Från det dammiga arkivet

Hanna och jag pratade här om dagen om en spontan plåtning som vi gjorde när jag hade haft systemkamera i något år. Den perioden då jag enbart körde på av-läget. För jag hade ingen koll på någonting egentligen. Jag hade mest.. Tur. Från den plåtningen var det kanske tio bilder som klarade “gallringen” och två bilder som jag blev nöjd med.

Jajjemän, jag har letat fram dem åt oss. Fram med alla skämskuddar och släng hit dem per omgående.

Det vore så roligt att göra den här plåtningen igen. Samma plats, samma tid på året, samma kläder och med Hanna, som nu i och för sig är blond. Men det kan vi kanske bortse ifrån. Håll med om att det vore spännande att se hur den kunskapen om ljus och hur det ska leka i perfekt samspel med kameran som jag nu besitter hade förändrat bilderna.

Ibland är det så festligt att vandra tillbaka i tiden, gå igenom alla de där mapparna som ligger i tryggt förvar djupt inne i datorn eller på en extern hårddisk. För vissa gånger hittar man nya favoriter som man tidigare ratat, ibland hittar man något som man redan har använt sig utav men nu känner att man kan göra ett bättre jobb på redigeringsfronten. För att man har lärt sig någonting nytt. Redigeringsprogrammen förändras i samma takt som oss fotografer.

malin sörmlind, marinex

Bilden ovan är en bild som jag tog för ett jobb till Marinex i april 2012. Hanna frös som en galning vill jag minnas och Noel fotograferade glatt vid min sida. Bilden är vacker och kunden var mer än nöjd, men jag vet inte om jag hade redigerat den på samma vis idag. Om jag hade fotograferat den på samma vis.

Det tycker jag är så spännande. För då blir jag plötsligt så medveten om hur jag har förändrats som fotograf, hur mitt sätt att granska, tänka, syna och välja bilder har förändrats på kanske ett eller två år. Det tycker jag är en fantastisk känsla. Att se då mot nu, svart på vitt. Att jag har lärt mig, blivit äldre, lugnare, utvecklats och blivit bättre.

Med det här inlägget vill jag visa er att alla kan utvecklas. Alla fotografer, på vilken nivå som helst, har sådana här bilder någonstans. För man måste börja någonstans, man måste kämpa, man måste gå på bakslag, mäta ljuset helt fel, välja helt fel plats, fel tid på dygnet och ställa in kamera på fel läge. För det är så man lär sig.

Alla är vi barn i början.

Ni vet den där perioden när man är så där mysigt nykär och åker runt i hela Sverige med bil? Mil efter mil åker man runt. Lyssnar på musik, dricker läsk och håller lite hand om man vågar. Ludde och jag åkte hela vägen till Öland en gång. Vi plockade lite sten, höll handen, käkade pizza och åkte hem igen. Tjugo mil enkel resa. Ja, man är nykär.

Jag är i och för sig fortfarande nykär så här sju år senare. Men det är ju för att jag är kär i Ludde. Det säger ju det mesta.

Men för att återgå till historien bakom dessa bilder. Året var 2010, månaden var april när vi på ett av våra äventyr fann en nedlagd fabrik mitt ute i skogen. Spännande tyckte Ludde, läskigt tyckte mesiga Malin. Men jag fann lite mod och vi gick in. Det var inte stängt, låst eller så utan det var en gigantisk port som stod helt öppen. Inne i lokalen fanns ett skrivbord, en stol, lite olika skruvar och andra mekaniska saker som jag inte förstår. Det var precis som att någon hade sagt, nä hörrni nu stänger vi ner skiten och går hem. Bara så där liksom. Ett stort täcke av smuts och puts överallt. Och ett helt magiskt ljus!

Jag minns att jag hade Iso inställd på automatisk och att den ställde in sig på 840, det tyckte jag var festligt. Jag hade givetvis inte en aning om vad det betydde då. Jag fotograferade alltid med det automatiska programmet. Men jag tyckte att det var roligt att komponera bilder och la ner stor tid på det. Ludde tog lite HDR-bilder, något han är grym på. Vi fnittrade lite över vår fantastiska upptäckt, där ute till skogs.

Ett halvår senare åkte jag tillbaka, men då var allting uttömt och jag deppade lite läpp. Men, jag har återvänt fler gånger då platsen fortfarande är magisk. Senast var den här gången.

Det kanske kunde vara ett roligt inslag i dessa inlägg att jag berättar vad jag hade gjort annorlunda om jag tagit bilden idag. Vad tycker ni om det?

Det är över tre år (2010 01 08) sedan jag fick den galna idéen en helt vanlig kväll att jag minsann ville fotografera lite vattendroppar så som jag hade sett att många andra hade gjort. Jag hade bara haft min första systemkamera i några månader och hade inte en susning om hur man skulle göra. Hur jag skulle ställa in kameran och hur jag skulle få till dropparna.

Jag involverade Ludde i projektet och vi möblerade om i princip hela vardagsrummet med bord och stolar. Jag lekte Macgyver och gjorde ett hål i en petflaska som jag sedan hängde mellan två stolar som stod ovanpå bordet.

Herrejösses vilket jobb. Eller i ärlighetens namn, jag hade en himla tur att det blev så bra som det blev.

Jag älskar fortfarande de här bilderna. Jag tror att jag kanske ska försöka mig på det här en gång till och se om jag inte skulle kunna göra det ännu lite bättre. Tycker ni inte?

Välkommen in!

Just nu är ni kompisar här.

Malin Sörmlind


Jag har en magisk romans med smink, är kär i ironi, förtjust i mina två hundar, galen i matlagning, djupt förälskad i min man och betuttad i skor. Jag är faktiskt lite snudd på fantastisk. Det är egentligen allt du behöver veta.
E-mail
Vill du komma i kontakt med mig?
e-mail:hej@malinsormlind.se

Företag, vänligen klicka här för att se bloggens policy. Ser fram emot ditt mail!
Arkiv
Twitter
Google translate

Copyright
Tack för att du förstår att samtliga bilder tillhör Fotograf Malin Sörmlind och är skyddade enligt upphovsrättslagen. Bilderna får ej sparas ner på något vis. Vid frågor - kontakta mig per mail.
Senaste Nytt
Övrigt

Tourn





e.l.f. Cosmetics Danmark