Träning & Tips

Jag har druckit så mycket kaffe idag att hela min kropp går på högvarv. I förmiddags åkte jag och Luddepludd till Lisa för att kela lite med dottern Saga och bara umgås en stund utan att prata om arbete, planering och framtidens alla spännande projekt. När vi parkerade bilen på deras infart fick jag ett sms med informationen om att vår gemensamma vän Alexandra också var där.

Min första tanke var – Åh herregud. Det här kan sluta hur som helst.

Alexandra är en vän som jag lärde känna i nionde klass. Jag drogs till henne för att hon alltid vågade vara sig själv, hon vågade säga vad hon tyckte och brydde sig inte ett dugg om vem som lyssnade. På både gott och ont, skall tilläggas. Jag, som var väldigt mobbad under denna period av mitt liv. (Från femte klass till gymnasiet, världens karusell av ångest, tårar och polisanmälningar.) Jag behövde någon som Alexandra. Någon som kunde ”skydda” mig. Vi började umgås, blev snabbt vänner och även om vi inte umgås nu som vi gjorde förr så har vi hållit ihop i alla dessa år. Jag kan på rak hand svära på att nästan varenda historia som låter helt ofattbar fast den är sann, är Alex alltid högst inblandad. Jag tror att alla har en Alexandra i sitt liv. För någon är jag säkert deras Alexandra, för nu i vuxen ålder har jag åsikter, som jag står för och våga slåss för. Jajjemän, jag gjorde precis ditt namn till ett verb Alexandra. Deal with it.

Vi satt ute i solen i flera timmar, drack kaffe, skrattade så tårarna sprutade när vi började dra den ena rövarhistorien efter den andra där på Lisas gräsmatta. Kaffet hann bli kallt innan jag hann dricka upp det. Men det gör ingenting, för som mina skrattmuskler har arbetat idag!

När vi kom hem tvättade Ludde bilen medans jag tränade hundarna i trädgården. Både tillsammans och individuell träning idag och jag är otroligt nöjd. Någon dag till, sedan kan Iso nog knyta upp mina skor, vi är på god väg. Mandus briljerade på de tysta kommandona och sökte väldigt mycket ögonkontakt, vilket jag uppskattar om en situation skulle uppkomma.

När jag var färdig med träningen kom min finaste Embla cyklandes och vi drack lite kolsyrat vatten och umgicks en lång stund. Den här helgen har inte betytt så mycket vila för denna fru, men det gör ingenting för vänner ger den vackraste av energi, precis som solens strålar.

Nu beger jag mig dock mot sängen, tröttheten infann sig för ungefär tre immar sedan, så det är på tiden. God natt finaste människor, vi ses imorgon!

Det var länge sedan jag skrev något om grabbarna. Många har undrat hur det går med det lilla livet och det tänker jag nu förtälja. Iso är nu snart sju månader och det med besked. Den här fantastiska trotsen börjar visa sig mer och mer men jag möter det med lugn. Lite orättvist, för Iso vet ju faktiskt inte att jag är van vid hundar i femtiokilosklassen. Så jag mer möter hans små upptåg med ett ironiskt litet leende och nickar.

Det fungerar inte att höja rösten, skrika och gorma. Han blir bara stressad och försöker gottgöra med alla trick han någonsin lärt sig. Lugnt och fint är melodin som fungerar på denna lilla herre. Många skulle nog säga att jag är ganska hård mot mina djur, men jag förväntar mig ett beteende och det lönar sig absolut inte att behandla dem som små bebisar. Jag använder väldigt sällan nej. Ordet nej sagt i en skarp ton används bara om någonting måste sluta omedelbart, annars dör du.

Exempel: Hunden springer ut mot vägen, det kommer en buss. NEJ. Han stannar omedelbart. För de vet att jag menar allvar. Jag är mer för subtila signaler, kroppsspråk och energi. Oftast räcker det att jag skakar lite sakta på huvudet eller håller upp ett finger för att de ska sluta. Eller ett kort, lägg av. Jag har valt att träna på det viset för att jag vill inte befinna mig i en situation där jag måste avsluta en konversation för att rappa ordet nej trehundra gånger på trettio sekunder. Korta kommandon, röstlägen och mycket kroppsspråk är det som fungerar bäst för mig och mina hundar.

Iso har några olater, precis som alla andra valpar, saker som jag jobbar på. Han börjar bli bättre med att respektera att man inte springer över folk och hoppar som man vill, men han satte tassen i min kaffekopp några gånger innan den skruven började snurra i hans hjärna.

Killarna är som ett gift par och finner en otrolig säkerhet i varandra. Jag lägger mycket energi på att ge dem samma mängd av kärlek, träning och omvårdnad. Ingen favorisering.

Jag visste att det skulle bli en stor skillnad med att ha två hundar, men jag trodde inte att det skulle bli så här bra.

För den som vill se bebisbilder på Iso, kan klicka här!

Rumsrenhet.

Ordet säger allt. Man ska vara ren i ett rum.. Typ.

Ett lätt ord att säga men ett svårt beteende att lära in hos en liten valp som knappt förstår vad som är fram eller bak på sin egna kropp. Iso är en lugn valp om man jämför med hur Mandus var. För när Mandus var fyra månader ville jag sölja honom på blocket en gång i timmen – minst.

En valp behöver oftast kissa varenda gång den vaknar eller när den har druckit vatten. De första dagarna med Iso sprang jag ut i mina rosa foppatofflor innan han ens hade öppnat ögonen. Hela golvet var täckt av tidningar och vi hade väldigt få olyckor inomhus, givetvis. Jag vaktade ju honom som en hök.

Men sedan började man lugna ner sig lite och tillät honom visa att han behövde gå ut. Man lärde sig ganska fort att om man var ute och han sprang mot ytterdörren, kanske till och med satte sig framför ytterdörren, då ville han bajsa. Jag hajjar fortfarande inte logiken där, men han är ju en man trots allt, Om man då kallar på honom så han springer ut på gräset igen, ja se då gör han sina behov!

Att lära en valp att han  ska göra sina behov utomhus är svårt, man får nästan bosätta sig i tält de första veckorna, för du far ut och in som en dåre. Om en olycka händer här hemma, att jag missar hans signaler och han börjar att göra sina behov så lyfter jag honom rakt upp, säger inte ett ord utan bär ut honom till gräset. Ofta hinner jag inte ens få på mig skorna. Jag sätter ner honom på gräset och säger – Här kissar vi. Och när han gör det så berömmer jag honom som att han precis tagit guld i någon form av idrottsaktivitet. Jag tjoar och tjimmar, kelar och skiter fullständigt om någon hör mig. Iso ska förstå att om jag gör nummer ett och två här ute i detta blöta gröna fält, då blir min matte jätte glad och dansar roligt!

Jag tror inte på tekniker som att trycka ner hundens nos och skrika, slåss och sparkas. För det första är det ganska elakt, det säger ju sig själv. Men det finns också en risk att din hund blir rädd för att överhuvudtaget göra sina behov. Det hade jag blivit.

Jag tror inte heller på att man ska dadda och fjömpa. Kommer du ut i köket och det ligger en bajs där som inte låg där tidigare så bara torka upp det. Du får aldrig någonsin skälla på en valp för någonting som den gjorde för en halvtimme sedan.

Iso bryr sig inte ett dugg om att han bajsar eller kissar på mitt fina parkettgolv när nöden faller på och jag inte lyssnar på honom. Han skiter fullständigt i att det kan lämna märken och är svindyrt att slipa. För han vet inte vad en slip är och han vet absolut inte vad pengar är. En valp tänker på fyra ibland fem saker – Leka, sova, äta, kissa och bajsa. Det är inte så att din hund har en basker och skriver djupa haikudikter. De lever här och nu.

Precis som vi borde göra.

Välkommen in!

Just nu är ni kompisar här.

Malin Sörmlind


Jag har en magisk romans med smink, är kär i ironi, förtjust i mina två hundar, galen i matlagning, djupt förälskad i min man och betuttad i skor. Jag är faktiskt lite snudd på fantastisk. Det är egentligen allt du behöver veta.
E-mail
Vill du komma i kontakt med mig?
e-mail:hej@malinsormlind.se

Företag, vänligen klicka här för att se bloggens policy. Ser fram emot ditt mail!
Arkiv
Twitter
Google translate

Copyright
Tack för att du förstår att samtliga bilder tillhör Fotograf Malin Sörmlind och är skyddade enligt upphovsrättslagen. Bilderna får ej sparas ner på något vis. Vid frågor - kontakta mig per mail.
Senaste Nytt
Övrigt

Tourn





e.l.f. Cosmetics Danmark