Hus & Hem

malin sörmlind

Igår var en tung dag.

Ett hembesök med arbetsterapeut samt kommunen var inplanerat för att se över möjligheterna inför ytterligare handikappsanpassning. Min kropp har varit så spänd och nervös i en hel vecka. Sömnen har varit nästintill obefintlig och energin har inte direkt flödat varken in eller ut. Men så var dagen kommen. Jag skulle välkomna dessa människor in i mitt innersta. Min borg, mitt hem, min säkerhetsfilt. Den plats där jag valt att plantera mina rötter, den plats som ser allt det där som jag inte vill att någon skall se. Min säkerhetsfilt i livet. Jag drog en lättnadens suck när kvinnorna som så graciöst stegade in gjorde så med ett leende på läpparna. Jag var så rädd att fadäsen från 2009 skulle upprepa sig. Den upplevelse som gjorde att jag backade tillbaka förra gången trapphiss var uppe för diskussion. Tro mig, ingen ska få ett sådant bemötande som jag fick då. Personen i fråga har bett om ursäkt, ett antal gånger. Men såren och rädslan finns kvar och jag slickar dem fortfarande. Men för att citera Sarah Dawn Finer, I´m moving on.

Jag har varit tvungen att acceptera en hel mängd saker under den här resans gång. Och det tillkommer fler och fler saker ju längre tiden går. Bland annat det faktum att en trappa är livsfarliga saker för mig. Att det inte direkt är en optimal lösning att kasa ner på rumpan precis som att det vore en rutschkana. Inte ens om man säger weeee under tiden. Jag vet, mindblowing! Ner kommer man ju faktiskt alltid, på ett eller annat vis och jag är väldigt uppfinningsrik. Det är upp som är riktigt svårt, energikrävande, tårfyllt och nästintill omöjligt. I dagsläget kan jag inte sitta i soffan, komma på att jag behöver något i badrummet, rusa upp och vara tillbaka på min plats innan reklamen är slut och Dr.Phil drar igång igen. Åh, men jag minns dessa tider, när det var vardagsmat och jag inte uppskattade det. Som jag tog min kropp för given, gång på gång.

Acceptans är ett väldigt svårt och laddat ord för mig, det är ett helt inlägg i sig självt men låt oss sammanfatta det hela med att jag tycker inte om det. Jag har så länge klingat fast vid orden ”att acceptera är att ge upp.” Och i den kampen har jag blivit snöblind, man slåss mot någonting som är så mycket större än du själv.

”Nej. Absolut inte. Jag ska inte ha någon trapphiss. Hell no. Bär mig..? Jag känner att det här är ett fabricerat problem people. Vi har det ju så mysigt när vi tar en paus halvvägs i trappan. Vi hade kunnat ha en matsäck med oss. Ni måste se möjligheterna här! Jag vill inte att en hiss är det första människor ser när de kommer in i vårt hem. Inte ens om de vill ta sig ett provåk.”

Vi vet alla att jag är envis. Vi vet alla att jag är lite för envis. Och ibland balanserar både stolthet, fördom och envishet på toppen av kakan. Jag hade påbörjat resan mot acceptans vad gäller trapphissen inne. Jag förstod att tiden var inne, gott och ont, bra för mig, det här är inte hållbart i längden yaddi yaddi yadda. Men där kom bomben, jag har ju en trappa till. Utanför mitt hus. Fullt synlig för omvärlden. Skit också. Ny mur att försöka ta sig över. Jag tror inte att någon var beredd på min reaktion. Jag var verkligen inte det. Det här är lite jobbigt sa jag innan tårarna började rulla ner för min kind och totalt sabbade min foundation. Direkt började Ludde högt spåna hur man kunde göra för att dölja den, så att den skulle bli vår lilla hemlighet. Nu blev det så verkligt att jag nästan inte fick luft. Om vi lät det här fortlöpa linan ut skulle det bli definitivt. Min fristad där jag inte var sjuk skulle försvinna. Alla förändringar skulle dagligen påminna mig om hur skevt mitt liv blivit utifrån de drömmar jag en gång hade. Är man någonsin redo för det..?

Jag skickade med de båda kvinnorna utskrifter från teambedömningen, som inte direkt är en vacker läsning utan mer påminner om Dostojevskij. Men jag tänkte att det var enklare att de fick läsa i lugn och ro än att jag skulle glömma bort hälften för att jag var nervös och stressad och framförallt för arbetsterapeuten som kanske kan komma med tips och idéer längre fram. Jag kände att vi fick en god relation och framförallt kände jag mig säker i deras närvaro. Det är stort för mig. Ni vet lite we come in peace så där.

Nu ska vi tydligen brevväxla en stund. Fullmakter skall skrivas, beslut skall fattas och jag ska få träffa en snubbe som kan det här med hissar. Och om allt går vägen och det hela beviljas så kanske hissarna har flyttat in på Bolsberget innan höstens kalla vindar når oss. Jag håller alla tummar jag någonsin kan. Bara tänk så mycket energi jag kommer att spara. Och hur många blåmärken jag slipper dölja. Och framförallt, min familj slipper ha en klump av oro i magen. Jag kanske inte slår mig sönder och samman mer.

Jag har iallafall bestämt följande; Jag kommer absolut spela Darth Vaders intro varenda gång jag åker ner och alla vet att jag kommer pimpa min hiss med en blomma och eventuellt.. En silverbricka.

 

Nu ska jag skriva ett inlägg som innehåller några av mina vardagliga funderingar. Det är fullt möjligt att dessa stycken uppfattas som helt ologiska, men hade ni praktiserat en dag inuti min kaotiska och smätt märkliga hjärna så hade det varit mycket mer förståeligt. Vi vet alla hur mina fantasier kan sväva ut.

Hörrni, det här med inredning. Va svårt det är! Jag förstår inte. För min bästa vän, tillika fru, Hanna är det här som en andra natur, hon bara tittar på en brädbit, en tandpetare och någon form av durkslag och nickar lite när hon direkt tänker tanken att du herr bräda, du ska bli en turkos fågelbur som är helt fantastisk. Hon är som en MacGyver, fast med inredning. Jag är så imponerad. En sådan talang ska man vara rädd om.

Jag är en tjej som inte direkt känner mig bekväm i klänningar, färgen vitt är inte en personlig favorit och får jag någonting på mig som har spets och volanger. Då går jag runt hela tiden och pratar som att jag vore adlig och bor i ett slott. Jag tycker om färg men jag drar mig mer åt den lite mörkare, rockiga stilen med nitar och en och annan döskalle är inte fel, men det är med moderation. NU kommer vi till den märkliga delen av min personlighet. Ett hem med mörka möbler, nitar samt en och annan döskalle tilltalar inte mig alls. Jag skulle nog må fysiskt dåligt. Fast det är samma stil som jag riktigt myser i när jag rör mig utanför hemmets väggar. What´s up with that mrs brain?

I vårt hushåll är vi två vuxna individer varav den ena, jag nämner inga namn men det börjar på L, inte alls är intresserad av inredning. Han uppskattar vårt hem och uppmärksammar i sinom tid om en förändring har skett då jag älskar att flytta rundor på saker och ting. Jag å andra sidan kan mer eller mindre få en hjärnorgasm om jag ser en pryl jag genast känner att vi måste ha i vår ägo. Jag anser att även om inte L har ett intresse och vill prata om dörrkrokar med mig en timme varje kväll så måste hemmet också spegla vem han är och han ska må bra där. Det är vår fristad, där vi laddar våra batterier och umgås som familj.

Man måste också ha i åtanke vad huset vill tror jag. Äldre hus har personlighet och om de inte uppskattar det du gör, så kommer de att hämnas. Vi bor i ett hus från 1700-talet. Så att renovera till ett modernt flygande tefat är inte direkt något vi känner att vi vill göra.

Vi tycker båda om ljust och vitt, vi tycker båda om den franska lantliga stilen minus spets och gullilull-delen. Fattigmanssilver, öppna ytor, vitt, lavendel, matt turkos, äldre möbler som fått nytt liv och betong. Så skulle man nog kunna beskriva planen för vårt hem. Jag tycker om detaljer. Jag tycker om att åka på loppis eller second hand och köpa mig en näve silverbrickor i olika utföranden och sedan dekorera den med diverse saker som jag samlat på mig genom åren. Japp, fru Sörmlind är en bra och ha hoarder. I källaren samlar jag mina fynd och då rullar det hela liksom runt hela tiden.

Kök skall bytas, golv skall läggas, dörrkarmar skall breddas, väggar ska målas, trappor ska oljas in och så slänger vi in lite välbehövd handikappanpassning på det. Jag snurrar redan vändor över hela den vilda webben för inspiration och undrar nu om detta är en resa ni vill följa med på. Det kan tänkas att det blir lite DIY (Do it yourself) då vi tänker att vi vill göra det mesta själva. Då är det himla tur att man har en make som tycker om att snickra och greja.

Jag vill mer än gärna ha era idéer och tips. Även på bloggar om ni följer sådana samt inrednings shoppar med skojiga saker. Jag är även väldigt nyfiken på vilken stil du har i ditt hem? Berätta vänner, låt oss inspirera varandra!

Jag tror att himmelriket luktar så här. Mitt paradis gör iallafall det nu när jag köpt detta ljus. Varenda morgon innan jag börjar sminka mig tänder jag detta och hela rummet fylls av en ljuvlig doft av citron och lavendel. Mysfaktorn höjs då genast med trehundra procent.

Men det finns så många dofter av Yankee Candle att man blir gärna ståendes i butiken i tio minuter, helt yr efter allt sniffande på alla sorter. Jag precis som de flesta andra gillar Clean Cotton. Men även Pink Sands och Cherry Lemonade är solklara favoriter. Jag får dock vara försiktig, Ludde är lite känslig så jag kan bara ha dem tända en kort stund eller när han inte är hemma.

Vilken är din favorit?

Jag har provat miljoner olika vis att organisera mina borstar på. Jag har haft dem i en låda, men då fick jag bara rota, jag har haft dem i olika krukor men då hamnade alla i samma tillslut och jag såg inte alla borstar då krukorna var för höga, vilket i sin tur resulterade i felformade borstar eftersom att de stod lutade mot insidan av krukan.

Då kom pyssel-Mallan in i bilden. Konservburkar! Sjukt snyggt, billiga, finns i olika storlekar och med ett fint band runt blir de genast lite chic. Så jag tänkte att istället för att slänga alla våra konservburkar så låtom oss använda dem till någonting nyttigt!

Det visar sig att vi använder inte så många konserver i vårt vardagliga liv.

Så jag var ju givetvis tvungen att införskaffa mig några stycken. Summa kardemumma, vi har nu chili con carne så det räcker till en hel armé och jag har fantastiskt fina hållare till mina borstar! I botten av varje burk la jag en näve kaffebönor för ökad stabilitet!

Jag passade samtidigt på att göra en rensning. En del penslar och borstar används inte då de kanske inte riktigt var så bra längre, är utbytta mot någonting annat eller så var de ett felköp från första början, så de penslar och borstar som i dagsläget inte används la jag i en låda tills jag finner ett behov för dem.

För att städningen skall bli enklare ställde jag allt på en bricka, bara att lyfta när man skall damma.

Done and done. Jag älskar min pyssliga sida.

malin sörmlind, trappa, hemma, dekoration, blomma

Första Maj! Det känns som att det här året har gått fort, jag vill minnas att det var första maj typ i går. Men, mitt minne ska vi ju absolut inte lita på! Vill iallafall önska er en fin dag, och jag hoppas att solen skiner på er!

Min trappa har blivit fin idag. Som vanligt är det Drömhem & Trädgård i Horsaryd som levererar. Jag vill inte att den ska dö, men jag vill inte heller vattna en gång i kvarten så jag tror att det är ett olivträd som jag tänker gräva ner senare om vi blir kompisar. Ett fint hus, murgröna som alltid är superfint och en mysig ängel som tittar upp på denna fina kreation. Bra!

Snart beger vi oss iväg för att grilla med fina vänner. Ska bli jättemysigt, det är välbehövligt med sådana pauser i livet.

Stor kram på er!

Välkommen in!

Just nu är ni kompisar här.

Malin Sörmlind


Jag har en magisk romans med smink, är kär i ironi, förtjust i mina två hundar, galen i matlagning, djupt förälskad i min man och betuttad i skor. Jag är faktiskt lite snudd på fantastisk. Det är egentligen allt du behöver veta.
E-mail
Vill du komma i kontakt med mig?
e-mail:hej@malinsormlind.se

Företag, vänligen klicka här för att se bloggens policy. Ser fram emot ditt mail!
Arkiv
Twitter
Google translate

Copyright
Tack för att du förstår att samtliga bilder tillhör Fotograf Malin Sörmlind och är skyddade enligt upphovsrättslagen. Bilderna får ej sparas ner på något vis. Vid frågor - kontakta mig per mail.
Senaste Nytt
Övrigt

Tourn





e.l.f. Cosmetics Danmark