Iso

1 2 3 6

mandus och iso, malin sörmlind

Det är ganska så precis ett år sedan denna bild togs. I lite mer än ett år har alltså detta yrväder vi kallar för Iso sprungit runt våra fötter, hoppat graciöst över hela rum och studsat runt i en cirkel. Han är hunden som springer rakt fram till vinbärsbusken och tuggar sig fram. Han är hunden som du inte kan lämna ensam i ett rum med kaffe utan att han står på bordet och slickar för allt han är värd.

Han är den hunden som sätter i sig en hel burk av tryfflar och försöker spela oskyldig när han har kakao i hela sitt vita fluffiga ansikte. Han är hunden som sedan kräker upp all tryffel och tycker väldigt synd om sig själv. Han är hunden som älskar att vi käkar popcorn och kollar på film tillsammans.

Han är hunden som tror att han heter Ey Dude!! Han är hunden som lär sig saker fortare än mig.

Mandus har fått en bästa vän, katterna har fått en stalker, jag har fått en kurator och Ludde har fått någon att klippa som ett får. It´s a win win.

Jag har druckit så mycket kaffe idag att hela min kropp går på högvarv. I förmiddags åkte jag och Luddepludd till Lisa för att kela lite med dottern Saga och bara umgås en stund utan att prata om arbete, planering och framtidens alla spännande projekt. När vi parkerade bilen på deras infart fick jag ett sms med informationen om att vår gemensamma vän Alexandra också var där.

Min första tanke var – Åh herregud. Det här kan sluta hur som helst.

Alexandra är en vän som jag lärde känna i nionde klass. Jag drogs till henne för att hon alltid vågade vara sig själv, hon vågade säga vad hon tyckte och brydde sig inte ett dugg om vem som lyssnade. På både gott och ont, skall tilläggas. Jag, som var väldigt mobbad under denna period av mitt liv. (Från femte klass till gymnasiet, världens karusell av ångest, tårar och polisanmälningar.) Jag behövde någon som Alexandra. Någon som kunde ”skydda” mig. Vi började umgås, blev snabbt vänner och även om vi inte umgås nu som vi gjorde förr så har vi hållit ihop i alla dessa år. Jag kan på rak hand svära på att nästan varenda historia som låter helt ofattbar fast den är sann, är Alex alltid högst inblandad. Jag tror att alla har en Alexandra i sitt liv. För någon är jag säkert deras Alexandra, för nu i vuxen ålder har jag åsikter, som jag står för och våga slåss för. Jajjemän, jag gjorde precis ditt namn till ett verb Alexandra. Deal with it.

Vi satt ute i solen i flera timmar, drack kaffe, skrattade så tårarna sprutade när vi började dra den ena rövarhistorien efter den andra där på Lisas gräsmatta. Kaffet hann bli kallt innan jag hann dricka upp det. Men det gör ingenting, för som mina skrattmuskler har arbetat idag!

När vi kom hem tvättade Ludde bilen medans jag tränade hundarna i trädgården. Både tillsammans och individuell träning idag och jag är otroligt nöjd. Någon dag till, sedan kan Iso nog knyta upp mina skor, vi är på god väg. Mandus briljerade på de tysta kommandona och sökte väldigt mycket ögonkontakt, vilket jag uppskattar om en situation skulle uppkomma.

När jag var färdig med träningen kom min finaste Embla cyklandes och vi drack lite kolsyrat vatten och umgicks en lång stund. Den här helgen har inte betytt så mycket vila för denna fru, men det gör ingenting för vänner ger den vackraste av energi, precis som solens strålar.

Nu beger jag mig dock mot sängen, tröttheten infann sig för ungefär tre immar sedan, så det är på tiden. God natt finaste människor, vi ses imorgon!

Igår var jag och besökte stadens djuraffär. Jag hade egentligen tänkt att fara till min favvis butik i Sölvesborg, men energin fanns inte riktigt där och jag behövde verkligen ha ett nytt schampo till Iso per omgående. Eller som jag numera kallar honom – Iso TovPontare.

Han är i den där jobbiga fasen nu där han byter hår och det är tovor precis överallt. Jag skulle förklara för Ludde att det kanske var bäst att vi rakade honom kort och skallig så det växte ut som det skulle, rätt och riktigt. Sen att jag råkade säga att vi skulle skalla honom är en annan historia. Luddes blick var helt obetalbar.

Ett balsam spray och nytt schampo för vit päls väntar herren nu inför helgens spa. Båda grabbarna ska badas, borstas samt klippas, både hår och klor.

Jag fann också lite olika mumsiga godisbitar som var 100% naturliga. Enbart frystorkat kyckling och lever, inga tillsatser. Jag tycker om att veta vad jag stoppar ner i deras små magsäckar och gör allra helst eget godis till dem. Jag vet, det kanske är lite överambitiöst, men de förtjänar det bästa. De är ju mina grabbar!

Jag såg också ett horn, ett renhorn för att vara mer exakt och jag tänkte att det där ser ju häftigt ut och ska bara bra för dem. Iso kommer älska den av hela sitt hjärta! Tugg tugg tugg hela dagen lång tänkte jag och kunde se det hela framför mig. Hur han skulle omfamna mig och skrika tack matte, ett horn! Det har jag alltid önskat mig!

Fel. Gjorde han inte. Han verkar tro att det är någon form av dekoration för golvet.

Jag är på plats. Halleluljah.

Sömnen var ganska okej och när jag vaknade kände jag mig som att det vore min födelsedag, äntligen tänkte jag. Detta kanske kan gå vägen ändå. Under tiden som jag sminkade mig blev jag svettig och löjligt andfådd när jag koncentrerade mig och tog i, så jag fick kladda på mer och mer puder hela tiden. Iso följde vartenda steg jag tog hela morgonen och hjälpa mig med att få av pyjamasbyxorna och på med tofflorna. Plockade upp en pensel jag tappade och vaktade så att Ludde fick ner mig för trappan ordentligt. Han är så duktig min lilla kille.

Mot jobbet vi sedan for, yay!

Det gör brutalt ont lite överallt och jag kan inte riktigt slappna av. Men det är värt det. Jag har varit här i två timmar snart och har druckit kaffe med kollegan Cissa vid mitt skrivbord. Pratat om ditt och datt. Kollat av mailen och druckit lite kaffe till.

Känner mig lite matt och trött men snart är det dags att åka hem och då är jag nöjd. För jag kunde ta mig hit och vara social en liten stund. Efter jobbet ska jag snabbt inom Konsum och handla lite nödvändigheter innan jag far hem och vilar. Förhoppningsvis kanske vi kan göra om detta imorgon igen. Vi håller tummarna.

Kommer ni ihåg detta kompisar? Kommer ni ihåg när Iso var så liten, oskuldsfull, lugn och mysig? När han var så försiktig och mesig, inte förstod hur man skulle skälla och ramlade var tredje sekund för att han var så klumpig?

Ni vet innan han kom in i den perioden där han konstant är trettio sekunder ifrån att läggas ut på blocket. Saker förändras så fort. Nej, nu var jag inte rättvis, han är faktiskt en otroligt duktig liten kille. Det slog mig igår hur mycket han faktiskt kan redan utan att vi direkt har tränat de senaste veckorna. Men i eftermiddag ska jag nog träna dem en liten stund, beroende på om jag kan sitta på golvet eller inte, vi får se. De brukar vanligtvis vilja ligga i soffan och kramas, man blir ju som man umgås och de umgås mest med mig. He he he he.

Älskade hund, kunde du inte vara valp lite längre bara.. Jag hann tyvärr inte med. Poff så var du tonåring.

1 2 3 6
Välkommen in!

Just nu är ni kompisar här.

Malin Sörmlind


Jag har en magisk romans med smink, är kär i ironi, förtjust i mina två hundar, galen i matlagning, djupt förälskad i min man och betuttad i skor. Jag är faktiskt lite snudd på fantastisk. Det är egentligen allt du behöver veta.
E-mail
Vill du komma i kontakt med mig?
e-mail:hej@malinsormlind.se

Företag, vänligen klicka här för att se bloggens policy. Ser fram emot ditt mail!
Arkiv
Twitter
Google translate

Copyright
Tack för att du förstår att samtliga bilder tillhör Fotograf Malin Sörmlind och är skyddade enligt upphovsrättslagen. Bilderna får ej sparas ner på något vis. Vid frågor - kontakta mig per mail.
Senaste Nytt
Övrigt

Tourn





e.l.f. Cosmetics Danmark