– Debatt

debatt_vad-hade-du, malin sörmlind

Ibland kastas man in i smått dramatiska situationer. Man blir högst involverad i en medmänniskas välmående och måste väldigt osvenskt ingripa, hur obekväm den situationen än må vara. Det kan hände oss alla. Igår hände det mig och nu vill jag dela med mig av denna upplevelse till er. Fint sammansvetsat av de tankar jag nu har när adrenalinet har lagt sig.

Igår var jag och min kusin Maja i den ack så stora staden Karlshamn för att inhandla ett par byxor till min make. Jag hade skrivit storleken med stora siffror längs hela handflatan, den här gången skulle jag inte glömma och behöva ringa honom i panik med famnen full av byxor i diverse storlekar, utföranden och färger. När vi rör oss längs gatan hör jag Maja fråga; Men, har någon ringt eller? Nej, det är ingen som har ringt svarar jag något trött men inser snabbt att hon talar inte om mig, hon talar om en man som ligger ner på den kalla gatstenen framför en butik. Helt ensam.

Nu blev det hela väldigt Cityakuten. Maja som arbetar inom vården gled in, tog kommando och gjorde en massa medicinska saker som jag inte förstår, men det var koll av puls, andning och så vidare. Jag tog på mig rollen som vakt, för jag var allmänt PMS-ig och hade redan utlovat en eventuell skottpeng på mänskligheten. Så det kändes väldigt naturligt att jag skulle vara den som man ser på film, ni vet den som viftar med armarna och skriker;

– NOTHING TO SEE HERE PEOPLE! NOTHING AT ALL.

Butiksägaren har redan 112 i telefon och det är en himla massa tjatter fram och tillbaka, vi har fått sällskap av två kvinnor som hjälper till på vårdfronten. Vi ber mannen att försöka hålla sig vaken men också att ligga still då vi ser blod och inte vet hur illa han har slagit huvud och nacke. Han väser att han behöver vomera, jag som har oändliga problem med detta känner att jag blir väldigt obekväm, men att det inte spelar någon roll just nu. Han behöver vår hjälp. Så jag tar min lilla påse från BikBok och fullkomligt slänger ut de smycken jag har fyndat i en annan påse. Nu har jag alltså skapat mig en liten kräkpåse. Och nu må ni tro att jag var mallig och kände mig lite som en soldat i krig vars kompis blivit skadad och nu skulle jag rädda honom med hjälp av en pinne, ett gem och lite sand. Ja, jag kände mig som MacGyver och var där och då ganska stolt över min insats.

Vid det här laget har vi en himla massa åskådare. Människor som tagit en paus från sitt pågående liv för att se om de kan hjälpa till. Men vi har också min personliga favorit, människor som skall döma mannen som nu ligger nästintill medvetslös på den iskalla marken. En äldre dam kom fram, tog en snabb titt och på en ögonblicks sekund hade hon dragit slutsatsen att mannen helt klart var berusad, han får skylla sig själv och att polis skulle tillkallas så att han kunde sova ruset av sig. När hon fällde den kommentaren så var det precis som att jag gav ett okej till en inre ilsken liten pudel.

– Ja tant, han är berusad. Men han har ramlat och slagit sig i huvudet, han blöder. Så vi behöver ha hit en ambulans.

Tanten tar tre steg bakåt, samlar ihop ett gäng människor som nu är hennes crew och fortsätter att tala om mannen som ligger på marken, högt så att alla hör hennes ord av vad hon tycker är visdom. Nu börjar Maja och hennes två kompanjoner bli ganska irriterade över att ingen ambulans joinat oss. Men de har hittat mannens plånbok så nu vet vi hans namn och när jag sätter mig framför honom och pratar med honom ser han mig rakt in i ögonen och fullkomligt skriker:

– JAG ÄLSKAR DIG (Valfritt namn)… JAG ÄLSKAR DIG! Hans ögon är ledsna och tomma. Han upprepar hennes namn ett par gånger. Jag hinner tänka att det är ett himla fint namn. Jo då, jag är drottning i landet av tankspriddhet.

Nu har mannen hört ordet polis och blir ganska aggressiv både verbalt och fysiskt. Han ska resa sig, någonting vi absolut inte vill. Det verkar vara ett problem att få en ambulans, den är fortfarande inte på väg, nästan en kvart senare. Butiksägaren svarar på larmcentralens alla frågor men när de vill veta mannens längd får Maja ett mindre utbrott och ber att få låna telefonen.

– Hej, ursäkta mig vem är det jag talar med? Det spelar väl ingen roll i det här läget hur lång han är. Vill du veta vad han gör på fritiden också? Jag skulle verkligen uppskatta om du kunde skicka en ambulans nu, för han börjar bli svår att hantera och jag vet inte hur hårt han har slagit sitt huvud, men jag ser blod. Tusen tack.

Nu kommer en kille i femtonårsåldern och ställer sig bredvid mig och stirrar rakt ner på mannen. Inte med avsikt för att hjälpa, utan för att återberätta för sina polare som står tio meter bakom oss. Han flinar. Jag kan inte låta bli, så jag tittar länge på honom, nickar och säger; Tja..… Läget? Han avlägsnar sig omgående. Ambulansen kommer med blåljus och höga läten någon minut senare och de känner igen mannen. Pratar med honom, undersöker och tar honom med sig.

Gatan är fylld till bredden av åskådare och jag känner sådant medlidande inför mannen.

Så här tänker jag: Vi har här en man som ramlat, slagit sig och nu ligger på den iskalla marken. Hans huvud blöder och han är i detta läget ganska liten på jorden och behöver hjälp. En handfull människor hjälper till, de andra lamslås eller rent ut sagt gottar sig i situationen. Står helt öppet och pratar skit om mannen som behöver hjälp. Nej. Det spelar ingen roll att han är berusad, att du vet vem han är eller att du gick i skola med hans nästkusin som eventuellt flyttade till Alvesta efter att han skilt sig. Mannen på marken är en medmänniska, han behöver hjälp. Stå inte där och frys. Gå hem med dig, ring en vän och prata om vad du precis har varit med om.

Jag blir så besviken och jag skäms å deras vägnar. Jag har ingen som helst medicinsk träning så jag hjälper till med det jag kan. Och jag ville finnas där för honom. Jag vände situationen till mig själv. Vad hade jag velat om det var jag som låg där. Det händer ju ändå ganska, läs väldigt, ofta att jag ramlar. Alla kan vi ramla, av en eller annan anledning. Och om jag en dag ramlar så illa att jag skadar mig så vill jag absolut inte att någon står en meter ifrån mig och helt öppet pratar om mig. Gott eller ont, det spelar ingen roll. Om du inte kan hjälpa till, gå vidare med ditt liv. Stå inte där och analysera. Tack på förhand och puss.

Så känner jag.

Hur känner du? Vad hade du önskat?

cecilia jägenmarkFoto av Cecilia Jägenmark

Den senaste veckan har varit ganska omtumlande för mig. Jag fick en illaluktande kommentar här på bloggen som verkligen sårade mig. Det sker lite då och då att det dimper ner någonting i skräpposten så där och oftast läser jag dem inte ens. Och jag brukar inte ens nämna det här. För jag känner rent spontant att det borde jag inte behöva göra, för det borde inte ens vara någonting som existerar. Näthat finns numera överallt. Vem som helst kan hoppa på och attackera utan att behöva stå till svars. Jag har väldigt svårt att tänka mig att detta är någonting man skulle göra i sitt så kallade  riktiga liv. Eller skulle du gå fram till en människa som du sett på ICA några gånger och skrika – Du är så jävla egoistisk och självkär Hur fan orkar du med dig själv eller hur fan orkar andra människor med dig?!

Jag tror inte det. Och då ställer jag mig helt sonika frågan -  Är detta verkligen vettigt?

För att illustrera. Vi har alltså en situation här där en människa sätter sig ner och komponerar ihop ett stycke text vars enda uppgift är att såra en människa som man inte ens känner. Min fråga är varför. Varför vill man trycka ner människor på det viset. Mår man bra när man klickar på skicka kommentar, tar en slurk av sitt kaffe och tänker nu gjorde jag någonting sjukt bra här. Jag kommer vara stolt över detta ögonblick så länge jag lever.

Det förbryllar mig.

Varför känner man sig manad att göra en sådan sak. Vad är det som driver denna människa. Ilska, förmodligen, avundsjuka, möjligtvis, omtanke, absolut inte. För jag kan svära på mitt liv att om kommentaren på något vis hade innehållit någon form av konstruktiv kritik som jag hade kunnat applicera i mitt liv. Då hade det varit en helt annan situation. Men oftast är det meningar i stil med att jag inte ska tro att jag är någonting speciellt. Att jag är fet, att jag har gjort en operation för att gå ner i vikt och inte har gjort någonting själv. (ett helt annat inlägg, tro mig.) Eller något i stil med att personen avskyr mig, jag är äcklig eller min personliga favorit; jag har en meningslös existens. Att jag lika gärna kan ta mitt liv, så att personen slipper se min fula nuna.

Det jag inte riktigt förstår är; Om man nu verkligen avskyr en människa på en sådan grundläggande nivå som dessa kommentarer påvisar. Varför läser man, varför följer man denna person på samtliga sociala medier. Är det för att man söker lite spänning? Eller kanske för att man vill bli arg? Man vill störa sig och man vill läxa upp personen lite då och då, under ett påhittat namn, givetvis. Man kan inte låta bli eller vad är det frågan om här?

Min personlighet är full av färg som jag mer än gärna delar med mig av. Men är det här priset man får betala för att man gör valet av att öppna sig och bjuda in människor att ta del av ens liv på ett offentlig forum? Får man betala sin inre drift och önskan att skina lite extra genom att ta emot slag, spott och kränkande kommentarer på en daglig basis? Är det meningen att man bara ska klara av det och ha någon inbyggd rustning? För jag vet inte om jag är stark nog.

Jag vet inte om jag vill vara med i leken om den ska vara så här våldsam.

Näthat är så 2002, min fråga är om vi inte kan försöka hjälpa varandra framåt istället för att fälla varandra varje chans vi får? Tänk om internet hade varit fullt av kärlek och positivitet istället för det här illaluktande träsket som vi nu vandrar i. Och jag har inga stövlar.

Nej men. Lite feber på detta. Why the hell not right? Blööööh. Okej okej. Vi vilar med filt och kudde idag och imorgon jäklar i havet räcker det och vi vänder denna skutan. Det här är inte okej längre.

malin sörmlind, malinsormlind, malinsormlind,

Jag har suttit här en stund och tänkt på vad jag behöver, hur jag ska kunna vända det här. Att leva med en till synes osynlig sjukdom, en sjukdom som alltid känns men inte alltid syns är en kamp i sig. Folk tvekar, folk ser inte mer än vad de vill se och jag visar dem en ack så liten del av mig. För om jag skulle låta dem se rakt igenom mig skulle de springa ifrån mig skrikandes, gråtandes, ärrade för livet. Blinda av skräck.

Man är aldrig redo, man är alltid på helspänn, man är rädd för att leva. Det låter dramatiskt, men tro mig. För mig är det en absolut sanning.

Min lista.. Det här är vad jag behöver göra.

Steg 1: VILA. Lär dig att slappna av på riktigt himla envisa kvinna. Fejka inte avslappning. Låt kroppen ladda. För om du inte laddar helt så fungerar du bara halvt.

Steg 2: Lär dig att backa. Du vet om att du har ett immunförsvar lika starkt som ett knäckt äggskal. Så att gå ut halvnaken eller leka med människor med snor, feber, hosta är inte en bra idé. Utmana inte ödet. Dina vänner förstår, tror mig.

Steg 3: Positivt tänkande är inte ba humbug. Jag brukar inte ha svårt att tänka lite glatt och inte göra mig "mer sjuk." Lite får man tycka synd om sig själv, absolut. Självmedömkan kan vara sexigt i ytterst måttliga mängder. Men jag måste lära mig att ta min hälsa på allvar, men inte låta hälsan trycka ner mig och stanna mitt liv totalt. Jag tror absolut att man kan tänka sig "bättre" och balanserad. Om man har alla andra grundpelare, det vill säga sund kost, träning, meditation /vila, kärlek och tankar.

Steg 4: Tacksamhet. Jag är otroligt dålig på att vara tacksam för varje dag jag får uppleva, även de dåliga. Jag är obeskrivligt tacksam för Ludwig, kärleken, familj och vänner, uppmuntran och tröst. Och jag tror att man lär sig någonting nytt varenda dag. Men jag ska lära mig att fånga dagen, leva för ögonblicken och för livet. Och ibland kan man faktiskt fånga dagen från sin soffhörna, det är okej.

Steg 5: Måttliga mängder är någonting som jag har svårt att avgöra. Jag kastar mig in i arbete och projekt utan att portionera ut det. Jag glömmer bort att min kropp klarar av en viss mängd. Att jag inte längre är "som alla andra". Acceptans är svårt, tro mig. Man vill bara vara som alla andra. Det här startar en ond cirkel för mig och jag går sönder. Jag limmar och lagar, kastar mig in i nya projekt och arbeten innan limmet härdat och när jag återigen tappar fästet blir det ännu fler sprickor att limma. Ser ni mönstret? Det är något jag måste börja prioritera, direkt.

Om jag planerar mitt liv och tar hjälp av alla fem stegen samt alla färgglada tabletter som läkarna skriver ut, så kan jag må bättre i längre perioder. Herregud, det låter underbart.

För det här är mitt liv. Allt börjar och slutar med mig. Folk brukar säga att de inte förstår hur jag klarar av det. Jag svarar dem att jag inte har något val. För det här är den handen som är tilldelad mig och jag måste göra det bästa jag kan utav den.

Jag måste vara rädd om mig själv. Det är summan av kardemumman.

Fem steg, det kan väl inte vara så svårt..? Eller..?

När vi ändå är inne på det här med vad som är privat och inte enligt en del människor så vill jag nu berätta om någonting som jag stöter på lite för ofta ute i den stora världen. Något som gör mig både ledsen och lite mörkrädd för mänskligheten.

Jag är en social prick. Det har jag alltid varit. Jag har inga som helst problem att skaffa en kompis vid tomaterna på konsum. Jag bjuder på mig själv, lyssnar och vet hur man för en respektabel och kanske till och med lite ytlig konversation över disken i en affär. Men vissa verkar ta denna öppenhet som jag utstrålar på helt fel vis och tycker sig märkligt nog ha rätten att ställa frågor som är så privata att jag bara står och gapar.

Jag förstår inte riktigt hur man tänker och hur man tror sig ha rätt till att få svar när man säger till exempel på detta vis:

– Hur länge har du och din man varit gifta?

– Fem år nu i Augusti.

– Har ni några barn?

– Nej.. Men vi har två hundar och två katter.

– Varför..?

– Det… Har… Inte blivit så bara.

– Barn är ju meningen med livet!

Barn kanske är meningen med ditt liv. Men barn är inte en mänsklig rättighet. En del kan inte bli gravida, hur mycket de än önskar, går igenom behandlingar och ber till högre gudar. En del vill inte blir gravida. Och det verkar på något vis som att man ska behöva skämmas för att man inte vill ha ett barn.

I mitt och Ludwigs fall är det varken eller. Vi älskar barn, vi längtar efter barn, pratar mycket om barn och vi drömmer om barn. Det bästa stunderna på jorden för mig är när jag är hemma hos min bästa vän Hanna och har hennes två barn på vardera ben och de kramar om mig. Eller när min brorsdotter Astrid skiner upp som solen när hon ser mig via facetime. Eller när jag får fotografera barn, leka, busa och skratta tillsammans med dem.

Men man måste också vara lite realistisk och vuxen i livet. Jag anser att om jag inte ens kan ta hand om min personliga hygien hur ska jag då kunna ta hand om någon annans. Någon som förlitar sig på mig för att överleva. Min läkare brukar säga – Barnet har en pappa också Malin. Och det har han ju givetvis rätt i.

Men om jag inte får vara delaktig så som jag vill och kunna ge så mycket av mig själv som jag drömmer om. Då känns det inte rätt. Och det måste man respektera och förstå. Vi kan inte skaffa ett barn för att alla andra väntar och längtar. Vi vill skaffa ett barn när vi är redo. Det kanske tar ett år, det kanske tar fem år, det kanske aldrig händer. Vi kanske inte blir redo, vi kanske vill tillbringa vårt liv med att leva för varandra. Det är kanske det som är meningen med livet för oss.

Ord är som vapen, de kan såra och lämna blodiga spår. Jag har en förmåga att kunna skaka av mig märkliga kommentarer och gliringar. För jag har inte energi nog att kunna ödsla och slösa den på människor som inte vet bättre. Som inte förstår att de trampar på djupt vatten med hungriga hajar som cirkulerar. Men det gör ont. Det är ett ömt område.

En vacker dag kommer någon att plocka ner dessa individer på jorden och det kommer inte att bli vackert. Men det är inte min lott, jag berättar aldrig varför vi inte har några barn. För det finns ingenting som är värre än att se blicken av brinnande nyfikenhet snabbt bytas till blicken av ömkan. Hade Hanna varit där hade hennes ögon blivit svarta av ilska och jag hade fått hålla i henne för att hon inte skulle attackera som en kobra. Hon vet hur ledsen jag blir innerst inne och brukar säga till mig att jag har två barn, hennes barn. Mina fina, Noel och Ella.

Jag skulle vilja ge dessa nyfikna människor som inte har någon respekt en cykel, ingen hjälm så klart, för att sedan be dem sikta på en betongvägg. Men istället ler jag lite försiktigt och avlägsnar mig bara. Och med det beteendet löser man inga problem, det är jag medveten om. Men det är lättare att förklara pythagoras sats för en femåring än att förklara det här med gränssättning för en människa som tror sig ha rätt till all världens information. Hur många låsta dörrar inuti en labyrint man än har satt upp.

Tack för er tid.

Tre ord.

Under dygnets alla vakna timmar är det just dessa tre ord som mest trillar ut ur min mun. Vilka tre ord tänker ni kanske nu. Det är inte jag älskar dig eller du är dum, inte ens absolut inte sheriffen.

Det går bra.

Tre små ord, om och om igen, minst åttio gånger om dagen.

Ska jag hjälpa dig, ska jag ta emot, ska jag köra rullstolen, ska jag plocka upp den, ska jag hämta kaffe, ska jag ta den, ska jag hjälpa dig med skorna, ska jag dela frukten, vill du att jag ska osv osv osv.

– Det går bra.

Vissa gånger går det kanske lite bra och jag blir stolt över min egen förmåga. Man ser direkt om jag har försökt sätta på strumporna själv, de täcker bara halva foten. Men det räknas ändå. Andra gånger, oftast alltså, går det helt enkelt inte så bra och då ber jag om hjälp, faktiskt. Men jag måste få försöka själv innan någon sveper in och gör det åt mig. Jag är inget barn, jag är en vuxen kvinna och vill jag lägga en halvtimme på att försöka få på mig den där förbenade strumpan så gör jag det. Bara låt mig försöka innan du hoppar in och tar över. Annars blir vi ovänner och du gör mig en otjänst, fast du bara försöker vara snäll eller göra ditt jobb som min assistent. Vi är ett lag jag och PAJ. Hon och jag gör mig till en fungerande människa i vardagen. Utan henne, familj och vänners hjälp och stöd vore jag bara ett sorgligt litet skal.

I dessa dagar där jag läser dagligen om vidriga människor som fuskar med assistans för en ekonomisk vinning eller de individer som faller offer i denna häxjakt som faktiskt pågår och får sin assistans indragen för att de gungar i en musikvideo så är det en ren försvarsmekanism och överlevnadsinstinkt för mig att försöka vara iallafall lite självständig. För man vet inte, helt plötsligt kanske jag råkar gunga till i en hammock och så är all min dagliga hjälp som bortblåst. Tanken slår mig dagligen, vad skulle jag göra om ett brev damp ner i brevlådan där det står att nu får Fru Sörmlind klara sig själv, puss och kram från försäkringskassan.

Konsekvenserna skulle vara förödande både för mig, min familj och mitt hem. Vi skulle vara tillbaka där vi var innan jag fick en assistent och tro mig. Det var inte ett värdigt liv. Jag låg i soffan från klockan sex på morgonen tills tre på eftermiddagen då Ludwig kom hem från sitt arbete. Jag fick ha en blöja eftersom att jag inte kunde ta mig till toaletten själv och jag drack vatten och åt frukt och mackor som Ludwig ställt fram innan han åkte till jobbet. Jag tror inte att någon blir förvånad när jag säger att jag inte vill tillbaka dit. Någonsin.

Platsen är Sverige, året är 2013. Ingen går längre säker, man misstänkliggör tyvärr alla tills motsatsen är bevisad. Läkarintyg lika långa som fotbollsplaner är inte utförliga nog. Man går igenom eldprov efter eldprov för att få hjälp när man inte passar in i samhällets mall. Är du handikappad vill de veta precis hur handikappad du är och du får svara på frågor som gör dig mindre än Tummelisa. Du ska beskriva in i minsta detalj hur omfattande dina problem är och hur lång tid saker och ting tar dig. Är du döende vill man gärna veta på ett ungefär när du tänkte lägga näsan i vädret och har du något annat omfattande handikapp psykiskt eller fysiskt så vill man gärna veta hur pass nära du är från att hoppa ner för en ättestupa. Sedan räknar de ihop allt detta någon magisk formel som jag inte förstår.

Jag har haft väldigt få duster med försäkringskassan under mina år, men i ärlighetens namn är jag faktiskt livrädd för dem. Inte människorna som arbetar på denna plats, de brukar i nio fall av tio vara underbara människor, utan vad de kan göra med några enkla knapptryckningar. Deras makt är skrämmande för mig.

Nu går listan över världens läskigaste saker enligt Malin alltså så här; 

  1. Tomten
  2. Clowner
  3. Hajar
  4. Försäkringskassan

Jag skulle vilja tro att vi, jag och försäkringskassan har en relation med ömsesidig respekt men jag tycker att det är obehagligt att jag ska behöva leva med ovissheten över min egen kropp, en obeskrivlig smärta samtidigt som jag ska hantera rädslan som infinner sig ibland. Att någon kanske spionerar i buskarna med en kamera, att någon anmäler mig för att jag råkar le och se glad ut när de möter mig på stadens gator. Det sistnämnda har tro det eller ej hänt. Man kan ju inte vara glad när man är sjuk och handikappad, hon bara luras säkert, på henne bara! Handläggaren på försäkringskassan tyckte att det var precis lika märkligt som jag tyckte, men kommer en anmälan in så måste den utredas.

Min fundering är om det verkligen är rätt att man ska behöva leva med denna oro, om det verkligen är rätt att någon blir av med sin assistans för att man vill gunga lite i en hammock. Är gungor olagliga för oss som lever med ett handikapp? Är det verkligen rätt att en kvinna blir bestraffad för att hon känner ett inre sug att gunga lite fint i en musikvideo? För om så är fallet så vill jag ta detta tillfälle i akt och erkänna att midsommar 2012 gungade jag minsann lite i en hammock. Det var inte länge, jag var inte ensam, jag fick hjälp, men det hände. Jag har egna handbojor om ni vill hämta mig på en gång och min adress har ni ju redan.

Om det är så att det finns saker där ute i den stora världen som vi inte får använda oss av eller göra, saker som inte är för oss, så skulle jag jättegärna vilja ha en lista på dessa saker så att jag kan visa er att vissa saker kan vi göra. Tro det eller ej!

Okej, jag skulle inte kunna springa tiotusen meter häck eller operera en hjärntumör. Men jag kan gunga lite, om jag får hjälp. Snälla begränsa oss inte, sätt oss inte alla i samma fack. Vi har alla olika förutsättningar och olika handikapp. Vi är olika individer och världen är till för oss alla.

Det sista var väldigt Thomas Di Leva, men det bjuder jag på.

Kommentarsfältet är nu öppet för debatt. Bollen är er, vad tycker ni? Vilka erfarenheter har ni?

Välkommen in!

Just nu är ni kompisar här.

Malin Sörmlind


Jag har en magisk romans med smink, är kär i ironi, förtjust i mina två hundar, galen i matlagning, djupt förälskad i min man och betuttad i skor. Jag är faktiskt lite snudd på fantastisk. Det är egentligen allt du behöver veta.
E-mail
Vill du komma i kontakt med mig?
e-mail:hej@malinsormlind.se

Företag, vänligen klicka här för att se bloggens policy. Ser fram emot ditt mail!
Arkiv
Twitter
Google translate

Copyright
Tack för att du förstår att samtliga bilder tillhör Fotograf Malin Sörmlind och är skyddade enligt upphovsrättslagen. Bilderna får ej sparas ner på något vis. Vid frågor - kontakta mig per mail.
Senaste Nytt
Övrigt

Tourn





e.l.f. Cosmetics Danmark