Årsarkiv: 2014

.. Och in med det nya. Hela MALINSORMLIND.se har fått sig en rejäl renovering och ett nytt och fräscht utseende. Jag hoppas att det här nu blir startskottet och den spark i rumpan som jag verkar behöva för att komma igång och blogga igen. Ni vet hur det kan vara, dagarna går i en jämn takt av “stannakarusellentack” och när man väl hittar sig till soffan och lutar sig tillbaka, så är inte ögonen öppna i många ögonblick.

 

Jag blir så inspirerad av alla fina bloggar jag följer som har ett jämt flöde med fantastiska bilder, två exempel här är Jennifer Ruuska och Molkan.se. Det är två tjejer som jag verkligen ser upp till. Jag förstår vilket otroligt arbete de lägger ner på sina bloggar och jag blir alltid så motiverad när jag har varit inne hos dem en sväng. Jag inser att planering och att vara motiverad och organiserad är a och o, något som jag kanske inte varit bäst i världen på tidigare. Men jag har bestämt mig för att ge det hela ett nytt ärligt försök. Skriva upp ämnen, planera inlägg och fotografera mer. Jag märker hur mycket bättre jag mår när jag har en ventil. En plats att skriva av mig som bara är min. Att vara hemlig i en dagbok har aldrig varit min grej, jag har alltid ställt mig upp och haft högläsning. Jag behöver ha en publik och människor som uppskattar min brutala ärlighet, som diggar sarkasm och som kanske vill följa mig genom livet, både upp och ner. Jag behöver er.

 

Så, min plan är att kicka igång det här med ett inlägg om dagen, måndag till fredag. Efter den här första veckan kan man se över hur det har gått och kanske öka mängden inlägg beroende på efterfrågan. Hur många inlägg om dagen eller per vecka tycker du är lagom? Ge mig gärna era tips och idéer. Jag är så taggad på det här att jag nästan skäms lite.

 

Låt oss yttra de bevingade orden; Let´s do this.

Den här veckan leker vi en otroligt rolig lek i det Sörmlindska hushållet. Vi har lekt något som jag valt att kalla;

Say it don´t spray it Bro..

Ni vet själva hur det kan vara ibland, man kommer in i perioder då man fastnar för olika uttryck och sedan använder man dem så frekvent att ens omgivning fnittrandes börjar räkna hur ofta du faktiskt säger just detta ord eller denna fras. Och ofta är man inte ens medveten om att man gör det. Det bara händer.

När jag var liten hade familjen en vän som alltid och då menar jag alltiiid använde ordet vettu. Jag räknade en gång och i en spännande berättelse på fem minuter använde han ordet vettu med en liten paus efteråt för reaktion hela 78 gånger. Det är ändå ganska imponerande. Framförallt om man inte alls är medveten om det hela.

Under åren har även jag haft några personliga favoriter. En liten hall of fame if you will En utav dem var “Hoppsan Kerstin!” Men sedan skaffade vi ju katten Kerstin och det blev en sådan taskig stämning varje gång jag sa det och hon trodde att jag ville henne någonting. En annan är whaddapp people. Den kan fortfarande slinka in ibland om man inte passar sig väldigt noga. Fantastiska nyheter är en som jag har kampats med de senaste månaderna. Problemet med den är inte själva orden i sig, för de är ju faktiskt ganska trevliga att mötas av. Nej, det är tonfallet. Orden spottas ut i ton som är en härlig kompott av ironi och bitterhet. Om något går helt fel, om jag till exempel ramlar eller spiller så är det enligt min åsikt bättre att säga "Men.. Fantastiska nyheter" än att gå direkt till trucker mouth.

En annan är "Jooo då.." Också sagt i en ganska bitter ton. Om något är så urbota dumt att det inte ens finns något att säga, eller man lyckas göra någonting som absolut inte alls var som man tänkte sig, liksom helt fel.. Det är här frasen kikar in och kirrar jobbet. Det är lite nuff said efter det. Man kan säga ABSOLUT istället om man hellre vill det. Båda fungerar, jag har provat massa gånger.

Ludwig däremot är en liten kameleont när det kommer till att använda speciella fraser. Han delar upp det så pass att man inte reagerar. Eller så säger han det hela tiden, jag har ju så taskigt närminne numer så han kanske säger det tjugo gånger på en timme. Ingen vet.

Regler:

Ni väljer vardera tre ord eller fraser som den andra icke får säga under hela veckan och skriver upp dessa på någon form av lokal anslagstavla. När ni sedan råkar säga något utav dessa ord eller fraser som står på tavlan är det fullt tillåtet att både peka, skratta och eventuellt lite hån. Sedan skriver ni helt enkelt upp detta fatala misstag på anslagstavlan och tro mig under veckans gång kommer pappret att bli fullt med små pinnar och streck. Iallafall under mitt namn. Vad man vinner bör man bestämma innan leken börjar. För allas trevnad.

De ord eller fraser jag icke får säga:

“Men, vad säger du nu för dumt..?” (Används av mig när jag inte förstår vad Ludde säger eller frågar mig. Ganska ofta med andra ord.)

“Okej.. Det var så här..” (Används när jag ska förtälja en fantastisk saga från mitt liv.)

De ord eller fraser som Ludde icke får säga:

“Tror du…” (Tätt följt av frågor så som att man kan fiska där, eller parkera där, eller köpa det där. Du har bott här i sju år, det finns typ sju gator. Come on dude.”)

“Men…” (Används av Ludde när han ska motbevisa mig, tydligen viktigt att ha händerna på höften och köra någon form av vickning på rumpan.)

————

Game on. Bring it. Let´s do this.

Spänningen är sisådär olidlig. Man skulle kunna säga att jag leder på det icke braiga viset.

Malin Sörmlind, Ludwig sörmlind

I helgen for vi för att fiska. Ludwig packade iordning sin gigantiska fiskelåda som han byggt upp de senaste 25+ åren och jag såg över min lilla låda som jag byggt upp de senaste tio timmarna. Den är så liten och söt och alla mina fina drag har fått ett dragname. Firre Laguna, Lickmy Hook och Sahara Ocean för att nämna några. Jag hade givetvis fått en mindre livskris om någon utav dem fastnat på botten. Möjligtvis hade jag tagit ett dopp för att rädda dem och sedan sjungit en vaggvisa innan jag la ner dem i säkerhet i sitt lilla rum. Vi håller det lite öppet.

Nej, jag äter inte ens fisk. Men jag sväljer kapslar som säger sig innehålla fiskleverolja i stora mängder men nej, jag varken äter eller valfritt tuggar på någonting som kan ha varit med i den lilla sjöjungfrun, det gäller även statister. Men jag tycker att det är mysigt att vara vid havet och låtsas att jag jagar dem. Ni vet, stövlar, pippitröja, lugn musik i öronen, doften av hav och en magisk utsikt. Den delen gillar jag. Själva fiskandet brukar bara pågå i någon minut. Att kasta med spö är inte direkt något min kropp är helt bekväm med. Så jag sitter där på en klippa, metar och låtsas att jag är fullt delaktig. I själva verket fikar jag mest. Det stavas nästan likadant som fiskar. Så det räknas.

Vi var ute i många timmar. Den sista timmarna satt jag mest och kärleksfullt tittade på Ludwig hur han tålmodigt slogs med en gädda vars blotta existens jag tvivlar på. När vi kom hem så tog jag ett långt varmt bad och Ludde lagade kvällsmat. Jag säger inte att det är så, men det kan ha varit så att jag somnade med hela munnen full av tacos.

Tre gånger.

malin sörmlind

Malin Sörmlind, drottningen av stiftelsen sämst minne rockar.

*applåder*

Hörrni.. Jag har inte förberett något tacktal. Men jag känner ändå att några väl valda ord vore på sin plats när man vinner en sådan här utmärkelse, som man dessutom var helt ovetandes om att man var med i, än mindre att den överhuvudtaget existerade.

Det är nästan två månader sedan jag slog mig ner och talade till folket. Två månader går ganska fort när man inte har något direkt närminne. Svosch säger det bara. Men nu när jag sitter här och försöker gå igenom vad jag har pysslat med egentligen så inser jag ju att två månader är ganska lång tid, alot of shit has gone down om vi säger så.

Snabbt sammanfattat så har jag firat bröllopsdag i Helsingborg, legat en vecka på soffan i den värsta förkylning som skådat mänskligheten sedan dackefejden, plåtat ett helt fantastiskt bröllop, stått framför spegeln och mimat till multi language versionen av Let it go sisådär 125 gånger, funnit ebay, bestämt mig för att jag nog är lite gangsta trots allt, firat pappas födelsedag tillsammans med syskonen ute på en ö jag aldrig minns namnet på, ångrat mig och insett att jag inte är så gangsta utan mer nallebjöprns-subba, slutat äta godis, rakat av Iso allt hår (det var mer rasta än hår, räddas det som räddas kan liksom), börjat äta godis igen, fått min utehiss installerad av en trevlig kille med isländskt ursprung och blivit flerspråkig av bara farten, fått min innehiss installerad av en snubbe från växjötrakten som blev lovad kakor vid varje besiktning i framtiden (det är viktigt att man bestämmer sådant från början tycker jag.) Börjat sälja åkband till mina karuseller, döpt dem till Stepparn och Klara, vet dock ej varför. Det kom av bara farten, som det mesta av min fantastiska briljans.

Jag har skrattat, gråtit, älskat, lyssnat, gjort mig hörd och vänt andra kinden till. Jag har helt enkelt levt. Helt utanför det magiska som vi kallar för internet, laddat batterierna inför hösten 2014 och försökt hitta någon form av inspiration där jag befinner mig just nu. Försökt att se saker på ett nytt vis för att inte hamna i en repeterings slentrian. Jag är livrädd för det. Att förnya sig själv är ett livstidsprojekt, man blir aldrig fullärd.

Till er som har hört av sig, tack för era ord. De värmer otroligt i detta hjärta. Men ni behöver icke vara oroliga. Jag är okej, jag är mer än okej. Jag mår bra.. Och det är faktiskt okej det också. Det är okej att vara på en stabil plats och älska det.

Så. här är jag nu. Och nu blire åka av. Vi har ju några ämnen att beta igenom om vi säger så. Är ni redo?

malin sörmlind, långasjön

Jo, semestern kom och gick. Eller ja, förspelet till den kommande semestern det vill säga. En vecka går fort hörni. Sen har jag i och för sig jobbat en hel vecka också, men det var en tuff vecka och jag var inte riktigt bloggig där och då. Men ett inlägg om detta kommer så fort jag hamnat i rätt mode.

I vilket fall som helst..

Jag överraskade Ludde med en ny kamera i för tidig födelsedagspresent och den anlände lyckligtvis samma kväll som semestern började. Så jag tror att ni har en liten aning om vad vi gjorde hela veckan. Vi var inte direkt hemma så mycket. Nej, vi for mest land och rike runt med varsin kamera i handen. Tiden bara flög förbi när vi satt där i bilen, lyssnade på musik lite för högt för våra öron skull och höll handen precis som ett nyförälskat par i tonåren.

Ludde plåtar ju i en helt annan stil än vad jag gör, men jag har alltid varit ytterst fascinerad över det sätt han ser världen. Och det är så vackert att jag ibland tappar andan. Kika absolut in på hans sida, jag lovar att du kommer att trivas där inne. Jag älskar att lära mig nya saker så mitt mål för veckan var att jag skulle lära mig att plåta HDR. Problemet här är att jag är mer en instant gratification kind of girl. Jag vill ta en bild och ganska direkt se att den är magisk eller att den tar upp värdefullt utrymme på mitt minneskort och direkt måste elimineras. Så jag hade ganska stora problem att ta tre eller fem bilder och sedan behöva VÄNTA tills jag kommer hem och dra igenom bilderna i hela två program innan jag ser om det är bajs eller bra. Stora issues här. Väntan är ju inte direkt någonting som jag skulle vinna en tävling i… Någonsin.

Men vi hade roligt och vi var tillsammans, det är väl huvudsaken. Ovan ser ni en av mina alster från veckan. Jag tycker om den.

Välkommen in!

Just nu är ni kompisar här.

Malin Sörmlind


Jag har en magisk romans med smink, är kär i ironi, förtjust i mina två hundar, galen i matlagning, djupt förälskad i min man och betuttad i skor. Jag är faktiskt lite snudd på fantastisk. Det är egentligen allt du behöver veta.
E-mail
Vill du komma i kontakt med mig?
e-mail:hej@malinsormlind.se

Företag, vänligen klicka här för att se bloggens policy. Ser fram emot ditt mail!
Arkiv
Twitter
Google translate

Copyright
Tack för att du förstår att samtliga bilder tillhör Fotograf Malin Sörmlind och är skyddade enligt upphovsrättslagen. Bilderna får ej sparas ner på något vis. Vid frågor - kontakta mig per mail.
Senaste Nytt
Övrigt

Tourn





e.l.f. Cosmetics Danmark