Månadsarkiv: mars 2014

malin sörmlind

När någon frågar hur jag mår svarar jag nästan alltid samma sak; Trött, men det är okej.. För jag är inte den som vill stå på konsum och prata om mig själv, gå in på detaljer och släppa in människor på mitt innersta. På det som är fel på mig, som det måndagsexemplar jag är.

För när jag mår riktigt dåligt stänger jag ute omvärlden helt. Jag låser in mig i mitt bo och slickar mina djupa sår tills jag tror mig ha kontroll över situationen igen. Då drar jag på mitt pokerface, tar ett djupt andetag och ger mig ut i världen ännu en gång. Med en tjock rustning som skydd. Jag vill inte prata med någon. Och absolut inte om min hälsa. Det spelar egentligen ingen roll vem det är. Folket som genuint bryr sig om mitt välmående eller fäna som flinar bakom min rygg. Alla dras över samma kam tyvärr. Det är nästan som att jag skäms för det. Skäms för att min kropp inte är som alla andras.

Här, på min blogg släpper jag till lite mer. För jag kan formulera mina känslor på ett annat vis i skrift. Jag kan ta tid på mig och fundera ut vilka ord jag vill använda och vad jag vill förmedla. Vilken information jag vill dela med mig av. Det kan jag inte göra i en konversation på konsum. Det här är en trygg zon för mig. En neutral zon där jag kan växla mellan ämnen. Allt handlar inte bara om kroppen, för jag är så mycket mer än demonerna som härjar inuti mig. Här handlar lite om det magiska vi kallar för livet och lite handlar om min briljans.

Truth time:

Hörrni, för en månad sedan somnade foten ganska ordentligt. Mitt under ett möte med en säljare såg jag hur den nästan drog en suck och slappnade av åt höger. Jag blev väldigt förvånad, tog av mig skon och började försöka trycka och vicka den upp och ner. Det var precis som att min kropp glömt bort hur man gjorde. Ingen respons trots att jag kämpade mig blå. Jag väntar fortfarande att den ska vakna från sin tupplur. Att det är lite felkopplingar någonstans som kroppen helt sonika upptäcker och skriker NÄMEN och sen är jag lagad. Läkaren som undersökte mig för någon vecka sedan tyckte att jag skulle kontakta min neurolog för det var väl inte riktigt okej att en fot gör så bara liksom lite spontant. Men nej nej. Jag måste få tro att det är en tillfällig grej. En fix idé kroppen fått, som tonårstrots. Jag måste ge mig själv lite tid att bearbeta det här.

Jag hinner inte med.

Jag hade vant mig vid att inte ha någon känsel. Jag hade vant mig vid att manövrera runt i världen med en klumpig kropp som gör lite som den vill. Jag hade börjat känna mig lite säker på kroppen. Jag hade börjat lära känna den igen. Men att snubbla över sig själv när man står still är en begåvning i sig vänner. Att behöva kasta foten framåt och sedan snabbt dansa sig vidare för att foten bara viker sig är någonting som jag känner är ganska tråkigt i längden. Jag ramlar ganska ofta, det vet vi, så pass ofta att jag nästan inte ens tänker på det längre. Men jag blev rädd på riktigt när jag var en halv sekund ifrån att ramla med huvudet först rakt in i en stenvägg. Ramlade, det gjorde jag. Men jag fick kämpa som ett odjur för att sikta ifrån väggen. Jag hade inte bara mitt huvud att vara rädd om, jag hade två flaskor glutenfri öl till Ludwig som jag gömde i min famn som ett spädbarn. De klarade sig, för de som blev oroliga här. Det var nästan väggen en cm från toppen av min kropp som jag behövde för att få den här aha upplevelsen. PANG som en lavett slog det mig att det här går inte, det är inte värt det. Var inte så förbannat envis jämt, spara din energi. Det är inte meningen att du ska behöva gå och lägga dig strax efter sju på kvällen för att du är utmattad.

Vi vet alla vilket stormigt förhållande jag och min rullstol har. Han älskar mig, men kärleken är knappast besvarad. Det heter hjälpmedel, inte stjälpmedel.. Använd stolen säger människor i min omgivning och då blir jag som ett trotsigt barn. Aldrig i livet säger jag och räcker ut tungan så att ögonbrynen försvinner långt upp i pannan.

Men nu gav jag med mig. Envis och dumhet är snarlika varandra och kan vara svåra att se skillnad på. Men nu var det mitt val och det känns okej för stunden. Jag rullar fram genom livet och hör och häpna, jag kan vara vaken till nio.. Ibland halv tio.

SCORE.

Välkommen in!

Just nu är ni kompisar här.

Malin Sörmlind


Jag har en magisk romans med smink, är kär i ironi, förtjust i mina två hundar, galen i matlagning, djupt förälskad i min man och betuttad i skor. Jag är faktiskt lite snudd på fantastisk. Det är egentligen allt du behöver veta.
E-mail
Vill du komma i kontakt med mig?
e-mail:hej@malinsormlind.se

Företag, vänligen klicka här för att se bloggens policy. Ser fram emot ditt mail!
Arkiv
Twitter
Google translate

Copyright
Tack för att du förstår att samtliga bilder tillhör Fotograf Malin Sörmlind och är skyddade enligt upphovsrättslagen. Bilderna får ej sparas ner på något vis. Vid frågor - kontakta mig per mail.
Senaste Nytt
Övrigt

Tourn





e.l.f. Cosmetics Danmark