Månadsarkiv: november 2013

Ibland får man oväntat besök. Uppfattningen som jag har fått är att min generation uppskattar någon form av kontroll innan det plingar på dörren. Ett samtal, sms, röksignaler. Vad tusan som helst. Missförstå mig icke, när den initiala chocken har lagt sig, finns det en stor chans att jag tycker att ditt besök är ganska trevligt, men allt som oftast inte. Låt oss vara ärliga här. Om klockan är runt halv nio, du sitter i dina pyjamasbyxor, bh´n har åkt av, du har poppat popcorn, sminket är avtvättat och du kanske har en mintgrön ansiktsmask, då studsar iallafall inte jag över att någon får ett spontant infall, känner sig ensam och vill ha kaffe. Inte ens om de har en kaka med sig.

Ja, jag inser att jag kommer bli den där kärringen som alla skolungar pallar äpplen av bara för att det är så roligt när hon blir upprörd och kastar sin käpp. Och jag skall gladeligen ta mig an denna roll. Men jag har inga äpplen, bara körsbär, så vi får alla anpassa oss, både jag och barnen.

Vart ville jag komma med det här nu då… JO! Jag tycker inte om oväntat besök, jag lever inte i en reklamfilm för kaffe. Så döm om min totala besvikelse när jag vaknade upp igår med en oväntad gäst inuti min kropp. En bacill kände sig som hemma och stegade rakt in. Detta yttrade sig i feber och ett dunkande huvud som ekade vid varje steg jag tog. Men jag var tapper, tills jag ringde min pappa och genast blev fem år igen. I samråd med mappsi bestämdes det att jag skulle vara hemma och vila bort det. Så mot soffan vi stegade och jag satt med dubbla filtar, tjock tröja, dubbla strumpor och innetofflor. Vatten, kaffe, alvedon, youtube, värmeljus och jag hade en dejt hela långa dagen och nu mår jag bättre.

Ludde däremot… Han är ju… Man. Nuff said där känner jag.

debatt_vad-hade-du, malin sörmlind

Ibland kastas man in i smått dramatiska situationer. Man blir högst involverad i en medmänniskas välmående och måste väldigt osvenskt ingripa, hur obekväm den situationen än må vara. Det kan hände oss alla. Igår hände det mig och nu vill jag dela med mig av denna upplevelse till er. Fint sammansvetsat av de tankar jag nu har när adrenalinet har lagt sig.

Igår var jag och min kusin Maja i den ack så stora staden Karlshamn för att inhandla ett par byxor till min make. Jag hade skrivit storleken med stora siffror längs hela handflatan, den här gången skulle jag inte glömma och behöva ringa honom i panik med famnen full av byxor i diverse storlekar, utföranden och färger. När vi rör oss längs gatan hör jag Maja fråga; Men, har någon ringt eller? Nej, det är ingen som har ringt svarar jag något trött men inser snabbt att hon talar inte om mig, hon talar om en man som ligger ner på den kalla gatstenen framför en butik. Helt ensam.

Nu blev det hela väldigt Cityakuten. Maja som arbetar inom vården gled in, tog kommando och gjorde en massa medicinska saker som jag inte förstår, men det var koll av puls, andning och så vidare. Jag tog på mig rollen som vakt, för jag var allmänt PMS-ig och hade redan utlovat en eventuell skottpeng på mänskligheten. Så det kändes väldigt naturligt att jag skulle vara den som man ser på film, ni vet den som viftar med armarna och skriker;

– NOTHING TO SEE HERE PEOPLE! NOTHING AT ALL.

Butiksägaren har redan 112 i telefon och det är en himla massa tjatter fram och tillbaka, vi har fått sällskap av två kvinnor som hjälper till på vårdfronten. Vi ber mannen att försöka hålla sig vaken men också att ligga still då vi ser blod och inte vet hur illa han har slagit huvud och nacke. Han väser att han behöver vomera, jag som har oändliga problem med detta känner att jag blir väldigt obekväm, men att det inte spelar någon roll just nu. Han behöver vår hjälp. Så jag tar min lilla påse från BikBok och fullkomligt slänger ut de smycken jag har fyndat i en annan påse. Nu har jag alltså skapat mig en liten kräkpåse. Och nu må ni tro att jag var mallig och kände mig lite som en soldat i krig vars kompis blivit skadad och nu skulle jag rädda honom med hjälp av en pinne, ett gem och lite sand. Ja, jag kände mig som MacGyver och var där och då ganska stolt över min insats.

Vid det här laget har vi en himla massa åskådare. Människor som tagit en paus från sitt pågående liv för att se om de kan hjälpa till. Men vi har också min personliga favorit, människor som skall döma mannen som nu ligger nästintill medvetslös på den iskalla marken. En äldre dam kom fram, tog en snabb titt och på en ögonblicks sekund hade hon dragit slutsatsen att mannen helt klart var berusad, han får skylla sig själv och att polis skulle tillkallas så att han kunde sova ruset av sig. När hon fällde den kommentaren så var det precis som att jag gav ett okej till en inre ilsken liten pudel.

– Ja tant, han är berusad. Men han har ramlat och slagit sig i huvudet, han blöder. Så vi behöver ha hit en ambulans.

Tanten tar tre steg bakåt, samlar ihop ett gäng människor som nu är hennes crew och fortsätter att tala om mannen som ligger på marken, högt så att alla hör hennes ord av vad hon tycker är visdom. Nu börjar Maja och hennes två kompanjoner bli ganska irriterade över att ingen ambulans joinat oss. Men de har hittat mannens plånbok så nu vet vi hans namn och när jag sätter mig framför honom och pratar med honom ser han mig rakt in i ögonen och fullkomligt skriker:

– JAG ÄLSKAR DIG (Valfritt namn)… JAG ÄLSKAR DIG! Hans ögon är ledsna och tomma. Han upprepar hennes namn ett par gånger. Jag hinner tänka att det är ett himla fint namn. Jo då, jag är drottning i landet av tankspriddhet.

Nu har mannen hört ordet polis och blir ganska aggressiv både verbalt och fysiskt. Han ska resa sig, någonting vi absolut inte vill. Det verkar vara ett problem att få en ambulans, den är fortfarande inte på väg, nästan en kvart senare. Butiksägaren svarar på larmcentralens alla frågor men när de vill veta mannens längd får Maja ett mindre utbrott och ber att få låna telefonen.

– Hej, ursäkta mig vem är det jag talar med? Det spelar väl ingen roll i det här läget hur lång han är. Vill du veta vad han gör på fritiden också? Jag skulle verkligen uppskatta om du kunde skicka en ambulans nu, för han börjar bli svår att hantera och jag vet inte hur hårt han har slagit sitt huvud, men jag ser blod. Tusen tack.

Nu kommer en kille i femtonårsåldern och ställer sig bredvid mig och stirrar rakt ner på mannen. Inte med avsikt för att hjälpa, utan för att återberätta för sina polare som står tio meter bakom oss. Han flinar. Jag kan inte låta bli, så jag tittar länge på honom, nickar och säger; Tja..… Läget? Han avlägsnar sig omgående. Ambulansen kommer med blåljus och höga läten någon minut senare och de känner igen mannen. Pratar med honom, undersöker och tar honom med sig.

Gatan är fylld till bredden av åskådare och jag känner sådant medlidande inför mannen.

Så här tänker jag: Vi har här en man som ramlat, slagit sig och nu ligger på den iskalla marken. Hans huvud blöder och han är i detta läget ganska liten på jorden och behöver hjälp. En handfull människor hjälper till, de andra lamslås eller rent ut sagt gottar sig i situationen. Står helt öppet och pratar skit om mannen som behöver hjälp. Nej. Det spelar ingen roll att han är berusad, att du vet vem han är eller att du gick i skola med hans nästkusin som eventuellt flyttade till Alvesta efter att han skilt sig. Mannen på marken är en medmänniska, han behöver hjälp. Stå inte där och frys. Gå hem med dig, ring en vän och prata om vad du precis har varit med om.

Jag blir så besviken och jag skäms å deras vägnar. Jag har ingen som helst medicinsk träning så jag hjälper till med det jag kan. Och jag ville finnas där för honom. Jag vände situationen till mig själv. Vad hade jag velat om det var jag som låg där. Det händer ju ändå ganska, läs väldigt, ofta att jag ramlar. Alla kan vi ramla, av en eller annan anledning. Och om jag en dag ramlar så illa att jag skadar mig så vill jag absolut inte att någon står en meter ifrån mig och helt öppet pratar om mig. Gott eller ont, det spelar ingen roll. Om du inte kan hjälpa till, gå vidare med ditt liv. Stå inte där och analysera. Tack på förhand och puss.

Så känner jag.

Hur känner du? Vad hade du önskat?

Jag vet inte om jag får kalla dem för Cissi och Julle, men de är inte här så de kan inte styra mina fingrar. Ja, jag är lite för slut för att blogga, men jag har tråkigt och är lite fast på jobbet så där. Tradigt, men det blir så ibland. Det är bara till att ta det och gå vidare med sitt liv. Sååå, jag väntar på att Ludde ska jobba klart så att vi kan röra oss hemåt, mot mina mysbyxor, mot min soffa och mot mina dudes. Så nu är jag här utan att jobba. Det betyder mest att jag sitter här, käkar godis från lådan som jag inte får röra, dricker kaffe i löjligt stora mängder, lyssnar på dunka dunka musik i hörlurar och surfar rundor. Terroriserar vänner på facebook. Nervarvingen har rullats igång med andra ord.

Jag längtar så innerligt mycket efter morgondagen, känner att jag har börjat komma in i ett sådant härligt virrvarr av inspiration och glädje igen efter en ganska deprimerande period. Så jag vill gripa tag i den känslan och stoppa den under tröjan så att den inte kan rymma ifrån mig. Julle och Cissi är ett sådant där par som bara strålar och nästan sköter hela fotograferingen genom att bara vara sig själva och sådär sprudlande nykära. Vilket gör att jag kan flinandes smyga omkring bäst jag vill i buskar och bakom stenar. Men de är inte rädda för att studsa, hoppa och slänga sig från mindre klippor heller, vilket verkligen gör att man kan gå helt kräjsi i sin kreativitet. Jag ska sitta och spåna ihop ett par bilder i mitt huvud under kvällen som jag skall försöka förverkliga imorgon. Jag älskar det här, innerligt och med en sådan lidelse att man skulle kunna tro att jag var en djup poet med basker.

NU vänner, NU har jag skrivit tre saker på en lista, sådant som måste inhandlas innan jag kan säga helg. Potatis, nikotinfritt snus (jag vet, duktig malin) och frukt så jag håller mig när blodsockret börja dala under helgen. Jag ska försöka baka mig några nyttiga bars också. Recept på detta kommer!

Ha nu en fantastisk helg kära vänner, vi hörs av, det lovar jag. PUSS!

Ingen vet people, ingen vet vart den här veckan tog vägen mer än att jag kan som vanligt beskriva den med ett enda ord. KAOS. Jag borde försöka hitta ett annat ord tänkte jag och gjorde en sökning. Så enligt synonymer.se kan jag numera kalla mina veckor fulla av oordnad materia. Passande.

Ikväll ska jag steka torsk till min man och jag som är självvalt allergisk mot allt som möjligtvis hade en roll i filmen den lilla sjöjungfrun, även statister, tänkte mig att jag skulle steka någonting annat till den filsås, den kokta potatisen och de rivna morötterna som jag redan förberett. Var icke oroliga, jag äter omegatre tabletter större än hela Gotland. Så jag rapar fisk, men jag tuggar den inte.

Vad händer i helgen då? Jo, imorgon skall jag plåta det fina paret Cissi och Julius för Marinex. Det kommer bli precis lika magiskt som vanligt. På eftermiddagen ska jag träffa en Pah, eller ja.. Och sedan mina vänner när allt detta är förbi så ska jag sova, slappna av, ta ett bad och bara.. Avlida en stund. Varva ner i ett dygn innan jag vevar igång kroppen igen.

It will be amazing.

Hej tomten.

Jag vet att vi har en märklig och smått spänd relation du och jag. Det är delvis mitt fel och jag känner att det kanske är dags att vi talar ut. Jag har ju ändå två små brorsdöttrar nu så det känns som att vi kommer ses lite då och då de närmsta åren och jag vill inte att det ska bli en konstig stämning oss emellan.

Du har alltid, om jag ska vara riktigt ärlig, skrämt skiten ur mig. Du kommer smygandes runt huset när det är mörkt, du bär en plastig mask som inte ens sitter fast ordentligt, du fejkhaltar med en gigantisk illaluktande jutesäck på ryggen och du vill alltid kramas innan man får sin gåva. Det sistnämnda är någonting som jag personligen inte uppskattar. Jag har lite svårt för att vara nära människor som jag inte känner och jag värdesätter mitt egna space. Jag anser att en byteshandel där jag byter en kroppslig kontakt mot en gåva inte är någonting som jag vill utsätta mig för. Det hade nog underlättat om jag hade fått se dig i ögonen, om jag hade fått se ditt riktiga jag. För jag gillar inte när människor bär en mask. Det känns så oärligt på något vis. Men jag tror att du är hur snäll som helst. Verkligen! Jag har bara så svårt att läsa av dig.

Felet som jag tror att jag har gjort och den björntjänst jag har givit mig själv är att jag har gjort så som jag blivit hejad till. Ge tomten en kram Malin, krama tomten, hurrade familjen i kör. Och Malin två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio år log glatt och gjorde som familjen önskade. Gång på gång, år efter år, paket efter paket log hon och gav dig en kram.

Sedan sa jag nej tack men du kan få en high five kompis. Och istället för att se det som att jag gjorde ett val och stod upp för mig själv. Att jag var stolt över det omformade jag känslan till rädsla. Och det har byggts på under nästkommande tjugo år. En tomte på tv och jag känner hur jag vill svimma. Hör jag den frågan; Finns det några snälla barn?! Då vill jag skrika, jag måste gömma mig, helst för alltid.

Och så kan vi ju inte ha det hörru tomten. Vi måste ju bli bundisar du och jag.

Som jag ser det måste vi ta det lite light i början. Vi kanske kan le lite mot varandra och sedan under årens lopp bygga upp detta, ta en kaffe och lära känna varandra. Om en månad anländer du och jag ska göra mitt allra finaste för att inte lyda min instinkt som skriker att jag ska ge dig en blänkare, resa ragg, fräsa och springa och gömma mig under en säng. Och du kanske kan försöka hålla dig ifrån det där som vi talade om tidigare. Byt ut den där illaluktande säcken mot en fräsig dramatenväska, det är bättre för kroppen. Ring innan så tänder vi en lampa så du slipper smyga längs huset och för guds skull, sök läkarvård för haltandet, det kan ju inte vara nyttigt att halta i så många år. De kanske kan laga dig!

Jag tror att om vi hjälps åt, så kan vi nog lösa det här. Det kommer inte att bli enkelt, men det finns hopp för oss.

Ta hand om dig och flyg försiktigt med renarna.

Med vänlig hälsning

Malin Sörmlind

Välkommen in!

Just nu är ni kompisar här.

Malin Sörmlind


Jag har en magisk romans med smink, är kär i ironi, förtjust i mina två hundar, galen i matlagning, djupt förälskad i min man och betuttad i skor. Jag är faktiskt lite snudd på fantastisk. Det är egentligen allt du behöver veta.
E-mail
Vill du komma i kontakt med mig?
e-mail:hej@malinsormlind.se

Företag, vänligen klicka här för att se bloggens policy. Ser fram emot ditt mail!
Arkiv
Twitter
Google translate

Copyright
Tack för att du förstår att samtliga bilder tillhör Fotograf Malin Sörmlind och är skyddade enligt upphovsrättslagen. Bilderna får ej sparas ner på något vis. Vid frågor - kontakta mig per mail.
Senaste Nytt
Övrigt

Tourn





e.l.f. Cosmetics Danmark