Sörmlinds Reklam. Jag har en hel del arbetsuppgifter här, för att nämna några så svarar jag i telefonen, sköter mailen samt vår facebook sida, en hel del originalarbete och tar hand om kunder samt säljare som besöker oss här på Norra infarten. Jag har även fotograferingar när kroppen tillåter. Företagsporträtt, kärleksfotograferingar, barnporträtt samt bröllop. Men min roll är först och främst säljare samt.. Internet Guru. Jag arbetar fyra timmar om dagen, det är min maxgräns innan kroppen totalt checkar ut.

2. Hur mycket använder du din rullstol? I detta fallet, du använder den istället för att gå, alltså att ta sig till platser, men inne i kontoret när du kom fram, använder du då rullstolen och så eller går du då?

Min rullstol och jag har ett ack så komplicerat förhållande. Den avgudar mig, men jag replikerar inte hans känslor. Det är en inre kamp som jag vet att jag inte kommer att vinna, men jag försöker. Jag är otroligt envis och det både hjälper och stjälper. Jag tar varje chans jag kan att gå armkrok med någon istället för att sitta i stolen. Så.Himla.Dumt.

När det blir kallt ute eller jag springer rakt in i väggen och tappar fotfästet finns det inget alternativ för mig. Det är rullstol som gäller och det måste jag bara köpa. Jag kan gråta precis hur mycket jag vill. Men ni må tro att jag njuter av de perioder som jag inte har behovet av att sitta (enligt mig.) Okej, jag ramlar lite titt som tätt, jag tappar balansen, det gör ont. Men jag är.. Som alla andra en liten stund.

Jag har i dagsläget  tre rullande stolar. Två stycken i huset, en på vardera våning. Och en som är specialanpassad för mig, det är den som jag har ute i den stora vida världen. Jag har även en permobil så att jag till exempel kan gå ut och “gå” mina promenader med hundarna. Under stora perioder av året är det rullstol som gäller och jag har fått berättat för mig av både läkare, psykologer och familj att jag måste sluta vara så envis, för jag förstör mer än jag hjälper ibland. Låt mig förklara, jag måste koncentrera mig som en tok för att inte tappa balansen, att sätta den ena foten framför den andra och röra sig framåt är en kamp som tar en otrolig mängd energi och gör obeskrivligt ont. Så om jag sitter i stolen, som jag borde göra, så sparar jag energi och kan vara pigg längre. De står redo och väntar på mig as we speak.

Så för att svara på din fråga, jag använder min stol nästan hela tiden. Och för att känna mig fin i en situation som jag inte känner mig bekväm i har jag snygga skor som piggar upp det hela. Skor är magiska. De är snygga när du står, går, sitter eller rullar.

3. Är din assistent med dig hela tiden eller bara vissa stunder?

Assistansen är någonting som jag nästan aldrig skriver om här. Anledningen till det är att jag fick en hel del hot och jag blev och är faktiskt uppriktigt rädd. Vi har valt att lägga min assistans på de tider som jag inte arbetar. För här på min arbetsplats finns mina arbetskamrater, min man, min mamma och min far som alltid finns här för att hjälpa mig. På det viset känner jag mig lite självständig iallafall fyra timmar om dagen. PAJ (personlig assistent Jessica) hämtar mig här när arbetsdagen är slut och sedan är hon klistrad  vid min sida tills jag går och lägger mig strax efter åtta. Ett inlägg om hur det är att leva med personlig assistans är efterfrågat och det kommer i sinom tid.

Jag måste alltid ha en “Malinvakt” som vi kallar det. Jag är aldrig ensam. Någonsin. Inte ens på toaletten. Sug på den vetskapen en stund. Jag har så lätt för att ramla, skada mig när jag lagar mat eller sätta i halsen för att jag inte kan svälja för att nämna några saker som kan hända under en vanlig dag. Så jag måste alltid ha någon vid min sida som ser till att allt är okej, hjälper mig med tunga saker, att tolka mina små märkliga tecken och charader, personlig hygien, att minnas vad jag håller på med och förflyttning. Det är några av de hundratals saker som PAJ gör. Utan henne skulle inte någonting i mitt liv fungera, mitt liv hade sett helt annorlunda ut och jag vill aldrig tillbaka dit. Det är min värsta mardröm. Så ni förstår säker att jag är så otroligt tacksam för henne.

———-

Hanna, jag älskar att du älskar min blogg och instagram, jag har funderat så många gånger på att bara lägga ner och sluta. Men det är ni som håller det levande, jag älskar er, var och en av er. Era kommentarer sporrar mig, inspirerar mig och ger mig sådan otrolig lycka. Från djupet av mitt hjärta – TACK.

Välkommen in!

Just nu är ni kompisar här.

Malin Sörmlind


Jag har en magisk romans med smink, är kär i ironi, förtjust i mina två hundar, galen i matlagning, djupt förälskad i min man och betuttad i skor. Jag är faktiskt lite snudd på fantastisk. Det är egentligen allt du behöver veta.
E-mail
Vill du komma i kontakt med mig?
e-mail:hej@malinsormlind.se

Företag, vänligen klicka här för att se bloggens policy. Ser fram emot ditt mail!
Arkiv
Twitter
Google translate

Copyright
Tack för att du förstår att samtliga bilder tillhör Fotograf Malin Sörmlind och är skyddade enligt upphovsrättslagen. Bilderna får ej sparas ner på något vis. Vid frågor - kontakta mig per mail.
Senaste Nytt
Övrigt

Tourn





e.l.f. Cosmetics Danmark