Skip to main content

Öppet brev till tomten

Hej tomten.

Jag vet att vi har en märklig och smått spänd relation du och jag. Det är delvis mitt fel och jag känner att det kanske är dags att vi talar ut. Jag har ju ändå två små brorsdöttrar nu så det känns som att vi kommer ses lite då och då de närmsta åren och jag vill inte att det ska bli en konstig stämning oss emellan.

Du har alltid, om jag ska vara riktigt ärlig, skrämt skiten ur mig. Du kommer smygandes runt huset när det är mörkt, du bär en plastig mask som inte ens sitter fast ordentligt, du fejkhaltar med en gigantisk illaluktande jutesäck på ryggen och du vill alltid kramas innan man får sin gåva. Det sistnämnda är någonting som jag personligen inte uppskattar. Jag har lite svårt för att vara nära människor som jag inte känner och jag värdesätter mitt egna space. Jag anser att en byteshandel där jag byter en kroppslig kontakt mot en gåva inte är någonting som jag vill utsätta mig för. Det hade nog underlättat om jag hade fått se dig i ögonen, om jag hade fått se ditt riktiga jag. För jag gillar inte när människor bär en mask. Det känns så oärligt på något vis. Men jag tror att du är hur snäll som helst. Verkligen! Jag har bara så svårt att läsa av dig.

Felet som jag tror att jag har gjort och den björntjänst jag har givit mig själv är att jag har gjort så som jag blivit hejad till. Ge tomten en kram Malin, krama tomten, hurrade familjen i kör. Och Malin två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio år log glatt och gjorde som familjen önskade. Gång på gång, år efter år, paket efter paket log hon och gav dig en kram.

Sedan sa jag nej tack men du kan få en high five kompis. Och istället för att se det som att jag gjorde ett val och stod upp för mig själv. Att jag var stolt över det omformade jag känslan till rädsla. Och det har byggts på under nästkommande tjugo år. En tomte på tv och jag känner hur jag vill svimma. Hör jag den frågan; Finns det några snälla barn?! Då vill jag skrika, jag måste gömma mig, helst för alltid.

Och så kan vi ju inte ha det hörru tomten. Vi måste ju bli bundisar du och jag.

Som jag ser det måste vi ta det lite light i början. Vi kanske kan le lite mot varandra och sedan under årens lopp bygga upp detta, ta en kaffe och lära känna varandra. Om en månad anländer du och jag ska göra mitt allra finaste för att inte lyda min instinkt som skriker att jag ska ge dig en blänkare, resa ragg, fräsa och springa och gömma mig under en säng. Och du kanske kan försöka hålla dig ifrån det där som vi talade om tidigare. Byt ut den där illaluktande säcken mot en fräsig dramatenväska, det är bättre för kroppen. Ring innan så tänder vi en lampa så du slipper smyga längs huset och för guds skull, sök läkarvård för haltandet, det kan ju inte vara nyttigt att halta i så många år. De kanske kan laga dig!

Jag tror att om vi hjälps åt, så kan vi nog lösa det här. Det kommer inte att bli enkelt, men det finns hopp för oss.

Ta hand om dig och flyg försiktigt med renarna.

Med vänlig hälsning

Malin Sörmlind

2 thoughts to “Öppet brev till tomten”

  1. Jag har precis samma problem! Därför har vi bestämt att tomten inte behöver komma mer än en snabbis o visa sig på jul, och då går jag till ett annat rum medans han är där. Allt för att slippa må dåligt och gråta inombords!

    [Svara]

Kommentera

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.
%d bloggare gillar detta: