Mandus

Mandus fyller sju år i februari, han börjar alltså bli en ståtlig lite äldre herre. Några grå strån runt ögonen har börjat uppstå men det är inget vi talar om för det är lite känsligt. Sedan Iso blev en medlem i vår familj tycker jag att Mandus nästan blivit yngre rent fysiskt. De busar, springer och leker hela dagarna och det är så härligt att se, de älskar verkligen varandra.

Den där första natten, när Mandus var en liten valp på tio veckor sa Ludde till mig att jag skulle låta honom vara på golvet, inga hundar i sängen sa han bestämt. Men jag gav honom en blick och sa att då min gode herre är det inga män i sängen heller. Du kommer ångra dig sa han på ett sådant där “Jag är äldre än dig och vet mer om livet”-vis ni vet.

Vi spolar fram till nutid, sju år senare. Han hade rätt, jag ångrar mig.

Ett av sättet man märker att Mandus nu har blivit äldre är att han inte längre kan hoppa upp i sängen på egen hand. Men Mandus är en uppfinningsrik snubbe så hans lösning för att få skjuts upp i sängen är att sitta nedanför och gnälla, pipa och skälla gällt och tyst. Han kan sitta så i flera timmar och bara stirra, skälla och gnälla. Otroligt irriterande.

I går natt skrek jag till honom att om han inte slutar att skälla per omgående så kommer jag bita honom hårt i tassen och kalla honom för Svea i en kaxig ton i minst tre dagar. Då viftade han på svansen, han hade ju lyckats med sin kupp. Jag var ju nu vaken och kunde hjälpa honom upp. Jag suckade, hjälpte honom och han la sig på rygg strax intill mig. Han snarkade gott vid mitt öra en bra stund innan det blev för varmt i sängen och han hoppade ner.

En timme senare. – Vaff…. Vaff..

Ludwig skall bygga en trappa till honom, det här är ett pågående projekt. Jag orkar inte bli väckt på det här viset natt efter natt. Eller vem vet, det kanske är en försmak på tiden som komma skall. Lika bra att vänja sig redan nu.

Jag kan inte låta bli att le med både hjärta och själ när jag ser detta lilla bildspel. Man ser verkligen kärleken dem emellan och jag blir så stolt över Mandus som är så lugn och fin i barns närvaro. Man kan dra och klämma som man vill på honom, han vill bara kramas och pussas och Astrid är så fin med dem båda två. Hon gick runt och sa Mandus, Iso..  KOM och så vinkade hon dem till sig och blev så glad av alla pussar och kramar. Barn och djur, det är magiskt.

Jag älskar det!

Jag har druckit så mycket kaffe idag att hela min kropp går på högvarv. I förmiddags åkte jag och Luddepludd till Lisa för att kela lite med dottern Saga och bara umgås en stund utan att prata om arbete, planering och framtidens alla spännande projekt. När vi parkerade bilen på deras infart fick jag ett sms med informationen om att vår gemensamma vän Alexandra också var där.

Min första tanke var – Åh herregud. Det här kan sluta hur som helst.

Alexandra är en vän som jag lärde känna i nionde klass. Jag drogs till henne för att hon alltid vågade vara sig själv, hon vågade säga vad hon tyckte och brydde sig inte ett dugg om vem som lyssnade. På både gott och ont, skall tilläggas. Jag, som var väldigt mobbad under denna period av mitt liv. (Från femte klass till gymnasiet, världens karusell av ångest, tårar och polisanmälningar.) Jag behövde någon som Alexandra. Någon som kunde ”skydda” mig. Vi började umgås, blev snabbt vänner och även om vi inte umgås nu som vi gjorde förr så har vi hållit ihop i alla dessa år. Jag kan på rak hand svära på att nästan varenda historia som låter helt ofattbar fast den är sann, är Alex alltid högst inblandad. Jag tror att alla har en Alexandra i sitt liv. För någon är jag säkert deras Alexandra, för nu i vuxen ålder har jag åsikter, som jag står för och våga slåss för. Jajjemän, jag gjorde precis ditt namn till ett verb Alexandra. Deal with it.

Vi satt ute i solen i flera timmar, drack kaffe, skrattade så tårarna sprutade när vi började dra den ena rövarhistorien efter den andra där på Lisas gräsmatta. Kaffet hann bli kallt innan jag hann dricka upp det. Men det gör ingenting, för som mina skrattmuskler har arbetat idag!

När vi kom hem tvättade Ludde bilen medans jag tränade hundarna i trädgården. Både tillsammans och individuell träning idag och jag är otroligt nöjd. Någon dag till, sedan kan Iso nog knyta upp mina skor, vi är på god väg. Mandus briljerade på de tysta kommandona och sökte väldigt mycket ögonkontakt, vilket jag uppskattar om en situation skulle uppkomma.

När jag var färdig med träningen kom min finaste Embla cyklandes och vi drack lite kolsyrat vatten och umgicks en lång stund. Den här helgen har inte betytt så mycket vila för denna fru, men det gör ingenting för vänner ger den vackraste av energi, precis som solens strålar.

Nu beger jag mig dock mot sängen, tröttheten infann sig för ungefär tre immar sedan, så det är på tiden. God natt finaste människor, vi ses imorgon!

Igår var jag och besökte stadens djuraffär. Jag hade egentligen tänkt att fara till min favvis butik i Sölvesborg, men energin fanns inte riktigt där och jag behövde verkligen ha ett nytt schampo till Iso per omgående. Eller som jag numera kallar honom – Iso TovPontare.

Han är i den där jobbiga fasen nu där han byter hår och det är tovor precis överallt. Jag skulle förklara för Ludde att det kanske var bäst att vi rakade honom kort och skallig så det växte ut som det skulle, rätt och riktigt. Sen att jag råkade säga att vi skulle skalla honom är en annan historia. Luddes blick var helt obetalbar.

Ett balsam spray och nytt schampo för vit päls väntar herren nu inför helgens spa. Båda grabbarna ska badas, borstas samt klippas, både hår och klor.

Jag fann också lite olika mumsiga godisbitar som var 100% naturliga. Enbart frystorkat kyckling och lever, inga tillsatser. Jag tycker om att veta vad jag stoppar ner i deras små magsäckar och gör allra helst eget godis till dem. Jag vet, det kanske är lite överambitiöst, men de förtjänar det bästa. De är ju mina grabbar!

Jag såg också ett horn, ett renhorn för att vara mer exakt och jag tänkte att det där ser ju häftigt ut och ska bara bra för dem. Iso kommer älska den av hela sitt hjärta! Tugg tugg tugg hela dagen lång tänkte jag och kunde se det hela framför mig. Hur han skulle omfamna mig och skrika tack matte, ett horn! Det har jag alltid önskat mig!

Fel. Gjorde han inte. Han verkar tro att det är någon form av dekoration för golvet.

Det var länge sedan jag skrev något om grabbarna. Många har undrat hur det går med det lilla livet och det tänker jag nu förtälja. Iso är nu snart sju månader och det med besked. Den här fantastiska trotsen börjar visa sig mer och mer men jag möter det med lugn. Lite orättvist, för Iso vet ju faktiskt inte att jag är van vid hundar i femtiokilosklassen. Så jag mer möter hans små upptåg med ett ironiskt litet leende och nickar.

Det fungerar inte att höja rösten, skrika och gorma. Han blir bara stressad och försöker gottgöra med alla trick han någonsin lärt sig. Lugnt och fint är melodin som fungerar på denna lilla herre. Många skulle nog säga att jag är ganska hård mot mina djur, men jag förväntar mig ett beteende och det lönar sig absolut inte att behandla dem som små bebisar. Jag använder väldigt sällan nej. Ordet nej sagt i en skarp ton används bara om någonting måste sluta omedelbart, annars dör du.

Exempel: Hunden springer ut mot vägen, det kommer en buss. NEJ. Han stannar omedelbart. För de vet att jag menar allvar. Jag är mer för subtila signaler, kroppsspråk och energi. Oftast räcker det att jag skakar lite sakta på huvudet eller håller upp ett finger för att de ska sluta. Eller ett kort, lägg av. Jag har valt att träna på det viset för att jag vill inte befinna mig i en situation där jag måste avsluta en konversation för att rappa ordet nej trehundra gånger på trettio sekunder. Korta kommandon, röstlägen och mycket kroppsspråk är det som fungerar bäst för mig och mina hundar.

Iso har några olater, precis som alla andra valpar, saker som jag jobbar på. Han börjar bli bättre med att respektera att man inte springer över folk och hoppar som man vill, men han satte tassen i min kaffekopp några gånger innan den skruven började snurra i hans hjärna.

Killarna är som ett gift par och finner en otrolig säkerhet i varandra. Jag lägger mycket energi på att ge dem samma mängd av kärlek, träning och omvårdnad. Ingen favorisering.

Jag visste att det skulle bli en stor skillnad med att ha två hundar, men jag trodde inte att det skulle bli så här bra.

För den som vill se bebisbilder på Iso, kan klicka här!

Välkommen in!

Just nu är ni kompisar här.

Malin Sörmlind


Jag har en magisk romans med smink, är kär i ironi, förtjust i mina två hundar, galen i matlagning, djupt förälskad i min man och betuttad i skor. Jag är faktiskt lite snudd på fantastisk. Det är egentligen allt du behöver veta.
E-mail
Vill du komma i kontakt med mig?
e-mail:hej@malinsormlind.se

Företag, vänligen klicka här för att se bloggens policy. Ser fram emot ditt mail!
Arkiv
Twitter
Google translate

Copyright
Tack för att du förstår att samtliga bilder tillhör Fotograf Malin Sörmlind och är skyddade enligt upphovsrättslagen. Bilderna får ej sparas ner på något vis. Vid frågor - kontakta mig per mail.
Senaste Nytt
Övrigt

Tourn





e.l.f. Cosmetics Danmark