Kvällen är ung för en del men för mig är det nästan midnatt. Jag sitter här i min soffa och har bett Ludde om att få vara ensam en liten stund. Han är tio meter bort, inne i kontoret och dörren är öppen mellan rummen men jag kan inte se honom så det räknas som egentid.

Tidigare ikväll satt jag och gjorde en resa bakåt i tiden på mitt instagramkonto. Jag vandrade till hösten 2011, några månader innan min gbp-operation. Min första tanke när jag såg bilderna var att jag såg så sorgsen ut i ögonen. Men, det var jag ju inte. Jag var alltid väldigt trygg med mig själv i min övervikt. Jag började äta kortison vid fyra års ålder för en kronisk njursjukom, jag vet, någon har dött i min genpool, och jag åt höga doser av de vita små tabletterna i över tio år.

Därav de gulliga hamsterkinderna som jag totalt rockade by the way.

Jag var aldrig den som gömde mig när kameran kom fram. Jag var aldrig den som stannade hemma. Jag var aldrig den som tog åt mig av gliringar och kommentarer och jag var aldrig den som gick hem med en kille bara för att han valde mig.

Tog någon fram en kamera stod jag längst fram, ville någon hitta på någonting var jag alltid först med att hoppa på tåget, var någon elak så log jag och gav dem en slängpuss och gick jag hem med någon så var det alltid vi som valde varandra.

Min övervikt var inte ett problem för mig rent psykiskt, den var en del av mig och hade varit det så länge att jag inte ens reflekterade över att jag var stor. Jag var bara jag. Malin, en glad tjej med ett stort hjärta, skinn på näsan som alltid var den som fick människor att skratta.

Efter en röntgen 2010 visade sig att jag hade fyra diskbråck i ländryggen. Jag veeeet, någon har spytt och dött i min genpool. Jag fick ett val där och då av min läkare, steloperera ryggen eller göra en gastric bypass för att lätta på bördan.

Jag gjorde alltså inte operationen för att jag skulle bli snygg och snärt utan för hälsans skull. Och jag vet att det är en del som har både frågat rakt ut men också viskat längs väggarna så en gång för alla vill jag säga, Nix pix maestro. Jag har inte betalt min operation själv, som en plastikoperation, landstinget ville ta den notan och jag ville inte vara ouppfostrad och otacksam.

Jag var skeptisk till en operation, det skall jag erkänna. Jag hade nämligen varit och nosat på operationen en gång tidigare flera år innan men tackade då nej. Döm om min förvåning när läkaren jag träffat då skrivit en liten notis att om jag valde att komma tillbaka i framtiden så skulle jag få förtur eftersom att jag redan hade väntat en gång. Så jag bestämde mig för att göra operationen. Själva ingreppet, dagarna som följde och året som sedan gick är en helt annan historia som jag kan förtälja en annan gång om ni så önskar.

Summan av nejlikan är att jag är nöjd, det har jag alltid varit. Det är först när jag ser bilder som den här ovan som jag reflekterar över vilken resa jag har gjort. Det har inte varit en dans på rosor direkt och jag kan bli rosenrasande på människor som tror att en operation är en snabb lösning på ett långvarigt problem. För så är verkligen inte fallet. Det är blod, svett, dumpningar och tårar.

Det viktiga är dock detta;

Jag må ha gått ner en hiskelig massa kilo, över sextio stycken för att vara lite mer specifik. Men mitt hjärta är kvar på 135 kilo och det är fullt av kärlek till de människor som finns i min omgivning. Jag är fortfarande jag, det är bara det att jag väger lite mindre nu.