Kropp & Hälsa

1 2 3 18

IMG_20150224_031409

 

Okej okej, jag inser att det här med att skriva ett inlägg om dagen inte verkade vara någonting som jag kom ihåg. Så här fyra tusen månader senare så känner jag väl att oooopsie daisy. My bad.

Till mitt försvar kan jag säga att det har varit ett par otroligt stormiga månader rent hälsomässigt. Det gäller att hålla i sig så man hinner med i alla svängar och backar ibland. Jag har hunnit med en kort sjukskrivning, den värsta förkylning sedan 1997 och dagar fyllda av tårar och smärta. Men jag har också hunnit med att skratta, fara på äventyr och bli hopplöst förälskad i min man, om och om igen. Ni vet, livet. Man gör det finaste man kan och förstår att tids nog hänger allt ihop, då ser man sambandet. Det finns en mening med allt. Men man får inte glömma att ha kul under tiden.

 

Na na na na na na na naaaa YOLO!

 

Med detta korta lilla inlägg vill jag berätta att jag lever, jag mår okeeeejisch och att livet typ flyter på. Jag har lite problem att orka med dagarna men jag försöker. Jag vill att ni ska veta att jag tänker på er och att jag ska göra mitt allra bästa att inte glömma bort er så här igen.

 

Vi hörs av snart igen.

 

malin sörmlind

Malin Sörmlind, drottningen av stiftelsen sämst minne rockar.

*applåder*

Hörrni.. Jag har inte förberett något tacktal. Men jag känner ändå att några väl valda ord vore på sin plats när man vinner en sådan här utmärkelse, som man dessutom var helt ovetandes om att man var med i, än mindre att den överhuvudtaget existerade.

Det är nästan två månader sedan jag slog mig ner och talade till folket. Två månader går ganska fort när man inte har något direkt närminne. Svosch säger det bara. Men nu när jag sitter här och försöker gå igenom vad jag har pysslat med egentligen så inser jag ju att två månader är ganska lång tid, alot of shit has gone down om vi säger så.

Snabbt sammanfattat så har jag firat bröllopsdag i Helsingborg, legat en vecka på soffan i den värsta förkylning som skådat mänskligheten sedan dackefejden, plåtat ett helt fantastiskt bröllop, stått framför spegeln och mimat till multi language versionen av Let it go sisådär 125 gånger, funnit ebay, bestämt mig för att jag nog är lite gangsta trots allt, firat pappas födelsedag tillsammans med syskonen ute på en ö jag aldrig minns namnet på, ångrat mig och insett att jag inte är så gangsta utan mer nallebjöprns-subba, slutat äta godis, rakat av Iso allt hår (det var mer rasta än hår, räddas det som räddas kan liksom), börjat äta godis igen, fått min utehiss installerad av en trevlig kille med isländskt ursprung och blivit flerspråkig av bara farten, fått min innehiss installerad av en snubbe från växjötrakten som blev lovad kakor vid varje besiktning i framtiden (det är viktigt att man bestämmer sådant från början tycker jag.) Börjat sälja åkband till mina karuseller, döpt dem till Stepparn och Klara, vet dock ej varför. Det kom av bara farten, som det mesta av min fantastiska briljans.

Jag har skrattat, gråtit, älskat, lyssnat, gjort mig hörd och vänt andra kinden till. Jag har helt enkelt levt. Helt utanför det magiska som vi kallar för internet, laddat batterierna inför hösten 2014 och försökt hitta någon form av inspiration där jag befinner mig just nu. Försökt att se saker på ett nytt vis för att inte hamna i en repeterings slentrian. Jag är livrädd för det. Att förnya sig själv är ett livstidsprojekt, man blir aldrig fullärd.

Till er som har hört av sig, tack för era ord. De värmer otroligt i detta hjärta. Men ni behöver icke vara oroliga. Jag är okej, jag är mer än okej. Jag mår bra.. Och det är faktiskt okej det också. Det är okej att vara på en stabil plats och älska det.

Så. här är jag nu. Och nu blire åka av. Vi har ju några ämnen att beta igenom om vi säger så. Är ni redo?

malin sörmlind

Igår var en tung dag.

Ett hembesök med arbetsterapeut samt kommunen var inplanerat för att se över möjligheterna inför ytterligare handikappsanpassning. Min kropp har varit så spänd och nervös i en hel vecka. Sömnen har varit nästintill obefintlig och energin har inte direkt flödat varken in eller ut. Men så var dagen kommen. Jag skulle välkomna dessa människor in i mitt innersta. Min borg, mitt hem, min säkerhetsfilt. Den plats där jag valt att plantera mina rötter, den plats som ser allt det där som jag inte vill att någon skall se. Min säkerhetsfilt i livet. Jag drog en lättnadens suck när kvinnorna som så graciöst stegade in gjorde så med ett leende på läpparna. Jag var så rädd att fadäsen från 2009 skulle upprepa sig. Den upplevelse som gjorde att jag backade tillbaka förra gången trapphiss var uppe för diskussion. Tro mig, ingen ska få ett sådant bemötande som jag fick då. Personen i fråga har bett om ursäkt, ett antal gånger. Men såren och rädslan finns kvar och jag slickar dem fortfarande. Men för att citera Sarah Dawn Finer, I´m moving on.

Jag har varit tvungen att acceptera en hel mängd saker under den här resans gång. Och det tillkommer fler och fler saker ju längre tiden går. Bland annat det faktum att en trappa är livsfarliga saker för mig. Att det inte direkt är en optimal lösning att kasa ner på rumpan precis som att det vore en rutschkana. Inte ens om man säger weeee under tiden. Jag vet, mindblowing! Ner kommer man ju faktiskt alltid, på ett eller annat vis och jag är väldigt uppfinningsrik. Det är upp som är riktigt svårt, energikrävande, tårfyllt och nästintill omöjligt. I dagsläget kan jag inte sitta i soffan, komma på att jag behöver något i badrummet, rusa upp och vara tillbaka på min plats innan reklamen är slut och Dr.Phil drar igång igen. Åh, men jag minns dessa tider, när det var vardagsmat och jag inte uppskattade det. Som jag tog min kropp för given, gång på gång.

Acceptans är ett väldigt svårt och laddat ord för mig, det är ett helt inlägg i sig självt men låt oss sammanfatta det hela med att jag tycker inte om det. Jag har så länge klingat fast vid orden ”att acceptera är att ge upp.” Och i den kampen har jag blivit snöblind, man slåss mot någonting som är så mycket större än du själv.

”Nej. Absolut inte. Jag ska inte ha någon trapphiss. Hell no. Bär mig..? Jag känner att det här är ett fabricerat problem people. Vi har det ju så mysigt när vi tar en paus halvvägs i trappan. Vi hade kunnat ha en matsäck med oss. Ni måste se möjligheterna här! Jag vill inte att en hiss är det första människor ser när de kommer in i vårt hem. Inte ens om de vill ta sig ett provåk.”

Vi vet alla att jag är envis. Vi vet alla att jag är lite för envis. Och ibland balanserar både stolthet, fördom och envishet på toppen av kakan. Jag hade påbörjat resan mot acceptans vad gäller trapphissen inne. Jag förstod att tiden var inne, gott och ont, bra för mig, det här är inte hållbart i längden yaddi yaddi yadda. Men där kom bomben, jag har ju en trappa till. Utanför mitt hus. Fullt synlig för omvärlden. Skit också. Ny mur att försöka ta sig över. Jag tror inte att någon var beredd på min reaktion. Jag var verkligen inte det. Det här är lite jobbigt sa jag innan tårarna började rulla ner för min kind och totalt sabbade min foundation. Direkt började Ludde högt spåna hur man kunde göra för att dölja den, så att den skulle bli vår lilla hemlighet. Nu blev det så verkligt att jag nästan inte fick luft. Om vi lät det här fortlöpa linan ut skulle det bli definitivt. Min fristad där jag inte var sjuk skulle försvinna. Alla förändringar skulle dagligen påminna mig om hur skevt mitt liv blivit utifrån de drömmar jag en gång hade. Är man någonsin redo för det..?

Jag skickade med de båda kvinnorna utskrifter från teambedömningen, som inte direkt är en vacker läsning utan mer påminner om Dostojevskij. Men jag tänkte att det var enklare att de fick läsa i lugn och ro än att jag skulle glömma bort hälften för att jag var nervös och stressad och framförallt för arbetsterapeuten som kanske kan komma med tips och idéer längre fram. Jag kände att vi fick en god relation och framförallt kände jag mig säker i deras närvaro. Det är stort för mig. Ni vet lite we come in peace så där.

Nu ska vi tydligen brevväxla en stund. Fullmakter skall skrivas, beslut skall fattas och jag ska få träffa en snubbe som kan det här med hissar. Och om allt går vägen och det hela beviljas så kanske hissarna har flyttat in på Bolsberget innan höstens kalla vindar når oss. Jag håller alla tummar jag någonsin kan. Bara tänk så mycket energi jag kommer att spara. Och hur många blåmärken jag slipper dölja. Och framförallt, min familj slipper ha en klump av oro i magen. Jag kanske inte slår mig sönder och samman mer.

Jag har iallafall bestämt följande; Jag kommer absolut spela Darth Vaders intro varenda gång jag åker ner och alla vet att jag kommer pimpa min hiss med en blomma och eventuellt.. En silverbricka.

 

malin sörmlind

Helgen är åter förbi. Det går så fort. I det Sörmlindska hushållet har vi dessa dagar lagt fokus på vila. Vädret var emot oss så våra ursprungliga planer att vara ute i trädgården blev nästintill en omöjlighet. Jag passade då på att verkligen bädda ner mig i soffan, starta Netflix, kicka igång en omgång av 308-bitars pussel på min ipad och deklarerade att nu, nu är jag inte här. Stör mig icke om huset inte brinner ner förstås. Och om det brinner, snälla vänta med att skrika tills jag har lagt hörnbitarna bara, för hela pusslet hänger på dem. Sedan var jag borta. Helt plötsligt sov jag med paddan i knät och jag kände inte igen någon på tvn. Oklart hur länge jag hade haft ögonen stängda. Men skönt var det.

Vi trotsade vädret på lördagen och gav oss ut på en fotografisk expedition av det Blekingska landskapet. Ludde kör sina HDR bilder och är så fantastiskt duktig (Ludde på instagram) och jag låg raklång längs stranden med grus och små musslor på ställen där grus och små musslor icke skall vara.

Någon timme senare var jag hemma i min soffa igen och tillbringade resten av helgen med att laga mat, planera och pussla. Nu känner jag mig utvilad och laddad inför kommande arbetsvecka. Det är mycket på gång nu. I veckan har jag ett möte som jag dragit mig för att ta tag i. Något som jag inte varit redo för men som nu är oundvikligt, det måste liksom ske för så här kan jag inte ha det längre. Och när den stenen väl föll känns det okej. Inte bra, men okej. Mer om detta kommer i ett separat inlägg, men ni som hängt med mig länge vet nog vad det kan gälla.

Jag har en hel mängd recept till er som jag har knåpat ihop också! Ni ser, veckan har bara börjat men jag känner redan att vi är på gång. NU KÖR VI!

Malin Sörmlind, tid

Tid..

Om du frågar tio personer så tror jag att nio utav dem skulle svara dig att de önskar att dygnet hade fler timmar. Bara några till! Fast om man spånar vidare på det så tror jag att kanske sju utav de nio personerna skulle använda den extra tiden till att proppa på med nya saker som de vill hinna med. Typ.

Jag säger inte att det är fel. En gång i tiden var jag också en flitig liten myra som med exakt precision fyllde mina dagar med måsten, intressen och nöjen. Non stop från morgon till kväll. Men sedan fick jag en kalldusch och tvingades att anpassa mig till ett nytt sätt att leva. Adapt or die ni vet.

Grundprincipen är densamma hos alla människor. Kort sagt, man har en viss mängd energi att fördela ut på dygnets alla timmar och när den är slut är det najtinajt. Ta sedan i beaktning att alla har olika förutsättningar, olika återhämtningstid och alla har inte samma startsumma av energi. Alltså, om du inte hinner återhämta dig, så har du mindre mängd energi att arbeta med nästkommande dag.

I mitt fall tar allt en otrolig mängd energi. Varenda andetag, varenda rörelse, varenda tanke skopas ur en hink av energi och det var länge sedan den hinken var full. Jag minns inte ens en tid då hinken var hel. Nej nu är den full av hål i varierande storlekar som energin bara sipprar ut ur i ett jämt flöde och jag har försökt att både limma och plåstra om min lilla hink. Det är omöjligt. Så utöver den energi som förbrukas genom rörelser och dylikt läcker hinkfan också. Adapt or die.

Om man inte lever i det så tror jag inte att man någonsin kan relatera. Ränderna går aldrig riktigt ur så jag är fortfarande en arbetsnarkoman, man skulle också kunna säga att jag är hörselskadad/envis för ni ska inte tro att jag lyssnar på min kropp alla gånger. En hörselskadad/envis tidvis korkad handikappad kvinna mot världen. Kroppen säger stopp, vädjar att jag ska lugna ner mig och jag säger schhh talk to the hand miss brain. Jag måste bara hinna med det här, detta och kanske det här också innan jag går hem. Kom igen nu, var ingen partypooper. Alla andra är ju med!

Det kan vara så att jag senare blir bestraffad många gånger om, att kroppen tar ut sin hämnd men det tänker jag aldrig erkänna. Tårar kan man torka bort. Poff! Inga bevis.

Jag arbetar fyra timmar om dagen, men jag gör allt jag kan för att pressa in fem eller nittio timmar inuti de fyra timmarna. Alla som är begåvade inom det matematiska ser ju direkt att den ekvationen inte går ihop alls. Fyra timmar som jag tillsammans med försäkringskassan, diverse läkare, psykologer, arbetsterapeuter, sjukgymnaster och gemensamt folk och fä bestämt är toppen av berget, mer än så går inte för mig och det får jag acceptera. Adapt or die. Summan av kardemumman är att när min arbetsdag är slut är jag också det. Slut som artist, på återseende, hej svejs. Det tar ofta en halvtimme av tystnad innan hjärnan är ikapp och jag kan ge mig på någonting gigantiskt svårt som att handla lite påfyllnad till kylskåpet. Sedan far jag hem, vilar, plockar, lagar mat och inväntar Ludde. När han är hemma och vi har ätit handlar det egentligen bara om att varva ner och försöka hålla sig vaken en liten stund innan man sedan går till sängs för att vakna upp till samma karusell igen. Jag minns att en psykolog en gång frågade mig om det var så mitt liv så ut och om jag var nöjd med det. Och jag svarade honom att jag älskar mitt jobb, mina arbetskamrater och det sociala som mitt arbete innehåller, så länge jag orkar är det så här jag väljer att spendera mina dagar. Fördela min tid.

Jag har den ofantliga turen att vara omringad av vänner och familj som har en otrolig förståelse för min situation. Kravlösa relationer fulla av kärlek och omtanke. De vet om att jag ibland behöver avboka med kort varsel och skulle aldrig få för sig att ge mig dåligt samvete för att min kropp inte orkar med. Det är ju inte direkt självvalt och det tjänar ingenting till att jag ska må dåligt i både kropp och själ för att jag inte kan. Så pass förstående människor måste man vara rädd om och jag gör mitt bästa för att visa dem min ofantliga uppskattning. Jag hoppas att de vet hur mycket de betyder för mig.

Tid är ett värdefullt ord, framförallt när man inser hur ömtåligt och flyktigt ett ögonblick är. Jag försöker ta vara på dessa ögonblick och leva för livet. För om man tar in hela utsikten, så är världen bitvis en magiskt vacker plats full av äventyr, skratt, kärlek, relationer och glädje. Okej, den är inte så värst handikappanpassad än, men jag är en fena på att krypa. Adapt or die ni vet.

1 2 3 18
Välkommen in!

Just nu är ni kompisar här.

Malin Sörmlind


Jag har en magisk romans med smink, är kär i ironi, förtjust i mina två hundar, galen i matlagning, djupt förälskad i min man och betuttad i skor. Jag är faktiskt lite snudd på fantastisk. Det är egentligen allt du behöver veta.
E-mail
Vill du komma i kontakt med mig?
e-mail:hej@malinsormlind.se

Företag, vänligen klicka här för att se bloggens policy. Ser fram emot ditt mail!
Arkiv
Twitter
Google translate

Copyright
Tack för att du förstår att samtliga bilder tillhör Fotograf Malin Sörmlind och är skyddade enligt upphovsrättslagen. Bilderna får ej sparas ner på något vis. Vid frågor - kontakta mig per mail.
Senaste Nytt
Övrigt

Tourn





e.l.f. Cosmetics Danmark