– MSS (Malins Snajsiga Sjukdom)

iso-funderar

Men vart tar veckorna vägen? Jag hinner inte med! Det känns som att det är måndag och direkt fredag.

Känner ni igen er i det? Jag har haft programmet och appen uppe för att blogga hur många gånger som helst men alltid fastnat i mina tankar och lagt ner det. Har hur många nya produkter som helst att visa er, men tiden räcker inte till. Jag hinner inte med.

Den här veckan var ju onekligen lite speciell för mig. Jag har klurat hela veckan på hur jag skulle beskriva måndagens ryggmärgsprov. Jag vet inte ens om det är någonting som direkt intresserar er? Ni kanske bara är här för sminket och fotoaspekten av mitt liv. Ni kanske inte riktigt finner det lärorikt att läsa sjuhundra tecken om någonting som ni förhoppningsvis slipper att någonsin kunna relatera till.

Men om ni vill veta vad som händer med mig och min så kallade kropp så är detta givetvis någonting som jag kan berätta och dela med mig av. Jag vill inte bara hamna där igen, att det är allt min blogg handlar om. Att folk googlar på “Malin Sörmlind sjuk”. Jag är fullt medveten att jag så juvenilt bjöd in till det precis i början av min sjukdomstid. Jag behövde prata och bearbeta. Där och då behövde jag bli sedd, få förståelse och bekräftelse. Jag fick en hel del av den varan. Underbara människor som följer mig än idag och jag har inget annat än kärlek till dessa. Men jag fick också smaka på den andra delen av äpplet. Den som inte smakar så gott.

Så här några år senare har jag insett att jag är så mycket mer än demonerna som härjar inuti mig. Jag är awesome. En glad och go tjej helt enkelt. Må så väl vara att jag är handikappad och svårt sjuk. Men det är inte en stämpel som riktigt lockar mig att få i pannan igen när det tagit så lång tid att försöka tvätta bort den lite grann. Jag finner inte riktigt behovet längre att stå och skrika HALLÅ JAG ÄR SJUK SE MIG! Men om jag kan hjälpa någon med mina erfarenheter, tankar och känslor så är det någonting som jag absolut vill. Och behöver du någon att prata med så finns min mail alltid här och jag svarar så fort jag bara hinner.

Hur känner ni? Det vore intressant att få era synpunkter och väga in era åsikter här.

Nej men. Lite feber på detta. Why the hell not right? Blööööh. Okej okej. Vi vilar med filt och kudde idag och imorgon jäklar i havet räcker det och vi vänder denna skutan. Det här är inte okej längre.

malin sörmlind, malinsormlind, malinsormlind,

Jag har suttit här en stund och tänkt på vad jag behöver, hur jag ska kunna vända det här. Att leva med en till synes osynlig sjukdom, en sjukdom som alltid känns men inte alltid syns är en kamp i sig. Folk tvekar, folk ser inte mer än vad de vill se och jag visar dem en ack så liten del av mig. För om jag skulle låta dem se rakt igenom mig skulle de springa ifrån mig skrikandes, gråtandes, ärrade för livet. Blinda av skräck.

Man är aldrig redo, man är alltid på helspänn, man är rädd för att leva. Det låter dramatiskt, men tro mig. För mig är det en absolut sanning.

Min lista.. Det här är vad jag behöver göra.

Steg 1: VILA. Lär dig att slappna av på riktigt himla envisa kvinna. Fejka inte avslappning. Låt kroppen ladda. För om du inte laddar helt så fungerar du bara halvt.

Steg 2: Lär dig att backa. Du vet om att du har ett immunförsvar lika starkt som ett knäckt äggskal. Så att gå ut halvnaken eller leka med människor med snor, feber, hosta är inte en bra idé. Utmana inte ödet. Dina vänner förstår, tror mig.

Steg 3: Positivt tänkande är inte ba humbug. Jag brukar inte ha svårt att tänka lite glatt och inte göra mig "mer sjuk." Lite får man tycka synd om sig själv, absolut. Självmedömkan kan vara sexigt i ytterst måttliga mängder. Men jag måste lära mig att ta min hälsa på allvar, men inte låta hälsan trycka ner mig och stanna mitt liv totalt. Jag tror absolut att man kan tänka sig "bättre" och balanserad. Om man har alla andra grundpelare, det vill säga sund kost, träning, meditation /vila, kärlek och tankar.

Steg 4: Tacksamhet. Jag är otroligt dålig på att vara tacksam för varje dag jag får uppleva, även de dåliga. Jag är obeskrivligt tacksam för Ludwig, kärleken, familj och vänner, uppmuntran och tröst. Och jag tror att man lär sig någonting nytt varenda dag. Men jag ska lära mig att fånga dagen, leva för ögonblicken och för livet. Och ibland kan man faktiskt fånga dagen från sin soffhörna, det är okej.

Steg 5: Måttliga mängder är någonting som jag har svårt att avgöra. Jag kastar mig in i arbete och projekt utan att portionera ut det. Jag glömmer bort att min kropp klarar av en viss mängd. Att jag inte längre är "som alla andra". Acceptans är svårt, tro mig. Man vill bara vara som alla andra. Det här startar en ond cirkel för mig och jag går sönder. Jag limmar och lagar, kastar mig in i nya projekt och arbeten innan limmet härdat och när jag återigen tappar fästet blir det ännu fler sprickor att limma. Ser ni mönstret? Det är något jag måste börja prioritera, direkt.

Om jag planerar mitt liv och tar hjälp av alla fem stegen samt alla färgglada tabletter som läkarna skriver ut, så kan jag må bättre i längre perioder. Herregud, det låter underbart.

För det här är mitt liv. Allt börjar och slutar med mig. Folk brukar säga att de inte förstår hur jag klarar av det. Jag svarar dem att jag inte har något val. För det här är den handen som är tilldelad mig och jag måste göra det bästa jag kan utav den.

Jag måste vara rädd om mig själv. Det är summan av kardemumman.

Fem steg, det kan väl inte vara så svårt..? Eller..?

Hej vänner!

Jag är nu tillbaka efter min semester, känner mig utvilad och full av inspiration, kärlek och lycka. Det är ingen hemlighet att våren och sommaren varit en otroligt tuff tid för mig både privat och professionellt. Hälsan har inte varit med mig och utan den fungerar nästan inte någonting, som vi alla vet. Men i våras gick jag igenom någonting som skakade om hela mig och vem jag var som fotograf. Jag blev kastad in i en situation som totalt tog musten ur mig, och den stora besvikelsen gjorde att jag tappade gnistan, inspirationen och glädjen för att fotografera helt och hållet. Bara jag såg Kaj vände det sig nästan i magen och jag blev uppriktigt  ledsen. Jag mottog en hel del mail med hårda ord från kunder som ville boka fotograferingar, som väntade på sina bilder eller som tyckte att jag bloggade för lite.

Det gjorde så ont i mitt hjärta.

Jag behövde ta femton steg tillbaka, se tillbaka på våren och sommaren, lokalisera problemen, klippa av band och möta mina demoner. Många tårar, lite smygande och mycket tänkande senare fann jag någonting som jag tror kommer att fungera i längden. Det blir ett nytt sätt att arbeta för mig och jag är ännu inte van, men det känns bra i hjärtat. Det jag behöver är ert tålamod och stöd. Vilket jag vet att jag har, jag är så otroligt rörd över alla vackra själar jag nu har i mitt liv, ni tror på mig när inte ens jag gör det. Ni lyfter mig när jag inte kan stå för egen kraft.

Ni har min eviga tacksamhet för det.

Att fotografera är det som får mig till att vilja ta mig upp ur sängen på morgonen, min drivkraft. Jag fann min tröst i Kaj när allt annat var mörkt, jag fann ett sätt att uttrycka mig, att sprida min glädje land och rike runt. Under semester har jag och Kaj funnit tillbaka till varandra och är helt ärligt lite nykära igen, fjärilar i magen och hela baletten!

Det nya sättet att arbeta för mig innebär att jag ena veckan kommer att ha fotograferingar för att nästa vecka vila min kropp och redigera bilderna från tidigare vecka, på så sätt blir inte leveranstiden lika lång och jag får vila min kropp men samtidigt känna glädjen och kärleken. Det kanske innebär att ni får vänta lite längre innan er fotografering sker, men jag lovar att försöka göra det här så smidigt som möjligt.

Jag hoppas att ni ser fram emot den här resan lika mycket som jag, ni vet vad jag brukar säga – Mot månen vänner, tillsammans är vi starka!

———

För att fira att jag nu är tillbaka, med hull och hår, så vill jag ge er ett nytt pangerbjudande! Om du bokar din fotografering innan 2013 09 01 så ger jag dig 25% på valfritt paket: Elle, Belle, Bi eller Bumm! Observera att fotograferingen måste ske på en vardag. Klicka här för att boka din tid redan idag, du kan även boka din tid via detta kontaktformulär.

Klicka här för att se prislistan.

 

malin sörmlind, hannetorp gård

Idag är en sådan där dag där man bara vill skrika woooooow woooow woooow, hold your horses dude. Stanna stopp. Det räcker nu. Det har varit lite för mycket på för kort tid. Men vi vet alla att jag är lite för envis för att ge upp, det finns en lösning på allt, bara man är tillräckligt uppfinningsrik. Jag är väldigt anpassningsbar. Så jag fick börja skicka lite mail och boka om mitt liv lite, men det löste sig, som det alltid gör om man arbetar med människor som har förståelse för min ack så inte fungerande kropp och vardag.

Så nu sitter jag här, PAJ är sjuk idag och jag har ingen… barnvakt. Och eftersom att jag inte får vara ensam och Ludde inte kunde gå ifrån jobbet så var det enda alternativet att jag fick stanna kvar här, jobba hela dagen och vara ledig en annan dag denna vecka istället. 

Jag vet.. Men det kommer att gå bra.

Hjärnan skriker stopp, kroppen börjar hålla med hjärnan så jag lurar den genom att dricka mer kaffe, lyssna på lite musik och arbeta i ett lugnt tempo. Ta många små pauser och lägga huvudet rakt ner på skrivbordet när jag känner att behovet finns för en micronap.

Malin, kvinnan som alltid hittar en annan väg. Vi får väl se om jag är lika kaxig ikväll. He he he he.

malin sörmlind, malin, sormlind, ludde, ludwig sörmlind

Nämen hallå där lilla nostalgibilden som man hittar om man letar tillräckligt länge i hårddisken. På den här bilden mina damer och herrar är inte vårt förhållande gammalt.. Alls. Året var 2006, platsen var hemma hos min mor och far, årstiden var sommar och Ludwig hade lika långt hår som Pocahontas.

Ser ni hur jag vant flinar mot kameran som att det gällde en tidningsintervju, hur jag lägger min arm om honom precis som att om jag bara får den här bilden, då har jag honom för alltid, eller iallafall hans själ. Ludwig ser inte alls lika road ut, men han har ju alltid varit en blyg viol.

Mammas torkvinda kör en photobomb också. Well played mister torkvinda. Well played indeed.

Jaja, något fångade jag iallafall, både själ och hjärta skulle jag tro. Och tur var väl det, för vad hade jag gjort utan honom. Han är mitt ljus i livets mörka tunnlar. Jag vet, det var så otroligt djupt och inte alls min stil egentligen. Men jo. Så är det. Jag är så beroende av honom för att överhuvudtaget överleva, känn ingen press Luddmeister. Det finns hemtjänst och väldigt mysiga hem som du kan skicka mig till om vinden skulle blåsa åt det hållet.

… Vänta.

Snälla sätt mig inte på ett hem. ?

Välkommen in!

Just nu är ni kompisar här.

Malin Sörmlind


Jag har en magisk romans med smink, är kär i ironi, förtjust i mina två hundar, galen i matlagning, djupt förälskad i min man och betuttad i skor. Jag är faktiskt lite snudd på fantastisk. Det är egentligen allt du behöver veta.
E-mail
Vill du komma i kontakt med mig?
e-mail:hej@malinsormlind.se

Företag, vänligen klicka här för att se bloggens policy. Ser fram emot ditt mail!
Arkiv
Twitter
Google translate

Copyright
Tack för att du förstår att samtliga bilder tillhör Fotograf Malin Sörmlind och är skyddade enligt upphovsrättslagen. Bilderna får ej sparas ner på något vis. Vid frågor - kontakta mig per mail.
Senaste Nytt
Övrigt

Tourn





e.l.f. Cosmetics Danmark