Kropp & Hälsa

Jag trodde att Ludde skämtade med mig imorse när han sa att det var snö ute. Men när jag sneglade upp mot fönstret såg jag det. Kylan, den kalla blå tonen över hela landskapet.

Ah men skit, jag som skulle ha shorts idag beklagade jag mig högt. Det var bara till att börja tänka om på vad som fanns inuti garderoben. Jag försökte resa mig upp och hade helt glömt bort att min kropp blir stel som stål av kyla. Ah men skit igen beklagade jag mig och Ludde drog upp mig ur sängen och nästintill bar in mig på toaletten.

Väl framme på arbetet drack jag en stor kopp te och väntade på att mina morgonpiller skulle börja kicka in så att jag kunde röra mig utan att stöna som en gammal tant.

Nu, så här tre timmar senare är vi nästan där och jag funderar på om jag inte måste spendera eftermiddagen i soffan. Vika tvätt eller något annat nyttigt. Titta på någon serie och bara låta kroppen få sin vila. Att denna himla kropp kan ställa till så mycket ibland gör mig vansinnig.

Ah men skit. Jag måste handla också. Jag skulle ha skrivit en lista men det har jag glömt bort.

Har ni några tips på bra vardagsmat som inte tar för lång tid ? Dela gärna med er av era favoriter!

De två senaste dagarna har spenderats i min soffhörna. Det kan hända att jag tagit i lite väl hårt de senaste veckorna. Jag har spenderat energi som inte fanns, på kredit så att säga. Köp medges ej.

Nu var det dags att betala och det fick jag göra med besked. Två nätter där jag vaknat prick 2:07 båda nätter och varit klarvaken fast otroligt trött samtidigt. Jag visste direkt vart klockan var slagen. Det var bara till att sätta på sig goskläder och bädda ner sig i soffan och invänta en ny våg av energi. Jag tittade på film efter film, vilade, snarkade och åt.

Två dagar, sen var jag tillbaka i matchen. Och ja, jag har lärt mig min läxa. Jaq hinner med allt som jag vill ändå, jag behöver inte springa från delmål till mål. Och jag kan lära mig att prioritera lite.

Nog om det. Nu är det märkligt nog måndag i min hjärna och jag ska i lugnt tempo försöka hinna med allt som jag har missat de här två dagarna.

Tjingaling!

Nu är det snart fyra månader sedan jag gjorde min gastric bypass.  Jag har inte haft svårt att vänja mig vid små portioner eller att äta på regelbundna tider. Det jag har otroligt svårt att vänja mig vid är människors reaktioner. Saker som “halva du är ju borta”, “det är ju nästan ingenting kvar av dig”, “va fin du börjar bli” och min absoluta favorit – “Va fin du har blivit.”

Jag vet ju att de inte menar någonting illa, att de bara vill peppa mig vidare på denna livslånga väg. Men den sista kommentaren får mig helt ärligt att känna mig som att jag har sett ut som Fjants mamma i tjugo år. Att jag har varit ett träsktroll som nu börjar kamma sig lite smått.

Det räcker med – Va fin du är Malin! Klart. Inget börjar bli, blivit eller snart.

Men här kommer det största  problemet.

Jag ser inte någon skillnad själv. Jag känner skillnad, men jag ser det inte.

Hjärnan hinner inte med när det går så här fort, jag har gått ner 35 kilo på fem månader. Jag vet, det är helt amazing. Men jag blir galet frustrerad över att jag inte kan se det i spegeln. Har de där kilona enbart suttit på min rumpa? Jag förstår faktiskt inte att landstinget inte kräver att man talar med en psykolog minst en gång efter en sådan här operation. För i mitt fall så är det hjärnan som bråkar. Okej, den är allmänt märklig och lite konstig hela tiden, men det är hjärnan som säger till mig att åh nu åt du två potatisar Malin, du har förstört hela operationen nu. Du kan lika gärna äta mer nu. Allt är ändå förstört. Men det logiska i mig säger att du är mätt nu Malin, det räcker. Jag vill poängtera att jag inte äter för mycket. Jag äter precis så som jag och dietisten kommit överens om.

Men hjärnan alltså. Vilket skit.

Jag har en sprängande huvudvärk idag. Vilket inte alls är vad jag behöver i detta läge. Jag har miljoners miljoner saker att ordna inför lördagens mässa och jag kan ju inte tänka om jag ska lyssna till ett dunka dunk precis vid mina ögon hela tiden.

Det känns som att jag får ta lite vila när jag kommer hem efter lunch. Jag måste bara handla innan och kanske påbörja någon form av mat som får stå och gosa på spisen utan att kräva min uppmärksamhet.

Igår var jag i säng innan klockan slog nio och jag vaknade av ett snarkade underjordiskt monster bredvid mig. Hör och häpna, inte Ludwig, utan Mandus låg med halvöppna ögon med sin nos mot min nos och snarkade rakt in i mina näsborrar. Inte okej, fast ändå ganska mysigt på något märkligt vis.

Nej, hej å hå – jobba på. Vi hörs senare vänner!

Jag heter Malin Sörmlind och jag är slarvig med att tömma min brevlåda. Jag saknar tiden när man bodde i en lägenhet och fick all post rakt ner på hallgolvet. Nu måste jag klä på mig skor och gå säkert femtio steg innan jag kommer fram till en ful låda som mina brev bor i. En så kallad brevlåda.

Ibland kan det gå tre dagar innan jag kommer på att folk skickar brev ibland och att man borde ta en sväng förbi lådan. Oftast är lådan vid det laget full av reklam och jag morrar för mig själv att jag jämt glömmer bort att sätta upp den där lappen att jag inte vill ha någon reklam. Är det inte reklam så är det en räkning som man egentligen inte vågar öppna med risk för att bli ruinerad innan lönen ens har landat på kontot. Men ibland, i mitt fall, så ligger det ett kuvert från Landstinget där. Man öppnar och ser att njurenheten saknar mig, de vill ses och höra hur allt är, vad som hänt på sista tiden och om allt är okej. De breven är de absolut värsta. För man får inte komma dit och säga hej om man inte först åker till labbet och lämnar både blodprov och prov av morgonurinen.

Jag gillar verkligen inte nålar.

Det första jag säger när jag sätter mig ner i den där stolen, innan jag ens presenterat mig, är följande;

“Hej, jag heter Malin och jag har ätit kortison  i femton år så mina kärl är tunna som löv och rullar som att det vore julafton. Jag är otroligt rädd för nålar och säger du nu sticker jag, så sticker jag härifrån. Du har en chans på dig innan jag blir skriker… Men känn ingen press.”

Kvinnan som stack mig idag kände ingen press och hon lyckades på första försöket vilket imponerade på mig. De brukar inte göra det. När alla fem rör var tagna så tittade jag på henne med hopp i blicken. Jag väntade på mitt fina fina klistermärke som skulle bli min belöning för all sveda och värk.

Döm om min absoluta besvikelse när klistermärket inte hamnade i min ägo. Hon tyckte att den onaturligt stora tejpbiten som jag fick i mitt armveck var klistermärke nog.

Löjligt säger jag. Tejp är inte samma sak som ett klistermärke.

Välkommen in!

Just nu är ni kompisar här.

Malin Sörmlind


Jag har en magisk romans med smink, är kär i ironi, förtjust i mina två hundar, galen i matlagning, djupt förälskad i min man och betuttad i skor. Jag är faktiskt lite snudd på fantastisk. Det är egentligen allt du behöver veta.
E-mail
Vill du komma i kontakt med mig?
e-mail:hej@malinsormlind.se

Företag, vänligen klicka här för att se bloggens policy. Ser fram emot ditt mail!
Arkiv
Twitter
Google translate

Copyright
Tack för att du förstår att samtliga bilder tillhör Fotograf Malin Sörmlind och är skyddade enligt upphovsrättslagen. Bilderna får ej sparas ner på något vis. Vid frågor - kontakta mig per mail.
Senaste Nytt
Övrigt

Tourn





e.l.f. Cosmetics Danmark