Skip to main content

Ljudet som lät var öronbedövande

ludde, ludwig sörmlind, malin sörmlind

Jag vaknade med ett ryck och satte mig rakt upp i sängen. Ett ljud som för mig var helt obekant ekade och skorrade högt längs väggarna i mitt sovrum. Jag påbörjade nu projektet att försöka öppna mina ögon. Jag blinkade i vad som kändes flera minuter innan det ena ögat gav med sig. Nu fick jag istället blinka för att det var så ljust i sovrummet.

Med det ena ögat halvt kisande tittade jag runt i sovrummet likt en surikat på Afrikas savanner. Ljudet som lät var öronbedövande och jag förstod inte hur det kunde vara möjligt.

Vem i Mörrum spelar en didgeridoo utanför mitt sovrumsfönster klockan fyra på morgonen?

Förvirringen var total. Jag tittade ner på Ludwig där han låg raklång på rygg. Hans mun var öppen och jag kunde se att hans kinder rörde sig i samma takt som didgeridoon utanför mitt sovrumsfönster. Jag bestämde mig för att undersöka det hela närmare och la försiktigt handen på hans mage. I precis samma ögonblick som jag nuddade hans håriga bringa försvann ljudet. Förvirringen övergick i ren och skär ilska när jag återigen såg den allt mer vanliga synen av att Ludwigs accessoarer låg på hans sängbord istället för att vara på sina respektive platser, det vill säga mun och näsa.

Jag gjorde givetvis det enda rätta i detta ögonblick. Jag puttade honom hårt i sidan, vrålade ÖÖÖÖÖH i ett tufft tonfall, gav honom en kaxig blick med det öga som var öppet och när han väl såg på mig sa jag tack för väckningen jag inte har beställt på ett otroligt sarkastiskt vis och frågade var hans bettskena höll hus nu för tiden. Han såg förvirrat mot sitt sängbord och pekade. Nu, när jag började skämmas lite för mitt kaxiga beteende försökte jag istället vara pedagogisk.

Men att förklara för en nyvaken man varför man precis väckt honom klockan fyra på morgonen för att tala om att han väckte dig är en fin balansgång som är nästintill omöjlig att klara av. Så jag bad honom bara istället att ploppa in sin skena, lägga sig på andra hållet och så kunde jag klia honom på ryggen en stund.

För vet ni vad, i det stora hela så spelar det egentligen ingen roll. Ja, han snarkar, ja, han väcker mig, ja, han låter som ett monster från underjorden när det väl drar igång. Men det är en sådan liten del av vårt liv tillsammans. Jag vill och kan inte vara arg på honom för någonting jag inte kan påverka. Han har sin skena, han har sin grej till näsan. Han måste bara komma ihåg att sätta in dem också. Och det blir han förhoppningsvis bättre på med tiden. ♥

3 thoughts to “Ljudet som lät var öronbedövande”

  1. Hahaha förlåt men kan inget annat än skratta när jag läser detta :’)
    Men håller med dig – man kan ju inte vara arg över något man inte kan styra.

    [Svara]

    Malin Sörmlind svarade:

    Nej det känns liksom så fel! Visst jag BLIR ju arg. Men det är inte riktigt rättvist. 😛

    [Svara]

Kommentera

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.
%d bloggare gillar detta: