Humor & Skoj

Vi vet alla att Malin tycker om att dra igång projekt säger Ludde och skrattar som en elak Disneyfigur. Där mitt på köksgolvet sitter jag och är helt nollställd. Jag hade totalt missuppfattat hur stort det lilla växthuset som jag köpt veckan innan skulle vara. I min värld var den som en pallkrage i storlek och jag hade utan svårigheter kunnat klicka ihop alltihop där i köket och sedan i princip kasta ut hela grejen genom köksfönstret. Bam kapp boom, klart ba. Inga problem, max en kvarts arbete.

Nej då.

Ludwig skulle hävda att det beror på min totala brist av respekt för instruktionsböcker. Jag kör mer trial and error metoden, jämt. Man kan nästan applicera det på hela mitt liv och allt jag tar för mig. Jag är en liten rebell. Att vara försiktig, sitta och läsa femton sidor av komplicerad svenska samt högst märkliga ritningar som mer är streck och små små siffror får mig till att vilja ringa någon och fråga hur jag över huvud taget kunde klara av grundskolan. Nej, aint nobody got time for that.

Det sorgliga är att Ludwig alltid, med en sådan stark betoning på alltid att det nästan är löjligt, gör sin entré när jag misslyckas fatalt. Inte när jag lyckas med någonting, utan alltid det ögonblick där jag misslyckas på så många plan, samtidigt. Ni vet, när man har kastat sig upp och greppat tag i en gardinstång för att man får ett infall halv två på natten att gardinerna i sovrummet borde bytas, per omgående. Kamikaze-style. Och där likt en apa hänger man och gardinerna är överallt och ingenstans innan de i en spiral faller mot golvet. Och jag med dem. DÄR kommer Ludde in i rummet med en flin på läpparna. RIDÅ! Skit också. Ännu en grej han kan lägga i minnesbanken och använda emot mig.

Men jag tänker så här, varför ändra ett vinnande koncept. Jag är fantastisk på mitt egna lilla vis. Och alla mina små infall blir roliga minnen och i slutändan är det ju det enda man har.

malin sörmlind

Idag blir jag äldre. Det blir jag i och för sig varje dag, men just idag är det den dagen jag för tjugoåtta år sedan valde att highfajva mammas nedre region och säga whaddapp till livet. Den fjärde april 1986.

Jag älskar att fylla år. En minut över midnatt skriker jag IT´S MA BIRTHDAY och somnar sedan om med ett stort leende på läpparna. Det är något speciellt ändå. Jag går runt med fjärilar i magen hela dagen och blir så rörd när människor gratulerar och sjunger. Vilket i sig är en ganska märklig sak att göra om man tänker efter vad det hela handlar om.

Grattis Malin, för flera flera år sedan gjorde du någonting som alla andra också har gjort. Men du gjorde det exceptionellt bra! Här får du en tårta för att du tog beslutet att ta dig ur din mammas mage! WOHO!

Tack mamma för att du släppte ut mig. Det var snällt.

I morse gav Ludwig mig en present och jag kan inte låta bli att förundras över denna man. Han snappar upp små saker jag säger utan att ens tänka på det och förvarar det i valvet. Jag fick en fin verktygslåda, med en fin rosett på toppen och mängder av saker inuti. I flera månader har jag sagt att jag behöver ha en verktygslåda med lite bra och ha saker. Så att jag slipper be Ludde om hjälp hela tiden och ute i garaget hittar jag ingenting bland alla hans grejsimojser. Och eftersom att jag inte orkar vänta utan är mer för den där omedelbara tillfredställelsen så använder jag det som finns tillhanda. Man kan spika med en kniv, man kan spika med en vitlökskrossare. Men kan dra ut spikar med tänderna och man kan spraymåla ett soffbord… Inomhus. Det sistnämnda är dock inget jag rekommenderar.

Lyckan är total kompisar. Hajja va jag kommer va händig från och med nu! Av mina fina arbetskamrater fick jag en fin blomma som nu står här på mitt skrivbord och är fantastisk. Den ska tydligen ha en kaffekopp med vatten varannan vecka. Jag får skriva in en påminnelse i mobilen.

Nu låter vi den här dagen stråla vidare. Cuz IT´S MA BIRTHDAY!!!

Saker som jag har lärt mig sedan vi skrevs sist;

1. Man skall icke dra förhastade slutsatser och tro att en kudde har rymt ner i fotändan, greppa ett stadigt tag och kasta tillbaka denna till sin rätta plats innan man ser om kudden har ögon och möjligtvis heter Iso. Det blir så sjukt dålig stämning i sovrummet.

Lärdom: Öppna ögonen och kasta inte små hundar.

2. Man skall icke duka upp en romantisk frukost i vardagsrummet med tillhörande tända ljus, en stor träbricka mellan oss med mängder av makalösa pålägg och ett gott glutenfritt hemknådat bröd för att sekunden senare starta en film på 46 tums tvn vars titel är ”The human centipede”. Min matlust är förevigt som bortblåst. Framförallt efter tvåan. Man måste ju se uppföljaren också.

Lärdom: Titta på trailern innan du bestämmer om det är en film mat kan förtäras till.

3. Man skall icke ringa för att boka ett hotellrum när man är så trött att man knappt vet vad man heter. Då kan det råka bli så att istället för att man presenterar sig på ett korrekt och möjligtvis lite skojigt vis utbrister man HOLA MAMACITA. Tystnaden som uppstår.

Lärdom: Lyft inte luren för vuxna samtal till främmande människor om du har mindre än tre timmars sömn i systemet.

4. Att spelet Hayday är löjligt beroendeframkallande. Jag skojar inte. Jag vet på minuten när mina tomater är redo för skörd, när min baconpaj är klar eller när kossorna behöver mjölkas. Jag sitter i flera timmar med paddan i knät och bläddrar igenom tidningen för att leta efter spikar, brädor, fiskfiléer eller lagfarter och jag blir uppriktigt arg när jag väl hittar det och någon annan redan har hunnit före och köpt varan. Häromdagen när jag gick ut i köket såg jag en skruv ligga på diskbänken och min första tanke var, YES! Nu kan jag uppgradera ladan. Det kan inte vara sunt.

Lärdom: Håll dig ifrån spelen, du kan inte hantera det. Yatzi, det kan du spela. Allt annat. No no.

5. Att om man inte har något speciellt för sig på morgonkvisten kan man alltid fördriva tiden genom att först tvätta ansiktet och sedan innan man ens torkat av sig allt vatten, svimma så där teatraliskt med handen mot pannan. Vill man verkligen spexa till det hela så ska man sikta med huvudet mot kanten på badkaret. Sedan när man vaknar kan man se hur smutsigt det är under badkaret och vem vet, du kanske till och med hittar din rakhyvel som du letat på tok för länge efter. Bonus (FMIM, för mycket info Mallan) Nu är det rent under badkaret och mina ben kittlar inte längre.

Lärdom: Svimma inte. Om du gör det, sikta mjukt. Badkar nej, matta ja.

6. Inpackning i håret är något jag försöker göra en gång i veckan. Nu när jag så sakteliga är på väg tillbaka mot min naturliga blonda hårfärg bleks håret var femte vecka så inpackning är med andra ord välbehövligt. Jag tycker om att kladda inpackning, höra hur mitt hår säger nom nom nom nom och sedan låta det gosa den kvarten som den gör allt det som den ska och sedan får den bara vara där tills jag tvättar ur det några timmar senare. Problemet är att jag har helt sämst minne och det har hänt mer än en gång att jag haft en inpackning hela dagen, somnat i soffan på kvällen, vandrat rakt upp i sängen, gått upp på morgonen, kammat håret och vandrat till jobbet. Halvvägs in på dagen minns jag att visst ja. Nu är mitt hår väldigt väl inpackad. Najs.

Lärdom: Ställ någon form av påminnelse. Du behöver det. Alla vet det.

Hej tomten.

Jag vet att vi har en märklig och smått spänd relation du och jag. Det är delvis mitt fel och jag känner att det kanske är dags att vi talar ut. Jag har ju ändå två små brorsdöttrar nu så det känns som att vi kommer ses lite då och då de närmsta åren och jag vill inte att det ska bli en konstig stämning oss emellan.

Du har alltid, om jag ska vara riktigt ärlig, skrämt skiten ur mig. Du kommer smygandes runt huset när det är mörkt, du bär en plastig mask som inte ens sitter fast ordentligt, du fejkhaltar med en gigantisk illaluktande jutesäck på ryggen och du vill alltid kramas innan man får sin gåva. Det sistnämnda är någonting som jag personligen inte uppskattar. Jag har lite svårt för att vara nära människor som jag inte känner och jag värdesätter mitt egna space. Jag anser att en byteshandel där jag byter en kroppslig kontakt mot en gåva inte är någonting som jag vill utsätta mig för. Det hade nog underlättat om jag hade fått se dig i ögonen, om jag hade fått se ditt riktiga jag. För jag gillar inte när människor bär en mask. Det känns så oärligt på något vis. Men jag tror att du är hur snäll som helst. Verkligen! Jag har bara så svårt att läsa av dig.

Felet som jag tror att jag har gjort och den björntjänst jag har givit mig själv är att jag har gjort så som jag blivit hejad till. Ge tomten en kram Malin, krama tomten, hurrade familjen i kör. Och Malin två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio år log glatt och gjorde som familjen önskade. Gång på gång, år efter år, paket efter paket log hon och gav dig en kram.

Sedan sa jag nej tack men du kan få en high five kompis. Och istället för att se det som att jag gjorde ett val och stod upp för mig själv. Att jag var stolt över det omformade jag känslan till rädsla. Och det har byggts på under nästkommande tjugo år. En tomte på tv och jag känner hur jag vill svimma. Hör jag den frågan; Finns det några snälla barn?! Då vill jag skrika, jag måste gömma mig, helst för alltid.

Och så kan vi ju inte ha det hörru tomten. Vi måste ju bli bundisar du och jag.

Som jag ser det måste vi ta det lite light i början. Vi kanske kan le lite mot varandra och sedan under årens lopp bygga upp detta, ta en kaffe och lära känna varandra. Om en månad anländer du och jag ska göra mitt allra finaste för att inte lyda min instinkt som skriker att jag ska ge dig en blänkare, resa ragg, fräsa och springa och gömma mig under en säng. Och du kanske kan försöka hålla dig ifrån det där som vi talade om tidigare. Byt ut den där illaluktande säcken mot en fräsig dramatenväska, det är bättre för kroppen. Ring innan så tänder vi en lampa så du slipper smyga längs huset och för guds skull, sök läkarvård för haltandet, det kan ju inte vara nyttigt att halta i så många år. De kanske kan laga dig!

Jag tror att om vi hjälps åt, så kan vi nog lösa det här. Det kommer inte att bli enkelt, men det finns hopp för oss.

Ta hand om dig och flyg försiktigt med renarna.

Med vänlig hälsning

Malin Sörmlind

Malin Sörmlind, Hanna Hofflander

Svosch sa det så var det kväll och jag sitter här lite mer trött än vanligt efter veckans största bedrift på gymmet. Både jag och mamma körde någon form av Hulken prestation och vi blev lika förvånade båda två. Det är väl ofta så. När man inte är riktigt taggad, det är då man liksom kirrar biffen och cyklar femhundratre mil på tio minuter utan sadel.

När vi var klara var jag så svettig att jag mest gled fram längs korridorerna. Av med alla kläder, en bedrift bara i sig. Jag tycker nästan att halva passet är nästan att få av sig den nu svettiga speciella bh´n som man skall bära när man tränar, men det kan bara vara jag. In i duschen vi vandrade som idag var helt översvämmad av halvmetersfigurer som startade ett vattenkrig som jag tydligen inte fick vara med på.

Väl tillbaka vid mitt skåp la jag fram mina kläder och insåg likt en kallsup att jag inte hade packat ner mina jeans. De ligger säkert jättefint där hemma och känner sig bortglömda och sorgsna. Jag suckade högt, insåg att det inte hjälper ett dugg och här kan jag inte stå i mina trosor och vara arg.

Jag hade nu alltså endast två val, antingen ålar jag mig in i de tajta svettiga byxorna som jag precis tagit av mig och bär dem med stolthet resten utav dagen. Eller så kunde jag köra en Kalle Anka och skippa byxor helt.

Som vi kämpade jag och mitt moderskepp. Det var lättare i tanken om vi säger så. Men om man nu skall svinga detta till något positivt som jag brukar göra så behövde jag inte byta om till pyjamasbyxor när jag kom hem. Det var ju redan klart. Och det var faktiskt ganska snyggt till den outfit som jag hade med mig.

Only in the world of Mallan om vi säger så. Förra veckan glömde jag att packa ner en BH. Då fick jag åla in mig i tränings BH´n igen. DET mina vänner var inte lätt. Om den är svår att få av sig så är den ännu värre att få på sig igen. Jag blir inte ens förvånad längre. Jag får vara som jag är helt enkelt. Det är ganska spännande när allt kommer omkring.

Välkommen in!

Just nu är ni kompisar här.

Malin Sörmlind


Jag har en magisk romans med smink, är kär i ironi, förtjust i mina två hundar, galen i matlagning, djupt förälskad i min man och betuttad i skor. Jag är faktiskt lite snudd på fantastisk. Det är egentligen allt du behöver veta.
E-mail
Vill du komma i kontakt med mig?
e-mail:hej@malinsormlind.se

Företag, vänligen klicka här för att se bloggens policy. Ser fram emot ditt mail!
Arkiv
Twitter
Google translate

Copyright
Tack för att du förstår att samtliga bilder tillhör Fotograf Malin Sörmlind och är skyddade enligt upphovsrättslagen. Bilderna får ej sparas ner på något vis. Vid frågor - kontakta mig per mail.
Senaste Nytt
Övrigt

Tourn





e.l.f. Cosmetics Danmark