Skip to main content

Vi var framme vid finalen

Igår hade jag det sista samtalet med handläggaren på försäkringskassan angående min aktivitetsersättning. Nu var vi då framme vid finalen. En samtal skulle ske där handläggaren ställer frågor och jag svarar. Hon tar sedan all denna information samt underlaget från rehabcentret och skriver ett förslag på plan samt åtgärd till någon som sitter på en våning högre upp än vad hon gör. Den stackaren, som jag aldrig har pratat med, får då i uppdrag att stämpla med grönt eller rött på mina papper som i det här fallet symboliserar mitt liv. Det är ju ett jobb jag inte skulle vilja ha.

Hon ville att jag skulle beskriva en typiskt dag i mitt liv. Ungefärliga tider, sysslor och vad jag får hjälp med. Hur min arbetsplats samt uppgifter är anpassade efter mina behov, hjälpen jag får här och hur mitt liv ser ut utöver arbete med fritid och sådant som jag antar att andra människor har. Det kändes bra, jag fick fram det jag kände att jag behövde få fram och hon förstod mig fast jag kanske inte riktigt kunde förklara hur jag menade alla gånger.

Vi pratade självklart mycket om fotograferingen och hon var verkade vara ganska imponerad över mina små knep och metoder. Jag förklarade att om man fotograferar barn handlar det så mycket om att våga slappna av, busa och ha roligt tillsammans med barnet. Märker jag att jag behöver flytta mig två meter bakåt så rullar jag helt enkelt eller kryper. Det tycker barnen är helfestligt och de bryr sig faktiskt inte att jag inte kan resa mig och gå som vanligt folk. Det är ingen som ser eller framförallt bryr sig om du har suttit ner, legat ner eller svingat dig från en lian när de tittar på slutresultatet av ditt arbete.

Jag är inte rädd för att bli lerig eller smutsig. Jag gör det som jag måste för att få till den bild jag ser framför mig.

– Men, Malin kameran är ju jättetung. Hur orkar du lyfta den? Frågade hon nyfiket och jag blev nästan lite förvånad över hur snabbt jag svarade då jag inte ens kan påminna mig om att jag har reflekterat över det tidigare. – Jag lyfter med vänster, det enda jag gör med höger är att klicka. När handen blir trött sänker jag kameran och pratar en stund och tar en micropaus. Det är inget som kunden i sin tur märker av.

Det slog mig hur uppfinningsrik man blir när man inte riktigt har samma förutsättningar som andra. Man blir envis, man hittar ett annat sätt.

Vi pratade i över en timme och vi hade faktiskt riktigt trevligt emellanåt. Det var inte den här känslan av att bli förhörd med en stark lampa och att allt jag sa vreds om för att fungera så bra som möjligt för deras del. Det var mer en otroligt stor förståelse för min livssituation och en vanlig konversation två människor emellan. Det kändes bra.

Hon kom med förslag på olika planer och långsiktiga mål som hon ville skriva i sin rekommendation till personen en våning upp. Saker som att jag ska fortsätta träffa min psykolog en gång i månaden, att jag ska gå på mina regelbundna läkarkontroller, prova medicinsk yoga och vattengymnastik osv osv. Jag motsatte mig inte något utav dessa. Hade hon sagt att jag skulle bestiga ett berg så hade jag nog grymtat lite. Jag menar, det var inga högst orimliga mål eller planer hon föreslog. De kommer kräva en hel del av mig, men det kan jag leva med. Vi måste någonstans hjälpas åt, mötas i mitten. Jag vill göra min del. Jag vill inte sitta på rumpan och bara ta emot all hjälp utan att göra någonting för att “förtjäna” den. Jag vill visa försäkringskassan att jag försöker. Att jag vill.

När samtalet var över kändes det precis som att jag sprang rakt in i en vägg. Tröttheten var total och jag ville genast gå och lägga mig och sova i tusen år.

Handläggaren trodde att ett beslut skulle fattas under april månad och hon skulle höra av sig om de behövde några kompletterande uppgifter. Hon trodde inte att det skulle behövas, men man vet ju aldrig.

Så nu väntar vi med spänning.

3 thoughts to “Vi var framme vid finalen”

  1. Gott att läsa att du kommit på bra tips och tricks för att kunna göra det som du tycker är roligt =)

    Såg förresten en tjej jag kände igen i Commersen idag 😉

    Kram Mia

    [Svara]

    Malin Sörmlind svarade:

    Jag tror att man blir lite påhittig så. Haha jajjemän, ”Och dottern Malin i rullstol”. Fin mening! 😀

    [Svara]

Kommentera

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.
%d bloggare gillar detta: