Kropp & Hälsa

Responsen efter mitt senaste inlägg har varit, för min del, otroligt överväldigande. Kommentarer, mail, sms, brev och vykort har ramlat in och jag har tagit till mig era vackra, peppande och härliga tankar.

Att ha så många människor omkring sig som finns där bakom för att hjälpa till att bana väg genom livet är förunnat få och jag är ytterst tacksam för var och en av er. Ni hjälpte mig upp ur det svarta djupa hål jag gömt mig i de senaste veckorna. Man skulle kunna säga att ni gav mig en spade.

Jag är nu på väg emot någonting magiskt. Jag vet inte vad. Jag känner bara inom mig att jag har ett mål, en destination. Ingen vet hur lång tid det tar att komma fram, eller om man någonsin gör det. Det viktigaste är nog att man är på väg mot någonting.

Det enda nyårslöfte jag gav mig själv var att jag skulle vara lycklig. Att jag skulle känna fjärilar i magen och att jag skulle ha ett äkte leende på läpparna. Och det kan jag faktiskt säga att jag har nu.

Det känns stort.

Från djupet av mitt hjärta vill jag skriva tack till er. Ni skiner starkare än solen och finns alltid där för att plocka upp mig. Jag är så tacksam. Så tacksam att ord inte kan beskriva den värme jag känner.

Tack.

malin sörmlind

När någon frågar hur jag mår svarar jag nästan alltid samma sak; Trött, men det är okej.. För jag är inte den som vill stå på konsum och prata om mig själv, gå in på detaljer och släppa in människor på mitt innersta. På det som är fel på mig, som det måndagsexemplar jag är.

För när jag mår riktigt dåligt stänger jag ute omvärlden helt. Jag låser in mig i mitt bo och slickar mina djupa sår tills jag tror mig ha kontroll över situationen igen. Då drar jag på mitt pokerface, tar ett djupt andetag och ger mig ut i världen ännu en gång. Med en tjock rustning som skydd. Jag vill inte prata med någon. Och absolut inte om min hälsa. Det spelar egentligen ingen roll vem det är. Folket som genuint bryr sig om mitt välmående eller fäna som flinar bakom min rygg. Alla dras över samma kam tyvärr. Det är nästan som att jag skäms för det. Skäms för att min kropp inte är som alla andras.

Här, på min blogg släpper jag till lite mer. För jag kan formulera mina känslor på ett annat vis i skrift. Jag kan ta tid på mig och fundera ut vilka ord jag vill använda och vad jag vill förmedla. Vilken information jag vill dela med mig av. Det kan jag inte göra i en konversation på konsum. Det här är en trygg zon för mig. En neutral zon där jag kan växla mellan ämnen. Allt handlar inte bara om kroppen, för jag är så mycket mer än demonerna som härjar inuti mig. Här handlar lite om det magiska vi kallar för livet och lite handlar om min briljans.

Truth time:

Hörrni, för en månad sedan somnade foten ganska ordentligt. Mitt under ett möte med en säljare såg jag hur den nästan drog en suck och slappnade av åt höger. Jag blev väldigt förvånad, tog av mig skon och började försöka trycka och vicka den upp och ner. Det var precis som att min kropp glömt bort hur man gjorde. Ingen respons trots att jag kämpade mig blå. Jag väntar fortfarande att den ska vakna från sin tupplur. Att det är lite felkopplingar någonstans som kroppen helt sonika upptäcker och skriker NÄMEN och sen är jag lagad. Läkaren som undersökte mig för någon vecka sedan tyckte att jag skulle kontakta min neurolog för det var väl inte riktigt okej att en fot gör så bara liksom lite spontant. Men nej nej. Jag måste få tro att det är en tillfällig grej. En fix idé kroppen fått, som tonårstrots. Jag måste ge mig själv lite tid att bearbeta det här.

Jag hinner inte med.

Jag hade vant mig vid att inte ha någon känsel. Jag hade vant mig vid att manövrera runt i världen med en klumpig kropp som gör lite som den vill. Jag hade börjat känna mig lite säker på kroppen. Jag hade börjat lära känna den igen. Men att snubbla över sig själv när man står still är en begåvning i sig vänner. Att behöva kasta foten framåt och sedan snabbt dansa sig vidare för att foten bara viker sig är någonting som jag känner är ganska tråkigt i längden. Jag ramlar ganska ofta, det vet vi, så pass ofta att jag nästan inte ens tänker på det längre. Men jag blev rädd på riktigt när jag var en halv sekund ifrån att ramla med huvudet först rakt in i en stenvägg. Ramlade, det gjorde jag. Men jag fick kämpa som ett odjur för att sikta ifrån väggen. Jag hade inte bara mitt huvud att vara rädd om, jag hade två flaskor glutenfri öl till Ludwig som jag gömde i min famn som ett spädbarn. De klarade sig, för de som blev oroliga här. Det var nästan väggen en cm från toppen av min kropp som jag behövde för att få den här aha upplevelsen. PANG som en lavett slog det mig att det här går inte, det är inte värt det. Var inte så förbannat envis jämt, spara din energi. Det är inte meningen att du ska behöva gå och lägga dig strax efter sju på kvällen för att du är utmattad.

Vi vet alla vilket stormigt förhållande jag och min rullstol har. Han älskar mig, men kärleken är knappast besvarad. Det heter hjälpmedel, inte stjälpmedel.. Använd stolen säger människor i min omgivning och då blir jag som ett trotsigt barn. Aldrig i livet säger jag och räcker ut tungan så att ögonbrynen försvinner långt upp i pannan.

Men nu gav jag med mig. Envis och dumhet är snarlika varandra och kan vara svåra att se skillnad på. Men nu var det mitt val och det känns okej för stunden. Jag rullar fram genom livet och hör och häpna, jag kan vara vaken till nio.. Ibland halv tio.

SCORE.

En envis förkylning att vårda och värna, det vill vi ge dig, vår lilla tärna. God Jul Malin önskar världen. Tack, precis vad jag önskat mig!

Tajmingen är precis som vanligt helt vedervärdig, men så är väl livet. Man får icke välja. Jag är förvånad. Jag äter mer vitaminer, mineraler, kosttillskott, medikament och dylikt än vad som finns på samtliga apotek i södra Sverige. Men den här envisa lilla saken vägrar att ge med sig. Det har gått över en vecka nu av rinnande näsa, feber och allmänt sugig attityd mot livet och alla dess äventyr. Jag måste av misstag ha klickat i rutan för att vara konstant sjuk år 2013. Eller hur? Det är ju högst sorgligt. Jag som är så snäll jämt. 2014 ska jag vara som en vandrande reklampelare för en person vars näsa inte rinner en enda gång under ett helt år. Med undantag för gråtsnor som eventuellt skulle kunna förekomma om lusten föll på.

Turen ligger väl i att jag redan är klar med mina julklappar, typ. Så i år behöver jag inte stissa runt på coop tre timmar innan Kalle Anka börjar och fundera på om inte pappa vill ha en burk marmelad och om mamma kanske inte sagt i ett svagt ögonblick att hon önskar sig dammsugarpåsar eller en påse dillchips. – VICTORY!

Med endast tre.. eller va.. två?… dagar av arbete kvar känner jag mig lite lätt stressad fast på ett väldigt Grace Kelly-vis. Så jag skriver som alltid. Whaddapp people.. Let´s do this.

Förra veckan sög så hårt att jag ett tag funderade på att börja skriva sorglig poesi om svunna tider. Jag hade feber i flera dagar. Orkade ingenting mer än att bara ligga och blunda. Tillslut var jag så utmattad att min kropp mer eller mindre sa hej då och checkade ut i bokstavligt talat lite mer än ett dygn. Mardröm efter mardröm, alla under samma festliga tema, död av nära och kära. Jag vaknade kallsvettig och med ett ryck för att direkt somna om och kastas in i ett nytt brinnande inferno. Om och om igen.

Inte kul. Jag gick säkert ner femton kilo av all skräck.

Jag underhöll mig själv med att titta på “The real housewives of Beverly Hills”. När de avsnitten var slut gav jag mig på New York, Vancouver och till sist Atlanta. Vid det laget var jag så trött och fnittrig. Jag hade umgåtts med dessa fruar för länge och allt blev roligt. Fruarna Nene och Sheree döptes om till Shänaynay och Shärayray. Innan jag visste ordet av var allt omvänt. Jag drack inte te, jag drack shätaytay. Det visade sig fort att allt kunde bli roligt och shäskojskoj. Och det smittade av sig. Hanna kallade sina barn för shäbabies. Prova själv. Step into my world. Det är löjligt roligt. Eller jag tyckte det i min feberyra.

Nu är det måndag. Jag har kaffe och är laddad inför den här sista veckan i tomtefabriken. Med en vecka minus har jag löjligt mycket att göra för att hinna ikapp men jag har redan börjat planera inför år 2014 och den totala makeover som kommer att ske i mitt liv. På alla möjliga plan. Bloggen är en stor del av denna plan. Ni kommer förhoppningsvis inte att bli besvikna. Eller ja, alla kommer nog inte att bli nöjda. Men så får det nog lov att bli.

Uppdateringen fram till jul kommer att bli lite gullig och sporadisk, många inlägg via mobilen. Men jag saknar er så mycket och om kvällarna sitter jag aldrig framför en dator. Hur märkligt det kanske än låter. Är det någonting särskilt ni vill att jag skriver om?

PUSS!

Jag är så trött.

Två till tre timmars sömn per natt gör min kropp helt utom sig av ilska. Smärtan är konstant. Finmotoriken far rakt ut genom fönstret och vi kan ju alla i det läget känna oss nöjda över att jag inte arbetar som kirurg eller har som hobby att bygga möbler till ett dockhus inuti ett riskorn.

Ikväll ska jag börja varva ner strax efter nitton noll fem, dricka mängder av te som heter saker som relaxing eller good night och det finns även en stor risk att jag ber Ludde sjunga några vaggvisor. Min plan är att somna så pass hårt att jag eventuellt dreglar lite. Och sedan skall jag falla in i en djup sömn liknande Törnrosa.

Så här ser jag det hela framför mig: Jag ska drömma om gröna ängar, väldoftande blommor och kärlek. Sovrummet skall vara i en perfekt temperatur så att jag varken fryser eller svettas. Kuddarna ska vara fluffiga och ligga på precis det där viset som jag tycker om så att huvudet får rätt stöd. TV´n ska vara på med precis rätt nivå på volymen så att det inte är för högt eller för tyst. Iso ska för en gångs skull drömma utan att pipa och skälla. Mandus skall inte snarka på både in och utandning. Ludwig kommer ihåg att ploppa i sin grej i näsan samt sin skena i munnen så att han låter som den lilla pojken i the Grudge. Vattnet i flaskan som jag alltid har på mitt nattduksbord skall vara kallt och redo att avnjutas under nattens timmar. Ja, jag dricker i sömnen. Ingen vet varför.

Men jag vet inte, jag har inte funderat på det här så länge. Men jag längtar. Sömn är viktigt.

Välkommen in!

Just nu är ni kompisar här.

Malin Sörmlind


Jag har en magisk romans med smink, är kär i ironi, förtjust i mina två hundar, galen i matlagning, djupt förälskad i min man och betuttad i skor. Jag är faktiskt lite snudd på fantastisk. Det är egentligen allt du behöver veta.
E-mail
Vill du komma i kontakt med mig?
e-mail:hej@malinsormlind.se

Företag, vänligen klicka här för att se bloggens policy. Ser fram emot ditt mail!
Arkiv
Twitter
Google translate

Copyright
Tack för att du förstår att samtliga bilder tillhör Fotograf Malin Sörmlind och är skyddade enligt upphovsrättslagen. Bilderna får ej sparas ner på något vis. Vid frågor - kontakta mig per mail.
Senaste Nytt
Övrigt

Tourn





e.l.f. Cosmetics Danmark