Månadsarkiv: april 2014

Kesoplättar, lchf, malin sörmlind

Magiskt goda plättar som garanterat kommer att bli din nya frukostfavorit! Servera gärna med färska bär, sylt och grädde. Perfekta som frukost eller mellanmål.

—————–

Ingredienser:

– 4 ägg

– 400 gram keso

– 3 msk fiberhusk

– En nypa salt

– Smör eller kokosfett att steka i

——————-

Gör så här:

Mixa allt med en stavmixer och klicka ut plättarna i en panna med smör eller kokosfett. Jag använde en glasskopa för att få ungefär lika stora plättar. Men jag är lite manisk, det går förmodligen precis lika bra med en sked eller en vanlig hederlig slev. Tryck sedan ut plättarna med baksidan av ditt valda redskap för att få till den form och storlek som du önskar.

Stek plättarna på ganska låg värme tills de fått en fin gyllenbrun färg och känns stabila nog att vända.

Servera plättarna tillsammans med färska bär så som hallon, blåbär eller jordgubbar. Och givetvis, vad vore livet utan en klick grädde. Jag vispade min tillsammans med vanilj och kanel, något som jag verkligen kan rekommendera!

Det blir ungefär 12 plättar och tar cirka trettio minuter från start till mums så att säga.

Malin Sörmlind, tid

Tid..

Om du frågar tio personer så tror jag att nio utav dem skulle svara dig att de önskar att dygnet hade fler timmar. Bara några till! Fast om man spånar vidare på det så tror jag att kanske sju utav de nio personerna skulle använda den extra tiden till att proppa på med nya saker som de vill hinna med. Typ.

Jag säger inte att det är fel. En gång i tiden var jag också en flitig liten myra som med exakt precision fyllde mina dagar med måsten, intressen och nöjen. Non stop från morgon till kväll. Men sedan fick jag en kalldusch och tvingades att anpassa mig till ett nytt sätt att leva. Adapt or die ni vet.

Grundprincipen är densamma hos alla människor. Kort sagt, man har en viss mängd energi att fördela ut på dygnets alla timmar och när den är slut är det najtinajt. Ta sedan i beaktning att alla har olika förutsättningar, olika återhämtningstid och alla har inte samma startsumma av energi. Alltså, om du inte hinner återhämta dig, så har du mindre mängd energi att arbeta med nästkommande dag.

I mitt fall tar allt en otrolig mängd energi. Varenda andetag, varenda rörelse, varenda tanke skopas ur en hink av energi och det var länge sedan den hinken var full. Jag minns inte ens en tid då hinken var hel. Nej nu är den full av hål i varierande storlekar som energin bara sipprar ut ur i ett jämt flöde och jag har försökt att både limma och plåstra om min lilla hink. Det är omöjligt. Så utöver den energi som förbrukas genom rörelser och dylikt läcker hinkfan också. Adapt or die.

Om man inte lever i det så tror jag inte att man någonsin kan relatera. Ränderna går aldrig riktigt ur så jag är fortfarande en arbetsnarkoman, man skulle också kunna säga att jag är hörselskadad/envis för ni ska inte tro att jag lyssnar på min kropp alla gånger. En hörselskadad/envis tidvis korkad handikappad kvinna mot världen. Kroppen säger stopp, vädjar att jag ska lugna ner mig och jag säger schhh talk to the hand miss brain. Jag måste bara hinna med det här, detta och kanske det här också innan jag går hem. Kom igen nu, var ingen partypooper. Alla andra är ju med!

Det kan vara så att jag senare blir bestraffad många gånger om, att kroppen tar ut sin hämnd men det tänker jag aldrig erkänna. Tårar kan man torka bort. Poff! Inga bevis.

Jag arbetar fyra timmar om dagen, men jag gör allt jag kan för att pressa in fem eller nittio timmar inuti de fyra timmarna. Alla som är begåvade inom det matematiska ser ju direkt att den ekvationen inte går ihop alls. Fyra timmar som jag tillsammans med försäkringskassan, diverse läkare, psykologer, arbetsterapeuter, sjukgymnaster och gemensamt folk och fä bestämt är toppen av berget, mer än så går inte för mig och det får jag acceptera. Adapt or die. Summan av kardemumman är att när min arbetsdag är slut är jag också det. Slut som artist, på återseende, hej svejs. Det tar ofta en halvtimme av tystnad innan hjärnan är ikapp och jag kan ge mig på någonting gigantiskt svårt som att handla lite påfyllnad till kylskåpet. Sedan far jag hem, vilar, plockar, lagar mat och inväntar Ludde. När han är hemma och vi har ätit handlar det egentligen bara om att varva ner och försöka hålla sig vaken en liten stund innan man sedan går till sängs för att vakna upp till samma karusell igen. Jag minns att en psykolog en gång frågade mig om det var så mitt liv så ut och om jag var nöjd med det. Och jag svarade honom att jag älskar mitt jobb, mina arbetskamrater och det sociala som mitt arbete innehåller, så länge jag orkar är det så här jag väljer att spendera mina dagar. Fördela min tid.

Jag har den ofantliga turen att vara omringad av vänner och familj som har en otrolig förståelse för min situation. Kravlösa relationer fulla av kärlek och omtanke. De vet om att jag ibland behöver avboka med kort varsel och skulle aldrig få för sig att ge mig dåligt samvete för att min kropp inte orkar med. Det är ju inte direkt självvalt och det tjänar ingenting till att jag ska må dåligt i både kropp och själ för att jag inte kan. Så pass förstående människor måste man vara rädd om och jag gör mitt bästa för att visa dem min ofantliga uppskattning. Jag hoppas att de vet hur mycket de betyder för mig.

Tid är ett värdefullt ord, framförallt när man inser hur ömtåligt och flyktigt ett ögonblick är. Jag försöker ta vara på dessa ögonblick och leva för livet. För om man tar in hela utsikten, så är världen bitvis en magiskt vacker plats full av äventyr, skratt, kärlek, relationer och glädje. Okej, den är inte så värst handikappanpassad än, men jag är en fena på att krypa. Adapt or die ni vet.

malin sörmlind

Idag blir jag äldre. Det blir jag i och för sig varje dag, men just idag är det den dagen jag för tjugoåtta år sedan valde att highfajva mammas nedre region och säga whaddapp till livet. Den fjärde april 1986.

Jag älskar att fylla år. En minut över midnatt skriker jag IT´S MA BIRTHDAY och somnar sedan om med ett stort leende på läpparna. Det är något speciellt ändå. Jag går runt med fjärilar i magen hela dagen och blir så rörd när människor gratulerar och sjunger. Vilket i sig är en ganska märklig sak att göra om man tänker efter vad det hela handlar om.

Grattis Malin, för flera flera år sedan gjorde du någonting som alla andra också har gjort. Men du gjorde det exceptionellt bra! Här får du en tårta för att du tog beslutet att ta dig ur din mammas mage! WOHO!

Tack mamma för att du släppte ut mig. Det var snällt.

I morse gav Ludwig mig en present och jag kan inte låta bli att förundras över denna man. Han snappar upp små saker jag säger utan att ens tänka på det och förvarar det i valvet. Jag fick en fin verktygslåda, med en fin rosett på toppen och mängder av saker inuti. I flera månader har jag sagt att jag behöver ha en verktygslåda med lite bra och ha saker. Så att jag slipper be Ludde om hjälp hela tiden och ute i garaget hittar jag ingenting bland alla hans grejsimojser. Och eftersom att jag inte orkar vänta utan är mer för den där omedelbara tillfredställelsen så använder jag det som finns tillhanda. Man kan spika med en kniv, man kan spika med en vitlökskrossare. Men kan dra ut spikar med tänderna och man kan spraymåla ett soffbord… Inomhus. Det sistnämnda är dock inget jag rekommenderar.

Lyckan är total kompisar. Hajja va jag kommer va händig från och med nu! Av mina fina arbetskamrater fick jag en fin blomma som nu står här på mitt skrivbord och är fantastisk. Den ska tydligen ha en kaffekopp med vatten varannan vecka. Jag får skriva in en påminnelse i mobilen.

Nu låter vi den här dagen stråla vidare. Cuz IT´S MA BIRTHDAY!!!

Responsen efter mitt senaste inlägg har varit, för min del, otroligt överväldigande. Kommentarer, mail, sms, brev och vykort har ramlat in och jag har tagit till mig era vackra, peppande och härliga tankar.

Att ha så många människor omkring sig som finns där bakom för att hjälpa till att bana väg genom livet är förunnat få och jag är ytterst tacksam för var och en av er. Ni hjälpte mig upp ur det svarta djupa hål jag gömt mig i de senaste veckorna. Man skulle kunna säga att ni gav mig en spade.

Jag är nu på väg emot någonting magiskt. Jag vet inte vad. Jag känner bara inom mig att jag har ett mål, en destination. Ingen vet hur lång tid det tar att komma fram, eller om man någonsin gör det. Det viktigaste är nog att man är på väg mot någonting.

Det enda nyårslöfte jag gav mig själv var att jag skulle vara lycklig. Att jag skulle känna fjärilar i magen och att jag skulle ha ett äkte leende på läpparna. Och det kan jag faktiskt säga att jag har nu.

Det känns stort.

Från djupet av mitt hjärta vill jag skriva tack till er. Ni skiner starkare än solen och finns alltid där för att plocka upp mig. Jag är så tacksam. Så tacksam att ord inte kan beskriva den värme jag känner.

Tack.

Välkommen in!

Just nu är ni kompisar här.

Malin Sörmlind


Jag har en magisk romans med smink, är kär i ironi, förtjust i mina två hundar, galen i matlagning, djupt förälskad i min man och betuttad i skor. Jag är faktiskt lite snudd på fantastisk. Det är egentligen allt du behöver veta.
E-mail
Vill du komma i kontakt med mig?
e-mail:hej@malinsormlind.se

Företag, vänligen klicka här för att se bloggens policy. Ser fram emot ditt mail!
Arkiv
Twitter
Google translate

Copyright
Tack för att du förstår att samtliga bilder tillhör Fotograf Malin Sörmlind och är skyddade enligt upphovsrättslagen. Bilderna får ej sparas ner på något vis. Vid frågor - kontakta mig per mail.
Senaste Nytt
Övrigt

Tourn





e.l.f. Cosmetics Danmark